Den talande texten

Nathalie Sarraute
Foto: Jacques Sassier

Kring antitesen bygger Nathalie Sarraute (1900-1999), den franska romanens förgrundsgestalt, upp romanen De gyllene frukterna från 1963. Som en barock poet skapar hon ett verk av pleonasmer. Här finns endast en scen, kring vilket allt annat rör sig och upprepar sig från olika håll, i varierande ordval. Ett slags Da capo med abstrakta perspektivbyten. Det hopar sig i texten som pekar inåt och utåt. Intrigen är statisk och irrelevant, om den alls existerar. Liksom majoriteten av romanerna ur genren handlar De gyllene frukterna om sig själv, vad som utmärker den bland övrig självreflexiv litteratur är att detta grepp hos Sarraute är bokstavligt och inte symboliskt. Karaktärerna, reducerade till röster, är omåttligt angelägna om att uttrycka rätt åsikt om romanen "De gyllene frukterna", en roman i romanen.

Antitesen kommer sig av att Nathalie Sarraute, samtidigt som hon låter upprepa sig, utesluter alla förklaringar. Ellipser, i form av tre punkter, avlöser pleonasmer. Och vem kan väl avstå från att leta efter läsningens nyckel i det utelämnade? Nathalie Sarraute spelar den ambitiösa läsaren ett spratt, ty försöket att begripa kan inte fullbordas. Jag känner mig lurad och överträffad av en berättare som jag aldrig kan hålla jämna steg med. Först långt senare förlikas jag med det obegripliga och kommer att tänka på några tranströmska rader: "Skäms inte för att du är människa, var stolt! / Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. / Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."

Även Planetariet, som utkom 1959, fyra år före De gyllene frukterna, utspelar sig mot konvenansen, den simpla viljan att passa in, som fond. Solen i planetariet är den ideala våningen i Paris som det unga borgerliga paret kretsar kring. Hemmet blir i denna roman det objekt som ska fördriva tristessen; projektionen för den banala jakten på lycka. Denna metafor är dock ovidkommande i sammanhanget, emedan det inte finns några symboler hos Sarraute. Scenen i sig betyder ingenting, intrigen hade kunnat vara vad som helst. Nathalie Sarrautes romaner saknar både handling och karaktärer. De vilar i stället på en aldrig sinande dialog. Texten kräver att stå för sig, utan att begränsas till epik, lyrik eller dramatik. Sarraute låter orden välla fram ur alla källor och framsägas bortom romankonstens alla konventioner. Det talas, konkret liksom på andra sätt, för även pauser och tonfall är uttryck hos Sarraute. Det verkliga talet har ingen struktur, det bara utövas. Dessa romaner liknar exceptionella kollektivromaner, vari personligheter inte längre existerar. Bara uttrycken av dem finns till. Oenighet är centralt i detta myller till diskurs som slutligen efterlämnar en känsla av enhet. Identiteter kan inte ställas mot varandra eftersom deras existens inte är apriorisk. Ens identitet är alltid falsk, något man tillskrivs, lär Nathalie Sarraute ha sagt. Alltså måste uppdelningen och kategorisering av människor också vara det. Planetariet  och De gyllene frukterna fördriver därmed idén om ontologiska skillnader. Genom tillit till och förädling av språket, förstår jag att Nathalie Sarraute, tillsammans med bland andra Inger Christensen, hör hemma i en tolerant och djupt humanistisk litteraturtradition. 

Men men men

Redan med den tredje romanen En Fördämning mot Stilla Havet från 1950 är Marguerite Duras en mogen författare. De motiv och teman som senare upprepas och förvrids står tidigt färdiga. För att inte tala om stilismen, ständigt imponerande om än inte dragen till sin spets.  Den enkla och gränslösa tonen är oantastbar, här, såsom i de mer publika och lakoniska titlarna ur den senare produktionen. Så speglar respekten för denna roman intrycket av huvudpersonen Suzanne; 16 år och skrämmande erfaren men nästan utan  upplevelser. Suzanne äger både självkänsla- och förtroende trots en tarvlig uppväxt till bredden fylld av arrogans.

Modern har förlorat sitt kapital och förstånd på den jordlott invid Stilla Havet som hon köpt av kolonins jordregister i det franska Indokina. Varje år odlar hon upp lotten och varje år svämmas den över av havet. Hoppet pendlar och lusten sinar. In och ut ur mani, depression och psykos går hon, och Suzanne och hennes bror Joseph är sedan länge lika härdade som urbefolkningen. För modern är vägen aldrig mödan värd, bara vansinne föds  ur  repetitionen - ett ofilosofiskt sisyfosarbetet. Hos Duras finns inget av den exklusiva exotism som så ofta påträffas i skildringar av de vitas tillvaro i kolonierna. Det är befriande och smärtsamt.

Suzanne och Joseph är motsatsen till maskrosbarn, ja motsatsen till barn, de kan inte skadas eller helas. De skulle hånskratta åt medlidande och hjälpande händer. Duras karaktärer värjer sig mot allt vad offer och uppgörelse heter. I nedrigheten finns dock en slags gemenskap; de drivs av en befängd lust att garva högt åt sin egen olycka.

Barndomen i En fördämning mot Stilla Havet är söndertrasad. Den har aldrig varit varken hel eller idyllisk. Därför kan man inte läsa Duras för att förstå, texterna bringar inte ordning i det kaos som är livet. I detta författarskap är litteraturen ingen organisatör.

Suzanne väntar vid vägkanten nedanför bungalown på en man som ska ta henne bort från träskmarken. Vem det blir är henne likgiltigt, "jag kommer att följa med vem som helst", säger hon motsägelsefullt. Att bli upplockad är hennes sista hopp, i utbyte har hon enbart sin kropp, det vet modern och blir på så vis sin dotters första hallick. Trots väntan gör sig Suzanne inga illusioner. Suzanne och Joseph ansätts inte av drömmar, besvikelser eller självbevarelsedrift. Begäret styr deras handlingarna.

Den utmanande, på gränsen till skabrösa, sexualiteten och erotiken, rör sig som ett flor kring Marguerite Duras karaktärer och är ett ständigt inslag i baksidestexter och beskrivningar. Skildringar av sex och erotik hör till sådant läsaren minns som centralt. I själva verket finns andra teman som är mer essentiella för förståelsen av Marguerite Duras romaner, relationen till modern och  det likgiltiga och hänsynslösa förhållningssättet hos både karaktärer och berättare, är exempel på sådana. Man skulle kunna säga att sexualiteten dominerar minnet av Duraslitteraturen men inte texten i sig. I En fördämning mot Stilla Havet finns en sådan relation som minnet insvept i begär men som egentligen styrs av andra faktorer som makt och utsatthet.

Herr Jo, son till en förmögen, kinesisk gummiodlare, förälskar sig handlöst i Suzanne. Han köper henne grammofonspelare, nagellack och diamantringar, ju dyrbarare gåvor desto större växer sig föraktet för den ömkliga och törstande mannen. Suzanne erfar makt men äcklas, hon virar uppvaktaren kring sitt finger, säljer gåvorna han ger henne, fråntar honom alla förhoppningar och ber honom slutligen att aldrig komma tillbaka.

Logiken är helt satt ur spel, allting man säger om innehållet i denna roman följs utav ett "men". Det finns varken en röd tråd eller poetisk rättvisa, än mindre någon moral eller katharsis. Duras förändrar på så vis fiktionen, inför mer verklighet i den och låter den förbli oavslutatd, oförsonad, godtycklig.