Sanningsverser

Foto: Paula Tranströmer

Något sent men vadå? Den 6:e oktober gladdes vi åt beskedet att 2011 års Nobelpris i litteratur tilldelas poeten Tomas Tranströmer. Glädjen gränsade mot genans, kanske för att vi inte visste att vi skulle bli så glada eller för att Tranströmers poesi, i all enkelhet, spelar på människans mest elementära strängar. Läsningen av Tranströmers lyrik bäddar för ögonblick av självklarhet och insikt då tårarna kommer. Samma kväll som tillkännagivandet sände Babel ett Nobelprisspecial där Peter Englund medgav att Tranströmer är en av de få författare som kan få honom till tårar. Sedan har jag tänkt på det. Upplevelsen är ofta privat, i den situationen vill man inte bli sedd. Man läser en rad och känner att det börjar kittla i näsan och bakom ögonen. Det kan förstås vara både vackert och sorgligt men det är det mycket som är. Denna upplevelse är snarare en beröring då läsaren kommer i kontakt med något större som hon är del av - vad det är att vara människa. Ytterst är människan ensam med sig själv, det är alla. I den insikten uppstår en gemenskap som också är en paradox. En versrad räcker. Och Tranströmer är, bredvid bildspråkets, de enkla versradernas mästare. Först vill man kanske skratta, det är är en impulsiv reaktion, eftersom det universella och uppriktiga kräver tid. I Babel återgav medverkarna några av de geniala tranströmska verserna som aldrig riktigt överger en. Det finns många av dem, sakta men ständigt finner jag fler.

Jag släpar som en dragg över världens botten.
Allt fastnar som jag inte behöver.
ur "Postludium", Det Vilda Torget, 1983

Mitt under arbetet 

börjar vi längta vilt efter vild grönska,

ur "I arbetets utkanter", Klanger och Spår, 1966

Vi är på en fest som inte älskar oss.

ur "Minusgrader", Sanningsbarriären, 1978

Två sanningar närmar sig varandra. En kommer inifrån,
en kommer utifrån
och där de möts har man en chans att få se sig själv.

ur "Preludier" Mörkerseende, 1970 

Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till

bara när jag älskade med dig.

ur "Eldklotter", Det Vilda Torget, 1983

Au revoir Mademoiselle

I patriarkatet existerar en kvinna inte för sig själv. Hon är i förhållande till mannen, sin egen man, så som det allmänna "mannet". Att hon är den andra och inte det givna har Simone de Beauvoir fått de flesta feminister att enas om. Att "hon" kanske inte ens är "hon" och att denna "hon" i så fall inte kan ställas mot "han" är en tes som queerteoretikern Judith Butler för i boken Gender Trouble och som splittrar det feministiska  forskningsfältet. Performativiteten är genusvetenskapens ständiga skugga. Butlers kritik riktas mot distinktionen kön/genus (sex/gender).

Om man bortser från särartsfeminismen råder det idag en viss konsensus om att genus är kulturellt och socialt konstruerat och att det är dessa konstruktioner som bör ändras eller undanröjas för att uppnå jämlikhet. Denna hållning är tämligen ofarlig i den svenska debatten. Butler går emellertid ett steg längre. I Gender Trouble påstår hon att även kön är performativt. Inget är av naturen givet, det finns inga oomstridda fakta, allt är handling.

Världen och vardagen hänger dock inte med i forskningens tempo. En kvinna är fortfarande en kvinna, väsensskild från mannen men samtidigt ett supplement som ständigt relateras till denne. Detta är i många avseenden ett strukturellt problem men det tar sig förstås även konkreta uttryck.

I Frankrike ombes kvinnor att, i alla formella och offentliga sammanhang, välja mellan alternativen Mme och Mlle. Även omvärlden står inför valet att titulera "madame" eller "mademoiselle". Denna tradition, att klassificera kvinnor som gifta eller ogifta, är inte förbehållen Frankrike (tänk Madam-Miss, Fru-Fröken, Frau- Fräulein) men det är i det västerländska land som seden är som mest seglivad..., fram tills nu?

De franska feministiska grupperna Vakthundarna och Våga feminismen! har dragit igång en kampanj i syfte att avskaffa epitetet "mademoiselle". Kritikerna menar förstås att dessa feminister gör en höna av en fjäder men indelningen madame/mademoiselle bygger på ett gammalt patriarkalt värdesystem och är därmed en symbol för den alltjämt rådande bristen på jämställdhet mellan män och kvinnor.

 Män är "monsieur" från att de föds till de dör. Monsieur är ett epitet utan alltför många konnotationer. En monsieur är en man, vilken som helst, en självskriven varelse. Med kvinnor däremot är det annorlunda. "Mademoiselle" är diminutiv för "madame" och avser ogifta kvinnor, ursprungligen till och med jungfrur. Är man däremot redan någons maka är man "madame". Enligt det franska språket är en kvinna inte sig själv nog utan mannen är ständigt närvarande som hennes bollplank.

De kvinnliga epiteten betecknar dock inte bara äktenskapsstatus, skillnaden mellan madame och mademoiselle utgår idag lika mycket från kvinnors ålder och utseende. En fransman kallar gärna en något äldre kvinna för "mademoiselle" och insinuerar därmed att han finner denna dam både ungdomlig och attraktiv. Problemet är att kvinnorollen krymper snarare än vidgas av förekomsten av två beteckningar, varför ett avskaffande vore lämpligt. Man kan naturligtvis hävda att sakernas tillstånd inte förändras bara för att två blir ett, då även "madame" är en laddad titel. Författarinnan Isabelle Sojfer föreslår därför att både "madame" och "mademoiselle" ska avskaffas och  ersättas av den nya beteckningen "mademoidame" som är en kombination av de två nuvarande. Syftet är att införa en neutral och beständig kvinnlig beteckning som inte har svärtats av en patriarkal kvinnosyn. Jag tvivlar dock på denna typ av ordsammanslagningar. De tenderar att få en komisk och konstig klang. Vad som behövs är inte en titel som inkluderar ogifta, unga, sköna kvinnor och äldre, gifta kvinnor samtidigt, utan en beteckning som inte antyder och anspelar på sådana oväsentligheter.