torsdag 21 mars 2013

Duras värme

I Marguerite Duras romaner är det sommar, hösten förestår men kommer inte. Det är så varmt. Ingen ombonad glöd från öppen spis, utan en ofrånkomlig hetta, en destruktiv syreförbrukare. Det finns inget att göra, inget är något att göra åt, kvarstår att vänta, med eller utan jämnmod. Det är en väntan på fall och undergång. I mitten av sommaren står solen i zenit och utvecklingen i Duras romaner når redan inledningsvis sin kulmen och karaktärerna balanserar på ett krön. De har kommit så långt de når och det kan bara gå åt ett håll - neråt. Sommaren förgör sig själv, växterna dör av värmen som födde dem. 


De små hästarna i Tarquinia hör till Duras tidiga produktion och utkom 1953, året efter Sjömannen från Gibraltar. De två romanerna passar ihop, de berättas i samma takt och temperatur. De skulle kunna ha varit berättelser i varandra men bildar istället ett romanpar. I en värmebölja väntar karaktärerna på att något ska ske, de är sysslolösa men uppvisar stor uthållighet i sin overksamhet och till sin hjälp har de alkoholen. Ombord på en lustjakt på Medelhavet letar en kvinna efter sin forne älskare, en sjöman från Gibraltar. Men mannen hon söker är en hägring och själva sökandet efter honom blir till ett sisyfosarbete. I De små hästarna i Tarquinia har karaktärerna inget sådant mål, de befinner sig på en badort på den italienska kusten. De har semester men lider av den.


Beträffande värmen blev det sagt att den var så påfrestande och så svår att undgå att den ensam kunde uppta all ens tid. Värmen ensam kunde alltså tjäna som sysselsättning. Värme och kyla var två mycket olika saker. Man förband värme med semester, men inte kyla. Värmedepressioner - solångest som Diana sa - upplevde man visserligen inte lika ofta som kölddepresssioner, men de var mer påfrestande. Värmen inbjöd inte till arbete utan tvärtom till total sysslolöshet, medan kylan tydligen var mer fruktbar, den stimulerade till aktivitet. På vintern spirade idéer. Men folks sanna natur kom bättre fram på sommaren.
ur De små hästarna i Tarquinia, 1953
Den gassande solen påbjuder lojhet och karaktärerna indolens distraherar läsaren. Värmen och bristen på förpliktelser tycks ha löst upp karaktärerna, dialogen är förvriden och några avgörande beslut är omöjliga att fatta. Håglösheten är utmärkande för Duras tidiga romaner trots att  karaktärerna har valmöjlighet och alternativ. Det finns inga passiva offer hos Duras, ändå förmår de inte bryta upp och ändra den tillvaro de lider av. Något dolt håller de kvar. De befinner sig i ett spänt vänteläge. Väntan är ett av de teman som återkommer i Duras författarskap. I den delvis självbiografiska romanen Smärtan från 1985 skildrar Duras hur en kvinna som väntar på sin mans återkomst från koncentrationsläger i skuggan av andra världskriget. I Smärtan tar sig väntandet fysiska uttryck, det gör människan sjuk, ja närapå galen. I likhet med värmen i Duras tidiga produktion blir avvaktandet en uppslukande kraft som får jaget att existera enbart genom sin väntan. I övertygelsen om att mannen är död och inte kommer tillbaka känner jaget inte längre någon smärta, det upplever att det inte längre existerar "Allt som finns kvar är en smula ingenting" skriver Duras. Väntandet kan tyckas gagnlöst men det blir hos Duras ett sätt att existera. Målet kan förstås variera med själva väntandet är obetingat, i Smärtan skrivet hon: "Kan lika gärna vänta på någon annan. Du existerar inte längre. När du nu slutat existera, varför vänta på Robert Antelme? Det går lika bra med någon annan, vem som helst, om det roar dig."   

Marguerite Duras karaktärer är osminkade. Svetten och havsbaden sköljer masken från deras ansikten. Värmen fyller sin funktion genom att bistå Duras syfte och stil. Duras benämner utan omvägar och Hänsynslöshet är hennes stil och hon provocerar med sin lätt- och likgiltighet. Berättaren gör sig inga illusioner om sina karaktärerna. Hat och ondska varken rättfärdigas eller mästras.