Opretentiöst smart

Foto: Evening Standard/Getty Images

Det finns författare som man inser är bra också finns det författare som drabbar en. Margaret Drabble hör till den senare sorten. Kvarnstenen från 1965 är ett knytnävsslag, Riken av guld, från 1975, en mer tålamådsprövande roman som i efterhand ofta gör sig påmind. Gemensamt är de avundsvärt intelligenta, aldrig präktiga, huvudpersonerna. Jag letar efter ett ord för att beskriva Rosamund Staceys och Frances Wingates karaktärer. Jag finner enbart ett engelskt – witty. De är brittiskt kvicka och helt osentimentala. Nog trampar de snett men har ord och spirituella lustigheter för det mesta och tackar aldrig nej till en drink, gravid eller inte. 

Man kan fråga sig hur dessa kvinnor fått till så framgånsrika akademiska karriärer. Frances Wingate, frånskild, fyrabarnsmor arkeolog, också Rosamund Stacey, i Kvarnstenen, gravid, 20 bast och snart klar med sin avhandling om 1500-tals poesi. Framgången stavas förstås både talang och hårt arbete, men inte minst pengar. Trots att de är ensamstående kan de sitta på Brittish museum och skriva eller åka till Afrika på utgrävningkonferens eftersom de har råd med barnomsorg. Därtill kan de kosta på sig att lata sig, vilket vaccinerar dem mot neuroser. Eller som Frances Wingate i Riken av guld  själv uttrycker det: Jag är uthållig när jag har en uppgift värd ansträngningen. Om man ändå hade en sådan inre prioriteringskompass.

Nu låter det kanske som om romankaraktärerna kunde viftas bort som übermenchen. Men så är inte fallet. De är alltför självmedvetna för det och Margaret Drabble en alltför skicklig berättare och människokännare. Hon, Drabble, sätter också fingret på en känsla som bara brett ut sig sedan 1965 – medelklassens dåliga samvete. Rosamund Stacey skäms för sin privlegierade position och sitt intellekt, varför hon aldrig skulle tillåta sig själv att vare sig gnälla eller bete sig pretentiöst. I detta, och många andra, avseenden framträder Margaret Drabble som en mycket modern människoskildrare. Drivet och teman återkommer hos flera mer samtida författare, som tyvärr framstår som bleka i jämförelse. Doris Lessings roman Den femte sanningen är den enda jag kommer att tänka på som kan mäta sig med Drabble.

Förlaget Modernista som nu ger ut böckerna på nytt och Kulturhuset som bjudit in henne till ett samtal i föreläsningsserien internationell författarscen bäddar för en välförtjänt renässans för Margaret Drabble bland svenska läsare.

Skuld och spretig gestaltning

Det börjar i sann Duras-anda. En familj på semester i en kvalmig kustby, där värmen spelar en huvudroll och förstulet förvrider tanken och uppförandet på människorna, i synnerhet på fjortonårige Thomás, antihjälten. Semestern som fond i tragedier och svarta komedier är ett väl nött grepp i litteratur och film. Effekten är kontrastens. Kontrasten mellan den idylliska platsen och den förmodade gemenskapen och de enkla nöjena, å ena sidan, och den latenta irritationen, svartsjukan och solstinget, å andra sidan. Så startar Andrés Barbas kortroman Augusti, oktober från 2010, i översättning av Annakarin Thorburn, med lugnet som förebådar något på väg att spåra ut. 

Andrés Barba, foto Mathieu Bourgois

De välartade ungdomarna på segelklubben som Thomás umgåtts med föregående år tråkar ut honom. Han tål dem inte längre och söker sig till byns utkanter. Där, bland låghusen, bor de som inte åker till badorter om sommaren utan bor där året runt, även sen sommargästerna åkt tillbaka till Madrid och uteserveringarna packat ihop. Dessa ungdomar tillhör en annan klass. De är råa och levande. De romantiserar inte, skryter lojt om erövringar och vunna fighter och äger redan en sexualitet. En av tjejerna i gänget, erfaren och rapp i käften, blåser Thomás på en avsugning. Dealen var först du på mig, sen jag på dig. Men när Thomás gjort sin del, drar hon på sig kjolen och springer därifrån. 

Augusti, oktober är inte en berättelse med många trådar. Det är en berättelse med  en tråd – Thomás upplevelse av en avgörande sommar. Barbas korta roman har i denna sin enkelspårighet en del gemensamt med novellen. Dessutom bjuds på en epifani, en sekulär uppenbarelse, eller som James Joyce uttryckte det: "a sudden spiritual manifestation". Det är när Thomás dyker och håller andan till dess att han förlorar medvetandet. I den stunden ändras allt, oskulden är förbi.

Thomás lidande är både skuld och feghet och kommer sig av en gruppvåldtäkt. Det är sommarfest i byn, de har drivit runt på gatorna och blivit höga på amfetamin. Oöverlagt övertalar de Marita, en förståndshandikappad tjej från samma utsatta utkanter, att bli med till sanddynerna. Men när det blir Thomás tur vill han inte. Han drar ner byxorna och lägger sig på Marita och juckar, påhejad av de andra låtsas han våldta henne, hon säger inget men möter hans blick som hon inte gjort med någon av de andra.

Andrés Barba hyllas för sin språkliga träffsäkerhet. Tim Andersson skriver i UNT att den psykologiska gestaltningen "är lika sylvass som skuggorna i det kustlandskap där berättelsen utspelar sig". Det är låter fint men nej, tänker jag. Konsekvensen saknas. Det osannolika distraherar. Det krävs exempel: Som när Thomás en natt går med en av tjejerna från gänget mot stranden, de är "övergivna på en mörk planet" men när hon klär av sig inför honom ser han en "spetsig bröstvårta från vilken det växte tre hårstrån". Nej, det ser han inte. Det kan han inte se, det är natt och mörkt. Vidare vacklar dialogen. Och hur ska man reagera när Barba kallar det kvinnliga könet för det där? Detta är inte poetiskt sylvasst. jag tror det är dålig gestaltning. Men så tar det sig. Gestaltningen lyfter småningom och Barba börjar leverera alltmer skarpsynta iakttagelser. Som när Thomás återkallar sig själv innan förändringen. 

"Han mindes också det öppna förakt han kände för sin tidigare naiva inställning till livet och närmade sig det kalla mod som man känner när man bestämt sig för att vara omedgörlig."

Just så. Ett kallt mod som man känner när man bestämt sig för att vara omedgörlig.