Myller

Nattens Skogar från 1936 är imponerande. Jag fattar ingenting men är ändå överväldigad. Visst är Barnes spränglärd men det är inte de otaliga allussionerna till de otaliga konstarterna och epokerna som väcker min beundran, inte heller är det uttrycksskönheten som snarare faller poesi- än prosaläsaren på läppen, vilket T.S Eliot skriver i sitt berömda förord, som utgör kärnan i min fascination. Det är karaktärerna och deras relationer som kommer mig att "tappa koncepterna". Nattens Skogar är en roman omöjlig att ha kontroll över, den får mig att känna mig liten och läsningen är krävande och en smula smärtsam, men den är en roman som stannar kvar.

    I mellankrigstidens Europa vävs fem märkliga människoöden samman i en terapeutisk diskurs. Felix, Robin, Nora, Jenny och bekantar sig alla den mångordige läkaren Matthew O'Connor, han blir deras och mentos. Vad som börjar i yster passion slutar i plågsamma begär och svartsjuka. Felix, Nora och Jenny får alla smaka på Robins nektar och hon blir föremål för deras begär och besatthet. Men Robin låter sig inte fångas, hon är kärlekstörstande utan att vara angelägen. Hon är rörelse, hon försöker inte leva, utan är själv livets ström. Doktor O'Connor står utanför detta förvridna kärleksdrama, han är den som de andra vänder sig till för vägledning i desperationen. O'Connor är dock inte enbart ett plank, han är förmodligen den mest mystiska av de alla. Han säger sig vara den störste lögnaren på den här sidan månen, han öser ur sin fantasi för att ta de dödliga plågorna ur inälvorna på sina vänner. O'Connor är ett allvetande orakel och en påfrestande pratkvarn. Jag orkar och kan inte följa med i hans långa haranger, jag går vilse i texten och undrar vem det är som talar så befängt och pomöst, jag bläddrar ideligen tillbaka och söker ordens källa.

     Robin är romanens mållösa nav, hon talar inte, hon är den som man talar om. Trots att hon är orsaken till sina älskare och älskarinnors våndor framstår hon som oskuldsfull, för hon garanterar inget, hon menar ingenting. Robin vill bli älskad men samtidigt lämnad ifred, därmed förkroppsligar hon ett av livets stora dilemma - valet mellan trygghet och frihet, och hon gör det genom att vägra välja sida. Robin både äter kakan och har den kvar men på bekostnad av att hennes älskare och älskarinnor blir utan allt. Robin är en androgyn gestalt, ett både och, som rymmer allt. Hon är oförklarlig men ändå självklar, det är därför som hon är så åtråvärd.

     Nattens Skogar är en polyfon roman som också rymmer en identitets- och sexualitetstematik som först kan vara svår att se. Det ursprungliga manuskriptet, på över 600 sidor, redigerades kraftigt och innehöll fler homoerotiska skildringar än den slutgiltiga texten där språket ofta är så kompakt att det skymmer sikten för de sällsamma uttalanden om identitet och sexualitet. Nora beskriver den smärtsamma separationen för doktor O'Connor, efter det att hon förlorat Robin till Jenny:

En man är en annan person - en kvinna är man själv, fångad i ett enda förfärande ögonblick; på hennes läppar kysser man sina egna. Om hon tas ifrån en ropar man att man har blivit plundrad på sig själv.

Blå ögon svart hår

Det finns en exklusiv stäming i Marguerite Duras romaner. Karaktärerna är avskurna från omvärlden och atmosfären är sömndrucken, het och rusig, Duras har helt enkelt inget till övers för sammanhang. Romanen Blå ögon svart hår från 1986 utspelar sig under ett par varma sommarveckor i ett slutet rum i ett hus vid havet.

   Det börjar med att en man betraktar en ung främling med svart hår och blå ögon som försvinner från ett hotell tillsammans med en ung kvinna. En natt längre fram får mannen åter syn på kvinnan. Enda anledningen till att han känner igen henne är för att hon påminner honom om den unge främlingen med de blå ögonen och det svarta håret och kvinnan blir hans enda länk till honom. Han bjuder henne därför till sitt hus vid havet, han ber om hennes närvaro mot betalning. Men Duras intriger är aldrig förutsägbara, om de ens är, och det är ingen vanlig prostitution som skildras men en besvärlig och sublim relation utan namn. Duras skalar av och lämnar bara essensen av en handling kvar. Dialogen är kompakt, även då den är repetitiv, den är på något sätt orealistisk eftersom ingen talar i så meningsfyllda men undflyende ordalag som Duras karaktärer gör. Blå ögon svart hår är en roman helt utan small talk och administration, vilket gör den svår att följa, prosan laddas och gränsar till poesi. Det är en annorlunda kärleksberättelse och som alltid är fallet i Duras romaner involverar kärleken tre individer utan att för den skull vara ett klassiskt triangeldrama. Den unge mannen med de blå ögonen och det svarta håret är romanens huvudperson trots att han inte är direkt närvarande i berättelsen. Han är den runt vem allt kretsar, han är den som för mannen och kvinnan samman, han är romanens anledning. Denna onårbara gestalt, som tycks vara en hägring, liknar sjömannen från Gibraltar i romanen med samma namn. Det är en individ som inte uppenbarar sig eller agerar men ändå får saker att ske, en slags katalysator.

     Mannen i Blå ögon svart hår ser initialt kvinnan som ett medel för att komma åt ynglingen. Ibland försöker hon förföra honom men han känner olust inför hennes kvinnokropp. Eftersom Duras aldrig tydliggör förklaras inte denna sexuella ovilja med en sexuell läggning, men det är en potentiell tolkning. Långsamt förändras dock mannens och kvinnans relation. Vissa nätter går hon ut och träffar andra män, efteråt ber han henne berätta om dem, de sover och gråter tillsammans och sommaren lider mot höst och det blir kyligare. Förhoppningen att återse den unga mannen med de blå ögonen tycks allt mindre, för att slutligen upphöra helt, men kvinnan blir kvar i mannens hus och han börjar älska henne.

     Att läsa Duras är en smula slitsamt, hur välskriven Blå ögon svart hår än må vara är det tur att den är kort eftersom den sätter sin läsare på många prov. Hela tiden frågar man sig vad det handlar om, både bokstavligt och bildligt, och ständigt oförstående läser man alltmer noggrant och upptäcker att man förstår allt mindre. Men så börjar man slappna av, och låter texten leda så som den behagar, då blir läsningen skönt suggestiv.

Sjömannen från Gibraltar

I en artikel i tidningen Fokus från den 19:e oktober 2007, skriver Clara Törnvall om Marguerite Duras författarskap och hur hon har kommit att symbolisera "det franska gravallvaret". DN's litteraturkritiker Jenny Aschenbrenner uttalar sig och säger att Duras inte har någon humor, att det inte finns någon ironisk distans i hennes skrivande och att det kanske är därför hon går hem hos unga läsare. Hos Duras blir lidelsen till lidande, gapskratt övergår i hulkningar och passionen är ständigt fatal. Den tidiga romanen Sjömannen från Gibraltar innehåller dessa element men också något annat, nämligen glimtar av gäckande komik. Att Duras inte skulle ha någon humor är alltså inte helt sant, den finns, om än på ett förvridet, inverterat vis. Sjömannen från Gibraltar är likväl en långtråkig, på gränsen till frustrerande  berättelse. Berättaren är en alldaglig man som spenderat sitt vuxna liv med att kopiera födelse- och vigselattester på det franska kolonialdepartementet. Hans berättelse börjar under en stekande het semester i Italien tillsammans med fästmön. Den intensiva värmen kväser honom så till den grad att han inte förmår annat än att stanna på caféerna och svalka sig med pastis, öl och mintläsk.  Den fysiskt loja tillvaron sätter emellertid känslor och tankar i våldsam rullning och han kommer att ifrågasätta sitt liv och i det feberlika tillståndet beslutar han sig för att bryta upp. Han lämnar fästmön och går ombort på en lustjakt som ägs av en stenrik, bländande vacker amerikansk kvinna, och det är egentligen här som den riktiga berättelsen börjar. Kvinnan letar efter en sjöman hon träffat en gång i Gibraltar, hon seglar från hamn till hamn i jakten på denna onårbara man som alla tycks känna på omvägar men aldrig personligen. Kvinnan förlorar dock aldrig hoppet, hon har ingen annat syfte eller mål och något måste man ju sysselsätta sig med. Hon lever ett blaserat jet set-liv och i väntan på att finna den rätta plockar hon upp andra män, varav romanens berättare är en. Otaliga flaskor whisky konsumeras på denna seglats och dialogen speglar alkoholintaget. Passagerarna ombord på båten talar sällan om något angeläget, de upprepar  satser och svarar aldrig direkt på frågor eller tilltal. I Sjömannen från Gibraltar skildrar Duras ledan sådan den är och resultatet är tudelat. Det kan tyckas som att Duras bjuder på en absurd komik som liknar den som finns i Beckets pjäser, men troligare är att detta är en symbolisk roman, den tycks nämligen vila på en mytisk berättelse. Sjömannen från Gibraltar är en sorts Odyssé, en sökan efter någon som inte vill bli funnen, ett sisyfosarbete, där resan är målet. Men allt är höljt i alkoholdimma och gassande hetta. De färdas inledningsvis på Medelhavet men efter ett tips beger de sig mot Léopoldville och ju längre söderut de kommer desto orimligare ter sig  sökandet efter sjömannen och desto mer bisarr blir dialogen. När de anländer till Léopoldville stiger de iland och går till fots utmed Kongofloden in i..., ja, mörkrets hjärta, skulle man väl kunna säga. Här, mitt i Afrika, avslutar Duras denna märkliga roman på ett mycket sällsamt och hänförande vis.Det är på intet vis en ungdomsfavorit, utan en roman som kräver tålamod och beläsenhet för att uppskattas.

Ord och inga visor

Foto: Sara Appelgren

Kajsa Ekis Ekman är en synnerligen skarpsinnig och kärv debattör. I boken Varat och varan talar hon mot prostitution, och legaliserandet av det, och mot surrugatmödraskap med en klarhet sällan skådad. Hon varken tvekar eller väger, "å ena sidan.., och andra sidan" tycks helt enkelt inte existera i Ekis Ekmans vokabulär.

    De senaste åren har jämställdhetsdebatten i mångt och mycket ställts på ända. Det är svårt att orientera sig och ännu svårare att uttrycka sig korrekt, det går inflation i begreppsvärlden. När inte ens vår jämställdhetsminister kallar sig feminist inser man hur infekterat det ordet har blivit i vissa kretsar. Jag måste erkänna att jag, för en tid sedan, själv höll på att förlora fotfästet i jämställdhetsterrängen. Artikelsamlingen F-ordet, redigerad av Petra Östergren, gjorde mig en smula desorienterad. Feminismen föreföll mycket vidare men också mer motsägelsefull än jag tidigare  hade trott. F-ordet handlar väldigt lite om hur det verkligen ligger till i det svenska samhället och mer om inställningen till den faktiska situation, vilka ord man använder och "hur man talar om hur" det ligger till. Feminismen framställs ibland till och med som överflödig och många debattörer går i självhjälpsindustrins fotspår och sällar sig till mottot det är inte hur man har det utan hur man tar det. Kajsa Ekis Ekman däremot påpekar strukturer och hennes bok Varat och varan är en skarp kritik mot liberalismens samhällssyn.

    Ekis Ekman menar att dagens samhälle hyser en sorts horkult. I tron om att det skulle vara något tolerant eller antiborgerligt bejakas det fula och låga i ett slags låtsasbohemeri. Man säger sig vara sexliberal genom att hävda att sex kan vara ett arbete som vilket som helst, men själv skulle man aldrig prostituera sig. Enligt denna liberalistiska syn blir de feministiska prostitutionsmotståndarna betraktade som konservativa, och ibland också som icke-feminister. Näringslivets tankesmedja Timbro, Centerns och Folkpartiets ungdomsförbund och debattörer som Petra Östergren och Maria Abrahamsson tillhör de som menar att prostitution kan vara ett arbete. Dessa aktörer ser inte prostitution i sig som problematiskt, vad man borde fokusera på är att det används kondom och att de som har detta jobb får skäligt betalt, vilket också är argumentet för att prostitution borde legaliseras. Prostitutionen ses av sina liberala förespråkare som en rättighet och ett val. Det betraktas inte som en fråga om jämställdhet utan som en fråga om tillgång och efterfrågan, men varför det nästan uteslutande är kvinnor som väljer att prostituera sig och varför det så gott som alltid är män som betalar för sex, har definitivt med struktur och inte med marknad att göra. Ekis Ekman är mycket  övertygande då hon argumenterar för att dagens prostitution inte kan separeras från det tusenåriga patriarkatet. Givetvis finns det prostituerade som hävdar att de säljer sin kropp av egen vilja, detta säger Ekis Ekman inget om, hon varken förnekar det eller ger dem en röst. Faktum är att rösten alltid tillhör Ekis Ekman själv och det står hon för. Hon låter aldrig påskina att hon för de prostituerades talan. Varat och varan är ett försök att blottlägga sociala konstruktioner och hierarkier, det individuella eller enstaka används sällan för att underbygga tesen.

    Till Ekis Ekmans stil hör att tonen ibland är något för raljerande, men hon synliggör faktiskt en  förnuftsvriden argumentation hos sina motståndare.  Vad man ska kalla de som är av motsatt mening till Ekis Ekman i prostitutionsfrågan är oklart, prostitutionsförespråkare anser de sig nämligen inte vara. Sanningen är att ingen i den svenska debatten säger sig vara för prostitution, det låter alltför dumt. Men många är de som är mot prostitutionsmotståndet.  De är alltså mot ett motstånd. Vad denna dubbelnegation avser är förmodligen att var och en ska få välja själv. Men hur det kommer sig att de flesta prostituerade uppger att de skulle välja att arbeta med något annat om de fick chansen, har "sexliberalerna" ingen förklaring till.

    Kajsa Ekis Ekman behärskar verkligen argumentationskonsten och för det är hon värd all respekt. Men Varat och varan är också en bok som får en att vakta sin tunga, tonen är inte tillåtande eller skonsam. Det finns inget överseende med de som agerar eller uttrycker sig fel trots att de vill väl, Kajsa Ekis Ekman ger oavbrutet upplysning och besked.

Slutet på Mr Y

Fantasy och science fiction tillhör inte min repertoar, initieringsriten består därför av lightversioner. Slutet på Mr Y är en sådan roman. På nättidskriften Bookleaf kan ni ta del av vad jag tyckte om den.

Pornografi

I boken Pornografi från 1960 visar sig Witold Gombrowicz besatt av småsaker. Den tvetydiga tonen och de ohämmade associationerna som skildras i ett uppdrivet tempo ger detaljfetischismen en absurd och surrealistisk prägel, snarare än en impressionistisk. Den polske författaren Gombrowicz slog igenom på 60-talet och blev de franska strukturalisternas älskling och hans författarskap förundrar än idag. Det har förlaget insett då de givit ut flera av hans verk nytryck, i en avskalad, grafisk design.

I Gombrowicz litterära produktion får detaljerna en betydelsebärande funktion. Det skapar en förledande prosa och en nästan oåtkomlig och invecklad intrig. Att berättaren och huvudpersonen i Pornografi har samma namn som författaren gör det inte mindre kryptiskt. Långt innan Big Brother och vågen av autofiktiv litteratur, med namn som Carina Rydberg och Maja Lundgren, tematiserade alltså Gombrowicz relationen mellan verklighet och fiktion. Fiktionens gränser blir diffusa eftersom Gombrowicz uppträder som en karaktär inom diegesen, men också för att det som utspelar sig, liknar just ett spel. Därmed framträder ytterligare en fiktiv nivå inom den fiktiva världen och genom att laborera med romanformens struktur och gränser framträder Gombrowiczs lekfulla intelligens. I Pornografi blir Gombrowicz och Fredrik, en före detta teaterman, bjudna till en familj som residerar på ett gods på den polska landsbygden. Redan på tåget, på väg från Warszawa, vädrar Gombrowicz fara och det är Fredriks väsen som väcker hans misstanke. Väl på godset inleds spelet, med en utgång lika blodig som en grekisk tragedi. Berättarjaget och Fredrik fängslas av godsherrens unga dotter Henia och familjens egensinnade springpojke, Karol. För Fredrik och Witold framstår de två som lierade genom sin bländande ungdom. Men Henia och Karol är inte medvetna om sin samhörighet eftersom ungdomen är aningslös, Gombrowicz kallar den för ”ofullbordad”. Tillsammans formar Henia och Karol en otillgänglig enhet som eggar Fredrik. Han arrangerar scener där de oundvikligen kommer att röra vid varandra, om än på det mest subtila sätt. Denna mani, förklädd till naturlag, påverkar snart alla på godset och romanen utvecklas till ett manipulativt skådespel.

Pornografi är en provocerande bok, inte för att den skildrar äldre mäns åtrå till de orörda, utan för att den glider läsaren ur händerna. Intrigen är diffus och karaktärerna gåtfulla. I likhet med flera andra verk av Gombrowiczs, är Pornografi en skildring av det moraliska sammanbrottet. Karaktärerna tycks isolerade från resten av världen, de rör sig som i en bubbla vari alla lagar och koder har upphävts. Men till skillnad från i William Goldings roman Flugornas Herre upprättar karaktärerna inte nya normer och förordningar utan de agerar till synes irrationellt men ändå löjligt upprörande. Romanen utspelar sig under andra världskriget, i ett Polen ockuperat av Tyskland. Att Fredrik och berättarjaget ägnar sig åt perversa petitesser, som om vore de helt oberörda av världssituationen, är motbjudande men kanske inte så ologiskt som det först kan verka. Spelet – att föra samman Henia och Karol - blir en sorts flykt från det brinnande kriget, en stimulerande lek mitt i all tristess. Karaktärerna i Pornografi befinner sig långt från den dramatiska frontlinjen. Kriget påverkar dem på helt andra sätt, nämligen som ett meningslöst avbrott i livet eller en ihålig väntan. Ur tomrummet får fantasi och inbillning näring. Så skapas en absurd lek, en svårtydd roman och slutligen en recension.

Med sin omistliga stil drar Gombrowicz undan mattan för läsaren och det går inte att värja sig mot den labyrintliknande och otyglade texten. Ofrivilligt dras man med i spelet.

Art of spectra



Foto: Daniel Alonso Van Camp

Ord går ibland att fånga i ord, teaterkonst också men musik och dans befinner sig på en annan, upphöjd eller parallel, nivå och låter sig därför sällan transkriberas. Man frestas att säga att dansen talar ett annat språk men det är en missuppfattning hos de som tror att allt beror av ord. Dans måste pulsera, liksom musik vibrerar. Ofta är det bara hos de på scen som pulsarna slår fort men ibland lyckas dans även få fart på publikens blodcirkulation. Art of Spectra är ett sådant danskompani. Fram till den 13:e april dansar de på Folkteaterns Röda scen i Göteborg i en föreställning med titeln 'Avgränsat'.

Ett kalt rum, en betongvägg som fond, dinglande glödlampor och fem dansare i en styv ljussättning av Ludde Falk. Kropparna förefaller så oerhört påträngande. Allting är muskler, men inte som hos den typiska ballerinan utan omedgörligt och omildt. Inledningen är också en sorts förvandling, som att födas eller snarare kläckas till en annan varelse som inte är mänsklig. Krälande rörelser stelnar i förvridna ställningar. Det är en smärtsam metarmorfos. Det är i denna Matrixliknande scenografi som korreografen Peter Svenzon vidgar balettens intention genom att föra fram den skräckinjagande dansen. Att baletten har en mörk baksida är visserligen inget nytt, storfilmer som Black Swan spelar på just denna aspekt, men i Svenzons korreografi får mörkret en alldeles särskild betydelse. 'Avgränsat' är en befriande dansföreställning som utelämnar det ljuva och det sköra. Råhet och våld uttrycks så precist att dansarna framstår som groteska och onårbara. Men Art of Spectra är inte enformig och dansföreställningen innehåller inte bara brutalitet till öronbedövande ljud. Där finns en mjukhet och en sårbarhet som inte är förbehållen de kvinnliga dansarna. Männen smälter i varandras armar, en är underkuvad, en annan dominatrix och därefter växlar rollerna. Efter ett rasande stycke av Marshall Arts-karaktär förbyts stämningen i något som först är obegripligt men sen blir ytterst komiskt. Alla är utslagna utom en. Dansaren Raymond Rua släpar livlösa kroppar från scenen och säger sansat 'touch me' och återgår därreftet till att bogsera tunga ben och upprepar sen frasen igen också en paus. I wanna feel your body.... your heartbeat next to mine, nynnande fortsätter han att frakta kroppar bort från scenen och de som inte tidigare känt igen texten uppfattar nu av Samantha Foxs 80-talsdänga. Men det är inte bara kul! Det är absurt och skickligt utfört, inte en nödlösning för att väcka publiken ur ett finkulturellt slummer. Art of spectra dansar supersnyggt och drabbande. I slutet förnimms även vemod trots att tempot är högt på scenen. Det framkallas förmodligen av den vackra musiken, vilket skapar en besynnerlig symbios-, som karate till musik av Sigur Rós. 'Avgränsat' är så långt från trångsynhet man kan komma, det är modern balett med betoning på modern. Av med hatten för Art of spectra.

Projektiv identifikation



                                                                                          Pressbild

Bodil Malmsten turnerar nu med sin enmansföreställning ”Enligt Bodil Malmsten”. Den 16:e och 17:e mars gästade hon Stenhammarsalen på Konserthuset i Göteborg. Föreställningen är svår att kategorisera, i likhet Malmstens övriga litterära produktion. Det är helt enkelt mycket den inte är. Det är inte teater, "jag är ingen skådespelerska, och vill inte vara det" förkunnar Malmsten. Det är inte heller en författarafton, även om en författarafton gestaltas under föreställningen. Bodil Malmsten författarskap omfattar stora motsägelser, vilket hon själv medger. Hon skriver trots att hon känner sig oförmögen att skriva och träder med motvilja fram i rampljuset. Malmsten är en befriande motvikt till samtidens positivism, perfektion och självlansering. Hon är inte gjord av diamant, hon är en människa, någon att identifiera sig med. Detta märks tydligt under föreställningen. Publiken utgörs av en homogen grupp kvinnor i samma ålder som Malmsten. Det är visserligen inte något unikt, vad som är uppseendeväckande är att kulturbärarna högljutt gör sig påminda. Det suckas och ”hmmas” instämmande när Malmsten säger något knipslugt.

Det är inte lätt att orientera sig i Bodil Malmstens föreställning eller litterära produktion. Det är ett minerat område och det är lätt att säga fel eller blanda ihop subjekt eftersom gränsen mellan verklighet och fiktion är suddig. De metafiktiva dragen och dubbla utsagorna är mycket invecklade. Malmsten gör tappra försök att få publiken att förstå att 'jaget' i hennes böcker och på bloggen inte är samma jag som Malmsten själv. Men hur ska man förstå det? I loggböckerna liknar det skrivna jaget författarjaget, till karaktär, namn och sysselsättning, dessutom finns paratexter i form av fotografier på en kvinna som ser ut som författarinnan Bodil Malmsten. Vem är det då som står på scenen i Stenhammarsalen? ”Jag är inte jag” tycks Malmstens säga. Dessa frågor och paradoxer verkar emellertid inte bekomma publiken som tycks förstå allt som Malmsten pratar om, med sina igenkännande nickningar.

Malmsten gör vad hon är bra på. Hon leker med dubbeltydigheter och nivåer inom litteraturen och fiktionen. På en nivå är hon underfundig och underhållande. Hon berättar om grannarna i loggböckerna från Finistère. Nationalkaraktärer dryftas, franskt ställs mot svenskt och det är roligt och lättsålt. Men på en annan nivå är Malmstens allvarlig och tematiken är långt mer existentiell än frågan om nationella karaktärsdrag. Den som har läst Malmsten känner igen sig i denna föreställning. Det är ett sammandrag av hennes litterära produktion, som inte bjuder på mycket nytt. Det må vara ett stort steg för Bodil Malmsten att ensam kliva upp på scenen, men för en trogen läsare förblir hennes litterära produktion outgrundlig

Janunger trotsar tyngdkraften

Stridsberg



Foto: Karin Grip

En olycka kommer sällan ensam, sägs det, samma gäller för upptäckter. När man lärt sig något eller fått nys om en ny sak eller en ny person så tycks denna uppträda på diverse otaliga ställen, som för att bereda sig plats i ens minne eller bara av en märklig slump. Detta hände mig med Valerie Solanas. Samma dag som jag (nästan) deltog i demonstrationen "Ta natten tillbaka", vilket fick mig att tänka på den amerikanska extremfeministen och författarinnan Solanas, så började jag läsa Sara Stridsbergs Drömfakulteten från 2006. Det är en annorlunda roman, uppbruten både kronologiskt och formmässigt och Stridsberg ger plats åt både dramatik och poesi inom prosan. Samtidigt är det ett episkt verk som rymmer en livshistoria och en historia om Amerika och den amerikanska framstegsoptimismen och dess avarter. Romanen har ett särskilt amerikanskt eller anglosaxiskt uttryck. Det fiktivt biografiska greppet är oerhört effektivt och Stridsberg begagnar det lika skickligt som Joyce Carol Oates i romanen Blonde, som också skildrar ett omtumlande amerikanskt kvinnoöde.

I Drömfakulteten erkänns människan Valerie Solanas, hennes driv och hennes sårbarhet. Det är en synnerligen komplex karaktär, som med sin originalitet och vanlighet väcker medlidande hos läsaren, utan att man för den skull behöver dela hennes radikala politiska åsikterna. Men Stridsberg väjer inte för det som är kontroversiellt. Hon avstår inte från att skildra Solanas manshat, det finns där, som en del men inte som allt. Det exceptionella är att texten varken ger platta eller mer trovärdiga förklaringar. Solanas uppväxt, den vålsamme fadern, modern som pimplar sötvin i öknen, de framgånsrika universitetsstudierna och vännen och kärleken - Cosmogirl, allt får vi ta del av, ändå förblir läsaren skonad från psykologiska och freudianska samband och besked. Stridsberg vet inte varför Solanas sköt Warhol, kanske för att Solanas själv inte visste, för att man inte kan redovisa sitt eller andras liv. Det finns slump, men det är inte mindre känsloladdat eller vakert för det.

Ta natten tillbaka, eller?

Natten till den 8:e mars anordnar Syndikalistiska Ungdomsförbundet en kvinnoseparatistiskt demonstration under parollen "Ta natten tillbaka". Som ett offensivt alternativ eller komplement till den traditionsenliga kvinnodagsdemonstrationen. Föresatsen är mer än motiverad; att hävda sin rätt att, som kvinna, röra sig fritt i staden, utan restriktioner eller försiktighetsåtgärder. Men resultatet är mer skrämmande än inspirerande, och skrämmande just för att det tycks inspirera majoriteten av deltagarna.

Till klockan nio är avmarschen planerad. En högtalarförsedd lastbil ska gå i bräschen. Halv tio står den fortfarande still, men stämningen tryter inte, det är fest, det är deras dag. Natten tillhör dem! En röst i megafonen ber om ursäkt för förseningen och förklarar att en man i beige-gul jacka har ryckt bilnycklarna ur tändningslåset och hystat iväg dem, vilket rackartyg! Vi letar efter nycklarna och finner dem. Blodet rusar och gemenskapen är fullkomlig. Motorn dundrar och rösten hörs i megafonen igen. "Nycklarna är tillbaka, nu drar vi, är ni redo!? Och om ni ser en man i beige-gul jacka så säg till så att vi kan spöa skiten ur det jävla kräket!!!" Nävarna i skyn och gälla skrik till bifall över torget. Var är jag någonstans? Jag befinner mig mitt i en paradox. En rörelse som kallar sig feministisk men som är på väg tilbaka till biologism. Det här är inte politik, det är personliga problem. Ett skrämmande hat mot Y-kromosomen. Män som män. Det är själva fenomenet 'man' som är problemet. Jag tänker på Valerie Solanas, kvinnan som sköt Andy Warhol och skrev SCUM-manifestet (Society for Cutting Up Men), och hennes predikan för gendercide, utrotning av ett helt kön. Jag är förvirrad, vet inte vad jag ska göra. Jag ser mig omkring. Jag ser flera kvinnor som är på väg att bli män. Jag ser hur deras biologiska kvinnlighet håller på att suddas ut, jag ser en antydan till skäggstubb. Kommer de att hata sig själva när de blir män?

Jag ser testosteronfeminism och jag är rädd, som för all fanatism. Och ledsen, för att de kallar sig 'feminister' och besudlar det jag håller högt. Jag åker hem. Nästa dag ansluter jag mig till den traditionella 8:e marsdemonstrationen, dock en smula paranoid.  

En förtjusande debut

Ibland sägs att en skicklig författare förmår uppnå stora effekter med små medel. Jag vet inte om jag håller med om det men det är en fin och passande beskrivning på Måns Wadensjös debutroman Förlossningen från 2009. Här är platsen både motiv och tema. Förlossningsavdelningen är ständigt överordnad karaktärer och specifika händelser och den ger sken av att vara oantastbar. Denna plats är oförgänglig, för det finns förlossningar beräknade till årets alla dager, till och med till skottdagen. Förlossningen lever eller upprätthålls inte av materiella ting utan av Regeln. Regeln är spindeln i nätet, avdelningens oförstörbara urverk kring vilket allt kretsar. Men Förlossningen är i första hand en rak och sinnlig skildring av tillvaron på förlossningsavdelningen, där läsaren blir en voyeur som får ta del av både personalens och patienternas omständigheter. Berättaren, som jobbar nattpass på avdelningen som köksa blir en skuggbild som, nästan osynlig, stryker fram i korridorerna, fikarummet och förlossningsrummen med ett anteckningsblock i fickan. Prosan är suggestiv och läsaren inbjuds av berättaren och ciceronen till en annars sluten värld där livets mest smärtsamma mysterium äger rum. Men Förlossningen är aldrig högtravande eller andaktig för Wadensjö är en sann stilist. Det finns ingen intrig att följa eller lösa upp men det är likväl vansinnigt spännande. Idén; att skriva om en förlossningsavdelning är utsökt, varför har ingen skrivit den tidigare? Wadensjö tar arbetarlitteraturen till en ny nivå. Inte enbart väcker han ett klassmedvetande utan genom en minimalistisk, ibland surrealistisk ton blir denna kortroman allmänmänsklig. I förlossningen finns döden alltid närvarande. Liv och död, under ett och samma tak, mellan samma pärmar.

     I slutet gestaltas en förlossning och upptakten till den. Att bära ett barn leder oundvikligt till en förlossning, till slut finns ingen annan utväg än att föda, oavsett om man väljer att ta barnet till sig eller att inte behålla det. Det finns bara en väg ut. Man kan inte fly, det kan inte upplösas, inte ens om barnet dör inom en, finns en annan utväg. Wadensjö skildrar inte paniken över att bära ett dött barn och förlösa det, men den finns där ändå.

    Ur Förlossningen kommer också frågan om vem det är som föder. Vem leder den största separationen av alla? En annan människa vill ta sig ut och man har inget att sätta emot, man kan inte välja att samtycka.

"Kanske är det därför så många skriker Jag vill inte föda barn! och en del helt enkelt reser sig upp för att gå härifrån." 

Det

Foto: Modernista

Långa kedjor: En enhet hakar i en annan som hakar i en tredje, och den trettontusenfjärde hakar i den första. Eller ett samtal så långt att man inte vet var det började eller varför och som därför blir ett samtal om sig själv, om sitt eget existensberättigande eller kanske bristen på berättigande.

     Svårt är det att beskriva Inger Christensens formexperiment Det som utkom 1969, och i Danmark betecknas som ”systemdikt”. Den obevekliga strukturen och det avpersonifierade språket som gestaltar det tredje, äger en sådan kraft att det även dominerar läsaren. Som en orkan som drar allt i sin närhet med sig och formar, eller deformerar, det efter sig själv. Beskrivningen av Det blir därför lika svårtydd som texten själv, eftersom jag, som läsare, aningslöst tar efter Christensens säregna sätt. Som i ett samhällsmaskineri där nya och allt märkligare produkter och tjänster konstrueras för att hålla igång ekonomin, för att skapa mervärde. Där man ljuger, så länge, om att det finns en marknad att lögnen blir sann. Där tydliga syften och orsaker inte går att spåra. ”Fungerar för att fungera. Fungerar för att annat kan fungera och för att något annat fungerar. I varje funktion ett behov av nya funktioner i nya variationer.” I detta avseende är Christensens bok en skarp samhällskritik mot all rundgång och fåfänglighet, men också en manifestation av poesins möjlighet att skapa allt, ur intet, ur ”det”.

     I Det tycks orden föda sig själva, som en tanke föder en annan, har man börjat så finns det alltid något att ta av, ur det första ordet kommer många fler, ja alla ord. Alstrandet och livgivandet är ett av Christensens signum. Här ekar alltså skapelseberättelsen som hypertext. Av inget och tomhet skapar Gud allt, hela världen, ur kaos föds kosmos. Men destruktionen och döden finns också där, som motvikt, (eller inte?) till skapandet. Christensens text är båda kaos och kosmos, fast på olika nivåer. Den strikta indelningen i ”Prologos”, ”Logos” och ”Epilogos” är ordning medan orden inom den systematiserade strukturen är ett fritt associationsflöde som rör sig mellan ytterligheter som börjar likna varandra. Skillnaden mellan liv och död, vi och de, reduceras och mynnar ut i ett tillstånd av tolerans och gränslöshet. Reklambyrå eller flyktingläger, avståndet är inte så stort ändå.

     I Danskt kvinnobiografiskt lexikon sägs om Christensens poesi att den ”är lätt att läsa, svår att förstå ”, och det är sant. Texten förför och för, den är rörelse och flow, där eftertanken och pauserna inte avbryter flytet utan blir en del av det. Christensen förenar motsägelser utan att förneka olikheter.

Litteraturens nytta

Söndagens version av Filosofiska Rummet i P1 handlar om litteraturens värde. Att skönlitteraturen har förtjänster och funktioner utöver den rent underhållande verkar de flesta ense om, men varför och på vilket sätt är inte lika självklart. Under programledaren Lars Mogensens ledning dryftas litteraturens beskaffenhet och inflytande i takt med att min irritation tilltar. Redan första frågan förbryllar; vad är en god bok? Som om det går att svara på, annat än rent personligt. En god bok är en bok som är god. Hopplösa frågor får hopplösa svar. Kanske är min kritik något missriktad, programmet heter ju trots allt Filosofiska Rummet; ett forum för diskussion av omöjliga frågor, men jag tycker ändå att det vore lämpligt om man påpekade det utsiktslösa i en sådan fråga och samtidigt visade på lite självmedvetenhet. Den kritikerosade poeten Ida Börjel fick mig dock att stanna kvar vid radion med sin insiktsfulla fyndighet. En kokbok, svarar hon illmarigt på Mogensens fråga om en god bok.

     Det finns förmodligen lika många anledningar till att läsa böcker som det finns läsare, samma sak gäller för vad man förvärvar genom litteraturläsning. Att man genom att läsa skönlitteratur skulle bli en bättre människokännare är också tvivelaktigt, som om författare vore auktoriteter och specialister på det mänskliga psyket. Människor blir man bra på genom att vara med människor. Det enda allmängiltiga man kan säga om litteraturläsning är sålunda att det gör en bra på att läsa litteratur, på samma sätt som man blir bra på tennis genom att spela tennis. Att man kan lära sig saker, om världen och om abstrakta entiteter som empati, är förstås inte uteslutet, men det är heller inte självskrivet.

     En annan fråga i programmet som upprör är huruvida det är bättre att läsa en dålig bok som kategoriseras som kiosklitteratur, än att inte läsa alls. Givetvis är det så för vissa. Men vad betyder ordet 'bättre' i denna fråga? Att man mår bättre? Att man blir en bättre människa? Vad är en bra människa? Vidare hur är en dålig bok? Programledaren godtar helt sonika distinktionen mellan fin- och fullitteratur. Jag menar inte att det inte finns litteratur med hög respektive låg kvalitet. Det finns författare med större ordförråd och förmåga att gestalta subtila känslor eller storslagna händelser. Men i så fall blir litterär kvalitet en fråga om realism, vilket jag skarpt vänder mig mot. Det är alltså svårt att tala om litterär kvalitet men Mogensen gör det med en sådan ledighet att det väcker misstanke och obehag. Därtill är jag innerligt trött på att de som inte läser populär- eller "skräplitteratur" ideligen uttalar sig om hur den påverkar läsaren. I boken Inte en dag utan en bok: Om läsning av populärfiktion från 1988 ger författaren och litteraturvetaren Gunnar D Hansson ordet till de faktiska läsarna av populärlitteratur, så att de får berätta varför de läser populärfiktion och hur den påverkar dem. Denna bok utgör en tänkvärd kontrast till radioprogrammet Filosofiska Rummet från den 20:e februari. 

-                                                                                                                     

Sport i konsten

"Fallstudie" av Maria Miesenbergers. Foto: Johnny Samuelsson



"Fotbollsdräkt" av Tina Lindberg
Foto: Britt Mattsson 

Mjellby Konstmuseum vill minimera abstrakta avstånd mellan vad som ofta anses vara ytterligheter, genom utställningen "Sport i konsten", som är en samproduktion mellan konstinstitutioner i tre svenska småstäder. Vilket syftet är, förutom att locka fler besökare genom att vända sig till en publik som hellre går på derbyn än vernissager, är oklart. Men utställningen som helhet är inte det minsta svårtydd. Man visar på konstens storhet och övergripande förmåga att gestalta livet. En tematisk utställning istället för en biografisk eller historisk är lockande men riskerar att falla platt genom att inskränka betraktarens tolkningsmöjligheter i en av titeln given fåra. Tyvärr saknar "Sport i konsten" udd och det blir en smula förutsägbar. Sport som en manifestation av könsmaktsordningens förtryck är ett självklart tema. Det kommer till uttryck i Tina Lindbergs fotbollsdräkt med ett tryckt motiv av en naken kvinnokropp. Informationen om verket utgörs av ett citat från Fifa-presidenten Sepp Blatter: "Det damfotbollen behöver är tajtare, mer feminina kläder för att locka fler sponsorer." Vidare synliggörs sportens absurda aspekter i exempelvis Pernilla Zettermans videoverk "Vänd rätt upp" som visar en longering där den dresserade hästen ersatts av en liten tjej som löper linan. Men utställningen blir repetitiv, på gränsen till stereotyp eftersom de teman och frågor den väcker är legio i den svenska kulturdebatten. Kanske vore det bättre att installera denna samproduktion i HBK's omklädningsrum eller varför inte på (Nya) Gamla Ullevis läktare, där hade den förhoppningsvis haft större effekt. För inte är det väl de kulturkonsumerande damerna som behöver en tankeställare om sportens upprätthållande av patriarkala strukturer. Även om kritiken kan tyckas vass så är min upplevelse av "Sport i konsten" inte alldeles negativ. Jag kan inte förneka att de interaktiva verken, i form av en cykeltur genom Halmstad och en otvungen pingismatch, beredde mig ett visst nöje. Mitt klander riktar sig heller inte mot de enskilda konstverken, som uppvisar en stor bredd både vad gäller material och stil. Vad jag vänder mig mot är själva verkställandet av idén; att sammanföra rörelserna sport och konst. Konsten på Mjellby Konstmuseum visar på sportens bak- och framsidor, men att granska sig själv lyckas den inte med. Fast det är klart, vad är det som säger att konsten ska vara självkritisk...? Kan inte sporten, för en gång skull, påta sig den uppgiften? Utställningen "Sport i konsten" visas på Mjellby Konstmuseum i Halmstad fram till den 2:e mars 2011. Om man känner sig likgiltig inför denna utställning kan man med fördel besöka museet i syfte att betrakta Halmstadsgruppens unika och fascinerande produktion.

Svarta Vykort

II

Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på
människan.
Det besöket glöms och livet fortsätter.
Men kostymen sys i det tysta.

Tomas Tranströmer, Det vilda torget, 1983
-

Marcus Birro skrev om sin sorg och vrede över att förlora två barn, som i Sverige inte erkänns vara barn, i den prosalyriska boken Svarta Vykort som utkom 2007. Svarta Vykort är urspungligen den dikt ni kan läsa ovan.

Tranströmers acceptans och långsamhet som ett mål för Birro att uppnå, utan att för den skull behöva förneka sorgen. Sökandet efter svaret på frågan varför har de gemensamt men tonen skiljer dem åt. Tranströmers klang är klar och dämpad medan Birros skriver i upptempo. Birro är ett medialt offer, har det sagts, så även i denna bok fast med den tilltalande fortsättningen att alla människor får dela hans offerroll. Birro anser sig inte suverän i smärta, han låter alla vara förfördelade och intar själv rollen som de olycksdrabbades språkrör.



Foto: Cornelia Nordström

Svarta Vykort är en märklig bok. Den hyser starka känslor, inget är subtilt, pang på bara. Marcus Birro rör vid teman som andra sällan närmar sig. Och då menar jag inte abortfrågan och diskussionen när ett foster blir ett barn. Jag ser inte Birro som en abortmotståndare eller en inkräktare på kvinnors rätt till sin egen kropp, han vill snarare få upprättelse för sin förlust, inte av ett foster, utan av sitt verkliga barn. Det är emellertid inte detta jag finner anmärkningsvärt i boken utan Birros sätt att skildra äckel och ilska som ett resultat av sorgen. Sorg är vanligtvis oskuldsfullt och berättigat medan hånet och avsmaken inför världen sällan betraktas med tolerans, trots att det kan vara två sidor av ett och samma mynt. Det finns en implicit kod för hur man ska reagera när man förlorar en människa, den efterlevs inte i Svarta Vykort. Det är besynnerligt; Birro påstår att han inte klandrar någon för sin sorg fastän det regnar förebråelser på var sida. Visserligen behöver ingen bära skulden till de förlorade barnen men många är de som får sig en känga för att bidra till att förvärra smärtan och sorgen, antingen med sin arrogans, sin dumhet eller sin ytlighet. Birro vill ha upprättelse:

"Dags för alla tungsinta att stå längst fram i ledet, att få svinga svärdet mot alla tjattrande hysterikor, alla trivselfascister, alla förbannade samkväm-människor. Det är dags för Sveriges grubblare att peta sina krokiga fingrar i ögonen på alla ytliga och själaglada strandraggartyper."

Inåt kan vara en väg utåt

"En alltför dominerande romanmodell" är en intressant krönika skriven av Cecilia Verdinelli, publicerad den 17:e januari i Göteborgs-Posten.Verdinelli ser ett utbrett och repetitivt mönster vad gäller intrig och motiv i den samtida skönlitteraturens konstruktion. Den "familjecentrerade psykoanalytiska introspektionen" dominerar romanen. En karaktärs personliga utveckling (inveckling?) skildras genom återkoppling och sökande efter förklaringar i det förflutna. Verdinelli menar att det skönlitterära intresset för framtiden och det gemensamma är sällsynt. Den sortens litteratur som bryter mot den individualistiska Bildungsromanen existerar dock men riskerar att framstå som propagandalitteratur, skriver Verdinelli. 

Den introspektiva romanmodellen är dominerande. Kollektivromanen upplever ingen renässans, självförverkligande och individell valfrihet genomsyrar politiken tillika konsten. Att 'finna sig själv', istället för att finna andra, ligger helt enkelt i tiden. Men förändring är förhoppningsvis påväg, många är de som fått nog av bekännelselitteratur. En politisk tematik och ett socialt engagemang, tar plats i den individcentrerade och retrospektiva berättelsen. Susanna Alakoskis roman Svinalängorna är ett exempelt på detta. Det är på en nivå en resa inåt, till minnena av en sargad familj och båkåt i historien-, till barndomen. På ett annat plan riktar sig texten utåt, sträcker sig bortom den skildrade familjesituationen och kastar ljus över alla maskrosbarn. Den blir därmed även en appell till omgivningen att se de bortglömda barnen, kanske ett försök till upprättelse och en medvetenhet. En ny sorts kritisk och uppmanande, samhällsengagerad litteratur kan, efter ett tämligen tyst 80-och 90-tal, faktiskt skönjas.

    Visst har den enskilde individen fortfarande en meningsbärande funktion i denna litteratur, till skillnad från i den första vågens proletärlitteratur, där  kollektivet utgjorde huvudmotiv. Måhända börjar inskränktheten så smått ge vika. Även arbetsmotivet, som sådant, tycks uppleva en sorts renässans inom den samtida skönlitteraturen, det är Måns Wadensjös Förlossningen och Kristian Lundbergs Yarden exempel på. Klassmedvetenheten i dessa romaner är inte entydig och konstant. Begreppet 'klassmedvetenhet' har inte längre en tydlig innebörd i dagens Sverige. Andra termer, som etnicitet och sexualitet, vilka på ett liknande vis hör samman med sociala och ekonomiska hierarkier och förtryck tycks ha tagit 'klassmedvetenhetens' plats i debatten.

     Jag ser tecken på att den svenska samtidsromanen inte väjer för de stora politiska frågorna.., fast det är klart; den tar ofta 'omvägen' inåt för att därefter nå ut.

Förvillelser

Dagdriveri, den syndiga förbindelsen och förälskelsen, cigarrer, vermut, skuldfällan, ännu mer dagdriveri och slutligen en revolver. Så ser motivgalleriet ut i Hjalmar Söderbergs debutroman Förvillelser från 1895. Det är en bakvänd Bildungsroman där allt känns igen, även om samtiden betraktade den som "ett av de okyskaste alster av svensk penna". Intrigen är en litterär schablon. Den unge filosofie kandidaten Tomas Weber vandrar Stockholms gator och tar båten ut i skärgården och filosoferar. På en middagsbjudning förälskar han sig i Märta, som naturligtvis är både vacker och ren. Han förför henne och hon kan inte stå emot, redan då anar man förfallet. Tomas sitter slutligen orakad och ensam i en vindsvåning han hyrt, för pengar han inte har, så att Märta och han skulle ha någonstans att umgås. Men Märta har flytt till Norge under förevändning att träffa en släkting så att havandeskapet inte blir känt i Stockholm. Tomas väger revolvern i sina händer. Det tycks dock som om redan Söderberg var medveten om det klichéartade i scenen.

"Han var ung, han hade kommit in i en eller annan labyrint och icke trott sig kunna finna vägen ut på något annat sätt. Så har han då fastnat för denna gamla utslitna metod... Och så går han och skjuter sig som en dumbom..."

Det är inte för storyn eller karaktärskildringarna som jag fortsätter att läsa Söderberg, utan för det lätta men ändå eleganta uttrycket. Det är avslappning utan pinsamheter. Som när Märta spenderar sommaren ute på Lidingö medan Tomas är kvar i stan och de därför träffas mycket sällan men istället skriver små biljetter till varandra. "Det stod just ingenting i dem, annat än att de älskade varandra." Så enkelt är det, liksom.

Att vara flera

Novellan är en sympatisk litteraturgenre. Min förkärlek för detta format bekräftas då jag googlar termen och det visar sig att jag har plöjt åtskilliga exemplar som företräder genren och att dessa därtill intar hedersplatser i min bokhylla. Joseph Conrads outgrundliga Heart of Darkness, den mondäna Breakfast at Tiffany's eller Hemingways mästerverk The Old Man and the Sea. En novella är behagfull och smidig. Den passar en anspråkslös och tvivlande karaktär  och den rymmer en motsägelse i ett slags "ett både och".

     Robert Louis Stevensons The Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde från 1886 är det senaste tillskottet i novellarepertoaren. Med detta flerdimensionella verk förebådar Stevenson 1900-talets själsliv och psykologi, samtidigt som det är en reaktion på och en kritik av det engelskt-viktorianska samhälle underkastat sträng självdisciplin och besinning. Verket tillkom i en tid då det inre länge hämmats av de yttre kraven på sedlighet. Människans själsliv hade utvecklats till en tickande bomb. Denna lät Stevenson brisera inom fiktionens ramar.

     På Londons fuktiga och grå gator vandrar advokaten Gabriel John Utterson fram, letandes efter ledtrådar som kan förklara några mystiska och obehagliga händelser som alla leder till den misantropiske Mr Hyde. Han har gjort sig skyldig till en oprovocerad misshandel av en ung flicka och mord på parlamentsledamoten Sir Danvers Carew. Denna frånstötande figur ger intryck av något odefinierat vanskapt, och för tankarna till dvärgen i Pär Lagerkvists roman med samma namn. När polisen väl tar upp jakten på Mr. Hyde står han inte att finna. Samtidigt som Mr. Hyde börjar dra uppmärksamheten till sig i London förändras den annars så välanpassade och pålitlige Dr. Jekyll. Han försvarar initialt Mr. Hyde och gör honom också till arvtagare i sitt testamente. Stevensons ger emellertid en deliktat förklaring till mysteriet med Dr. Jekyll och Mr. Hyde. Upplösningen blir till ett varnande exempel som pekar på det olycksbådande i att undertrycka sidor hos personligheten. Dr. Jekyll och Mr. Hyde utgör, som bekant, två sidor av en och samma person. I ett försök att hålla det onda och det goda åtskiljt från varandra har de två egenskaperna separerats så till den grad att en alltigenom ond människa personifierats i Mr Hyde.

För varje dag , med mina moraliska känslor och mitt intellekt, kom jag således allt närmare den sanning som när jag delvis upptäckte den dömde mig till ett fruktansvärt skeppsbrott: att människan i själva verket inte är en, utan två. Jag säger två, därför att vad jag själv vet ännu inte tillåter mig att gå längre. Men andra skall komma efter mig, andra skall lämna mig bakom sig på denna samma linje, och jag vågar förmoda att man slutligen skall komma till att människan är ett slags stat med de mest mångskiftande, sinsemellan oförenliga och självständiga medborgare.

Richard Mansfield as Dr. Jekyll and Mr. Hyde on stage.
Photo from 1895.

Dr. Jekylls redogörelse för sin egen historia förebådar den utveckling inom psykologi och psykiatri som 1900-talet skulle medföra. Stevensons novella skildrar vad som senare skulle betecknas som detet, jaget och överjaget, den periodvisa manin och depressionen i den bipolära sjukdomsbilden och vanföreställningarna om det egna jaget som utmärker scizofrenin. Allt inom en pärm. Stevenson var i så måtto före sin tid. 

     Vad som är anmärkninsvärt i The strange case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde är att dubbelmoralen och dualismen hos huvudpersonen varken sjukdomsförklaras eller på något sätt bedöms eller fördöms, trots att han avslutar sitt liv för egen hand. Personlighetsdragen som det viktorianska samhället blundade för sipprar ut på andra håll, projicerade på en annan individ. Människans strävan efter att förstå och definiera sin omvärld resulterar i en häxjakt på Dr. Jekyll / Mr. Hyde. En människa som fallit offer för sig själv.

Eroica

Foto: Mats Bäcker, GöteborgsOperan

Ur Beethovens Rockärm

På Göteborgsoperans stora scen spelas nu Eroica ur Beethovens symfoni nummer 3 och till denna musik dansar balettenensemblen efter korreografi av Örjan Andersson och Lukás Timulak. Symfonin var ursprungligen tillägnad Napoleon Bonaparte och titeln betyder närmast hjältemodig, men den associerar också något annat. I vetskap om att det var dans jag skulle bevittna läste jag helt obemärkt in ett "t" i titeln. Och medges bör att jag kände mig något löjlig då jag insåg ordets rätta betydelse. Men efter ett tag gav jag min förväxling ändå rätt, för visst har erotiken alltid haft en synnerligen och komplex anknytning till dansen, så även i denna påfallande påklädda dansföreställning.

     Det är så lätt att säga att det är vackert. Men det just vad det är. Göteborgsoperan visar i denna uppsättning att den funnit fram till en alldeles egen dansstil efter några mer eller mindre svajiga år under början av 2000-talet. Dansarna slappnar av tycks det. De är säkra på att koreografin leder dem och oss rätt. I de två första satserna sitter, overligt nog, den erkände Roland Pöntinen vid flygeln. Dansen flyter så lätt i Anderssons korreografi. Det skapas en förening av motsägelser mellan en Mats Ekliknande lekfullhet och en passionerad och sublim spansk flamenco. Men det är inte en ironi över de få traditionella dansstilar som publiken möjligtvis känner igen. Det finns inget raljerande i Anderssons stycke utan stilen är jordnära. Där finns en välvilja, vari alla får vara med. Ett mycket elegant, och därtill ödmjukt dansstycke.

     I den andra satsen tar Göteborgsoperans orkester över och till stråkarna skapar Timulak ett, om möjligt, än mer polyfont stycke. Det blir skrikigt och svårare att urskilja vad som vill sägas.., om det vill sägas? Om ångesten inte bara är det meningslösas skrik? Det tomma gapet ur vilket intet kommer. Det stumma skriket gestaltas också fysiskt på scenen. En smärtsam upplevelse som följs av ett intåg av svartklädda människor i genomskinliga regnrockar. Det blir till ett sorgetåg av anonyma figurer som förstärker den alienerade mannens smärta. En biografisk- psykologisk tolkning skulle kanske (för en gångs skull) tillåtas av Eroica. Beethovens försämrade hörsel och det ökande missmodet påverkade komponeradet av den tredje synfonin som rör sig mellan stora känslor av förtvivlan och acceptans.

     "Mycket fint!" skriver DN's Martin Nyström och jag kan bara instämma.

Fatigue d'être soi - REDUX

Ett tillägg krävs till föregående text.

Skiftningen från den manliga, geniförklarade melankolikern som kommer till uttryck i dandyn, flanören eller den känsliga konstkonsumenten till det utbrända vårtbiträdet under 1900-talets andra hälft ger inte en helteckande bild av den faktiska situationen. Missmodet och ångesten är inte omodernt, tvärtom har depressionsbegreppets gjort stor succé och är central i historien om det nyfödda 2000-talet. Det behöver alltså inte alltid utmana manligheten eller samhällselitens heder. Att må dåligt kan också vara ett tecken på att man hänger med, vilket förstärks av att melankolin blivit medialiserad. (Johannisson, s. 254) Menfrågan är om det verkligen är melankolin som uppvisas? Är det inte bara dess efterdyningar? Eller en spelad roll av melankoli? Som i den kultförklarade TV-serien Sopranos, där maffiabossen Tony lyckas kombinera ångest, mindervärdeskomplex och terapitimmar med en patriarkal status och en framgångsrik kriminalitet.

     TV-soffornas stylade melankoli befinner sig dock långt ifrån den i stunden upplevda ångesten. Den är inte smickrande eller meningsfull och den passar sig heller inte för media. De priviligerade samhällsklasserna kan kosta på sig leda, sårbarhet och trötthet men bara till en viss gräns. Det är fortfarande de lågutbildade kvinnorna som utgör majoriteten av depressionsfallen under slutet av 1900- och början av 2000-talet. Men det är en avförtrollad och glanslös trötthet.

Fatigue d'être soi

Ola Billgrens "Interiör" från 1971

Vantrivits i kulturen har man gjort sen 1700-talet, och säkert längre än så, om man får tror Karin Johannisson. Dessvärre finns ännu inga tecken på att känslan avtar, i denna tid av utbrändhet och självhjälpsböcker. Elisabeth Wurtzels bok Prozac Nation. Young and Depressed in America är ett skrämmande exempel som skildrar förtvivlan och ångest. I viss mån framkallas dessa känslor också hos läsaren, då Wurtzels självbiografiska berättelse från det depressiva livet blir till ett olycksbådande tecken på att människor mår allt sämre.
     Johannisons bok Melankoliska Rum. Om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid från 2009 lämnar en helt annan eftersmak trots att hon undersöker människors erfarenhet av olust och missmod. Johannisson undviker att sjukdomsförklara människors tvivel och psykiska otillräcklighet. Hon ser inte dessa symptom som en oförklarlig svulst på den moderna människan och de är inga förebud på mänsklighetens undergång till följd av det syndiga levernet vilket länge varit en gångbar förklaring.  Den meningslösa ångesten blir meningsfull i Johannissons bok, som också är en samhällskritik mot de otaliga coachråd och hobbypsykologer som påstår att "ler man åt sig själv i spegeln varje dag, så blir man till slut glad".., för något riktigt problem som kräver analys och behandling existerar väl inte..?

Det tycks gå vågor i otrivseln, olika delar av den uppvärderas respektive nervärderas i olika tider men den ger aldrig vika. Missmodet blir till en osjälvständig men envis kameleont som följer tidens trender, utan att någonsin upphöra helt. Johannisson är skicklig på att finna orsaker till melankolin och dess familjefenomen genom att påvisa att vissa typer ångest eller sårbarhet produceras och premieras av en specifika epoker. Samtidigt tycks melankolin nästan biologiskt ofrånkomlig. Finns det något samhälle varur melankolin kan uteslutas?

      Undersökningens resultat kan vara till förtret eller till tröst för läsaren. Den antyder att vi aldrig kommer ifrån den inre smärtan men också att vi inte är ensamma och att vi inte gjort något fel.

     1700-talets sensibilitet, där sminkade män i vita peruker förväntas gråta av hänförelse på teatern liksom i de sociala realtionerna övergår under 1800-talet i nervositeten (åh, mina nerver!) och i dandyns leda och likgiltighet, "hans lust att chockera och provocera kräver distans och ogenomskinlighet. Han blottar sig aldrig," (Johannisson s. 148) men under ytan är han bräcklig. Typen, dandyn, återfinns fortfarande i samtidens kroglig. Fram till mitten av 1900-talet var melankolin maskulin och hörde till samhällets elit, den kunde även kombineras med produktivitet och skapande. Både sensibilitet och nervositet är dynamiska fenomen som konnoterar rörelse och aktivitet i kroppen. I och med 1900-talet förflyttas den inre smärtan, sorgen och ledan till andra samhälleliga skikt. Att vara modern är att göra sig hemmastadd i den moderna världens paradoxer, hävdade Marshall Berman i sin bok Allt som är fast förflyktigas. Den som inte lyckas med det är svag och detta i besynnerlig analogi till att det nu är kvinnorna som står för den inre smärtan. Melankolibegreppet ersätts under mitten av 1900-talet samtidigt av begreppet "psykisk ohälsa". Nya ord som står i bjärt kontrast till 1800-talets sensibilitet och nervositet föds alltså under 1900-talet. Ett exempel är utbrändhet och depression, dessa begrepp konnoterar inte rörelse och uppfylldhet utan tomhet och nedtryckthet. Det sublima och känsliga som hörde männens melankoli till har förbytts till en uppeldad intighet, en oförmåga att känna.

Karin Johannissons text vill jag gärna citera, helst allt. Det är väl en varm rekommendation? Hon är aldrig mästrande, sentimental eller ironisk. Det är inte synd om människorna i Johannissons bok, det är bara svårt att leva med sig själv.

Väckas till vadå?

Jag skulle skriva en uppsats. Det skulle vara en jämförelse. Ett verk var självskrivet, men dess jämförelseobjekt var ännu osagt. I bokhyllan fanns en oläst pocketutgåva. Den plockades ner och plöjdes. Så kom det sig att det var just denna novellsamling som blev kvar. Som av en lyrisk impuls framträdde en ny favorit. Novellsamlingen heter Från det jordiska museet och är Elin Wägners debut från 1907.

     Det börjar helt omärkligt. "Ansiktet" heter denna första novell som utspelar sig på en buss i London. Alla tysta ansikten; vem är det som ser dem? Två slätrakade cityherrar i höga hattar bredvid en illa klädd kvinna med smutsgrå eastendhy och en vacker flicka som läser en diger roman från Mudies. Det kränger och guppar. Ett impressionistiskt galleri av storstadsmänniskor. Så ter sig öppningsscenen som snart ska sprängas av ett skärande skrik som fördriver tystnaden och ur det kollektiva utkristalliseras en huvudperson. Den illa klädda kvinnan har fått syn på Ansiktet. Hon kastar sig av bussen men det är för sent. Ansiktet som hon väntat så länge på att få återse, är redan försvunnet. Hon går mot floden men en poliskonstapel anar hennes avsikt innan hon själv har hunnit formulera den. Senare på kvällen få hon en ny chans och denna gång "lyckas" hon. Berättaren talar dock inte klarspråk. Vem är det som berättar, som ser alla pendlare i metropolen, som en av dem, men ändå inte. Och varför upphör hen att berätta efter att vår huvudkaraktär gått i vattnet, eller är det var hon har gjort? Därefter skildras ett sjukhus. En läkare och en sjuksyster går sin rond. De stannar vid en bädd. Läkaren ber sjuksystern att gå därifrån. Han ser på henne som ligger där. Han lyfter hennes hand och tar en liten guldring av hennes ringfinger. Han öppnar fönstret och kastar ringen i floden som även tog dess ägares liv. Vem är läkaren? Står hans namn i denna ring? Hur ser hans ansikte ut?

     Wägner är en stilist vars geniala litteraritet det är lätt att förbise. Läser man tillräckligt fort missar man elegansen. Inte nog med det, man fattar helt enkelt inte. Så skedde med romanen(?) Väckarklocka från 1941. En lång essä. Och jag har inte lika många trådar i huvudet som Wägner hade så jag får inte ihop det. Det är lite som med modern balett eller en Fassbinderfilm. Om man ideligen trycker på onknappen till hela sitt symbol- och tolkningregister, så fungerar det ironiskt nog inte. Men så fort man börjar slappna av så flyter det något lättare. Jag förstår inte alltså förstår jag.
     Wägner för en tes. Patriarkatet står inte oemotsagt historiskt sett. Det var i och med antiken och grekerna som männen tog över världen från kvinnorna. Varför har det då inte funnits en kvinnlig Beethoven? frågar sig mansväldets beskyddare. Hur vet du det? är Wägners svar. Det har funnits en tid då kvinnorna hade större makt än vad de har idag, och kanske till och med större makt än männen. Men varför känner vi då inte till denna tid? Matriarkatets tid präglades inte av heroiska insatser som krävde stora landvinningar eller många liv. Det var en tid av gemenskap, småskalighet självförsörjning. Männens exploatering av kvinnorna hänger samman med männens exploatering av jorden, som inledddes med vad som anses vara vår kulturs vagga - Antiken. Upphörandet av det ena måste därmed implicera upphörandet av det andra. Men Wägner predikar inte. Väckarklocka är inget brandtal för matriarkatet. Det är, i likhet med Wägners litterära produktion överhuvud, ett tal för sanningen och en uppmuntran att se livet, äktenskapet och i detta fall historien sådan den är. Vi ska inte tillbaka till matriarkatet, givetvis inte, lika lite som att vi ska stanna kvar i patriarkatet. Men vad är det vi ska vakna upp till, Elin?

Manskapet i Hangaren

Många män i raka rutmönsterformationer, kanske med byxorna instoppade i kraftiga läderkängor och ärmarna upprullade över tatueringarna, fast det ser förstås inte Herr Schmidt som är anläggningens överhuvud och novellens ögon. Objektifieringen är ett resultat av mina fördomar eller fantasier men förekommer inte i Magnus Dahlströms novell "Hangar" som ingår i samlingen Papperskorg och som utkom 1986 på förlaget Alba. Det finns faktiskt ingen krigsromantik i berättelsen överhuvud. Manskapet och befälet, som utgör novellens karaktärer, väntar inte på att ge sig iväg i sina Saab Viggen, de väntar på en minister. Det är alltså fråga om byråkrati och uppvisning, även om blod och dramatik bjuds om än på ett mycket mindre mytomspunnet sätt som visar på situationens ironi, snarare än heroisk epik.

Herr Schmidt står framför sina män när en av mekanikererna kommer fram till honom ur ledet och påstår att det sitter en människa fastklämd inne i hangaren. Inne i hangaren är det spöklikt. Dahlström ger en nästan romantisk skildring av stämningen i byggnaden. Det sublima och övermäktiga, den lilla människan mot den härskande naturen , i detta fall mot det okuvliga stålet och ingengörskonstens verk. Herr Schmidt upptäcker röda droppar på sin sitt skjortbröst och ser upp i taket. Där mellan vajrar och stagar sitter en männisokropp fastklämd. Han tillkallar 'förstärkning', till slut har alla samlats i hangaren och männen samtalar med varandra. Ingen räddningsaktion inleds. Kroppen faller istället handlöst genom luften slåt mot bjälkar och spricker vid slaget mot golvet. Herr Schmidt blir blodig och delegerar efterarbetet men går själv för att byta om.

Det liknar soldaten som varit ute i krig i flera år och kommer hem utan en skråma men en dag då han ska rengöra sitt jaktgevär, av misstag, skjuter sig själv i pannan. Där står dessa män, ingengörer, militärer och befäl men de förmår ändå inte hjälpa människan mellan vajrarna. Ironiskt, kan man tycka.

Dahlströms berättelse är makaber, men inte gräslig i lika hög grad som romanen Nedkomst, som födde en flitig diskussion kring texters brist på moral och ohämmade, oförklarliga våldskildring. Det finns dock en likhet. Det är inte våldet eller ohyggligheterna i sig som läsarna upprörts av. För det bjuds ju överallt. Det måste vara karaktärernas inställning till detsamma som framkallar den äckliga skräcken, 'skräcklet'. I novellens inledning talas om metaforiskt blinda männsikor, de som helt förlorat förmågan att förvånas och blivit bara kropp. Männen i hangaren är exempel på sådana olyckliga människor. Der är likgiltigheten som har drabbat dem som en sjukdom och synd. Dahlströms karaktärer behöver inte värja sig mot våldet för de har inte längre något att skydda. Att diskussionen kring Dahlströms texter kan tyckas överdriven eller mästrande må så vara men den får ändå betraktas som ett hopp i sig. Sannerligen bär dessa upprörda läsare ännu inte smittan.