Opretentiöst smart

Foto: Evening Standard/Getty Images

Det finns författare som man inser är bra också finns det författare som drabbar en. Margaret Drabble hör till den senare sorten. Kvarnstenen från 1965 är ett knytnävsslag, Riken av guld, från 1975, en mer tålamådsprövande roman som i efterhand ofta gör sig påmind. Gemensamt är de avundsvärt intelligenta, aldrig präktiga, huvudpersonerna. Jag letar efter ett ord för att beskriva Rosamund Staceys och Frances Wingates karaktärer. Jag finner enbart ett engelskt – witty. De är brittiskt kvicka och helt osentimentala. Nog trampar de snett men har ord och spirituella lustigheter för det mesta och tackar aldrig nej till en drink, gravid eller inte. 

Man kan fråga sig hur dessa kvinnor fått till så framgånsrika akademiska karriärer. Frances Wingate, frånskild, fyrabarnsmor arkeolog, också Rosamund Stacey, i Kvarnstenen, gravid, 20 bast och snart klar med sin avhandling om 1500-tals poesi. Framgången stavas förstås både talang och hårt arbete, men inte minst pengar. Trots att de är ensamstående kan de sitta på Brittish museum och skriva eller åka till Afrika på utgrävningkonferens eftersom de har råd med barnomsorg. Därtill kan de kosta på sig att lata sig, vilket vaccinerar dem mot neuroser. Eller som Frances Wingate i Riken av guld  själv uttrycker det: Jag är uthållig när jag har en uppgift värd ansträngningen. Om man ändå hade en sådan inre prioriteringskompass.

Nu låter det kanske som om romankaraktärerna kunde viftas bort som übermenchen. Men så är inte fallet. De är alltför självmedvetna för det och Margaret Drabble en alltför skicklig berättare och människokännare. Hon, Drabble, sätter också fingret på en känsla som bara brett ut sig sedan 1965 – medelklassens dåliga samvete. Rosamund Stacey skäms för sin privlegierade position och sitt intellekt, varför hon aldrig skulle tillåta sig själv att vare sig gnälla eller bete sig pretentiöst. I detta, och många andra, avseenden framträder Margaret Drabble som en mycket modern människoskildrare. Drivet och teman återkommer hos flera mer samtida författare, som tyvärr framstår som bleka i jämförelse. Doris Lessings roman Den femte sanningen är den enda jag kommer att tänka på som kan mäta sig med Drabble.

Förlaget Modernista som nu ger ut böckerna på nytt och Kulturhuset som bjudit in henne till ett samtal i föreläsningsserien internationell författarscen bäddar för en välförtjänt renässans för Margaret Drabble bland svenska läsare.