Ett tillägg krävs till föregående text.
Skiftningen från den manliga, geniförklarade melankolikern som kommer till uttryck i dandyn, flanören eller den känsliga konstkonsumenten till det utbrända vårtbiträdet under 1900-talets andra hälft ger inte en helteckande bild av den faktiska situationen. Missmodet och ångesten är inte omodernt, tvärtom har depressionsbegreppets gjort stor succé och är central i historien om det nyfödda 2000-talet. Det behöver alltså inte alltid utmana manligheten eller samhällselitens heder. Att må dåligt kan också vara ett tecken på att man hänger med, vilket förstärks av att melankolin blivit medialiserad. (Johannisson, s. 254) Menfrågan är om det verkligen är melankolin som uppvisas? Är det inte bara dess efterdyningar? Eller en spelad roll av melankoli? Som i den kultförklarade TV-serien Sopranos, där maffiabossen Tony lyckas kombinera ångest, mindervärdeskomplex och terapitimmar med en patriarkal status och en framgångsrik kriminalitet.
TV-soffornas stylade melankoli befinner sig dock långt ifrån den i stunden upplevda ångesten. Den är inte smickrande eller meningsfull och den passar sig heller inte för media. De priviligerade samhällsklasserna kan kosta på sig leda, sårbarhet och trötthet men bara till en viss gräns. Det är fortfarande de lågutbildade kvinnorna som utgör majoriteten av depressionsfallen under slutet av 1900- och början av 2000-talet. Men det är en avförtrollad och glanslös trötthet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar