En förtjusande debut

Ibland sägs att en skicklig författare förmår uppnå stora effekter med små medel. Jag vet inte om jag håller med om det men det är en fin och passande beskrivning på Måns Wadensjös debutroman Förlossningen från 2009. Här är platsen både motiv och tema. Förlossningsavdelningen är ständigt överordnad karaktärer och specifika händelser och den ger sken av att vara oantastbar. Denna plats är oförgänglig, för det finns förlossningar beräknade till årets alla dager, till och med till skottdagen. Förlossningen lever eller upprätthålls inte av materiella ting utan av Regeln. Regeln är spindeln i nätet, avdelningens oförstörbara urverk kring vilket allt kretsar. Men Förlossningen är i första hand en rak och sinnlig skildring av tillvaron på förlossningsavdelningen, där läsaren blir en voyeur som får ta del av både personalens och patienternas omständigheter. Berättaren, som jobbar nattpass på avdelningen som köksa blir en skuggbild som, nästan osynlig, stryker fram i korridorerna, fikarummet och förlossningsrummen med ett anteckningsblock i fickan. Prosan är suggestiv och läsaren inbjuds av berättaren och ciceronen till en annars sluten värld där livets mest smärtsamma mysterium äger rum. Men Förlossningen är aldrig högtravande eller andaktig för Wadensjö är en sann stilist. Det finns ingen intrig att följa eller lösa upp men det är likväl vansinnigt spännande. Idén; att skriva om en förlossningsavdelning är utsökt, varför har ingen skrivit den tidigare? Wadensjö tar arbetarlitteraturen till en ny nivå. Inte enbart väcker han ett klassmedvetande utan genom en minimalistisk, ibland surrealistisk ton blir denna kortroman allmänmänsklig. I förlossningen finns döden alltid närvarande. Liv och död, under ett och samma tak, mellan samma pärmar.

     I slutet gestaltas en förlossning och upptakten till den. Att bära ett barn leder oundvikligt till en förlossning, till slut finns ingen annan utväg än att föda, oavsett om man väljer att ta barnet till sig eller att inte behålla det. Det finns bara en väg ut. Man kan inte fly, det kan inte upplösas, inte ens om barnet dör inom en, finns en annan utväg. Wadensjö skildrar inte paniken över att bära ett dött barn och förlösa det, men den finns där ändå.

    Ur Förlossningen kommer också frågan om vem det är som föder. Vem leder den största separationen av alla? En annan människa vill ta sig ut och man har inget att sätta emot, man kan inte välja att samtycka.

"Kanske är det därför så många skriker Jag vill inte föda barn! och en del helt enkelt reser sig upp för att gå härifrån." 

Det

Foto: Modernista

Långa kedjor: En enhet hakar i en annan som hakar i en tredje, och den trettontusenfjärde hakar i den första. Eller ett samtal så långt att man inte vet var det började eller varför och som därför blir ett samtal om sig själv, om sitt eget existensberättigande eller kanske bristen på berättigande.

     Svårt är det att beskriva Inger Christensens formexperiment Det som utkom 1969, och i Danmark betecknas som ”systemdikt”. Den obevekliga strukturen och det avpersonifierade språket som gestaltar det tredje, äger en sådan kraft att det även dominerar läsaren. Som en orkan som drar allt i sin närhet med sig och formar, eller deformerar, det efter sig själv. Beskrivningen av Det blir därför lika svårtydd som texten själv, eftersom jag, som läsare, aningslöst tar efter Christensens säregna sätt. Som i ett samhällsmaskineri där nya och allt märkligare produkter och tjänster konstrueras för att hålla igång ekonomin, för att skapa mervärde. Där man ljuger, så länge, om att det finns en marknad att lögnen blir sann. Där tydliga syften och orsaker inte går att spåra. ”Fungerar för att fungera. Fungerar för att annat kan fungera och för att något annat fungerar. I varje funktion ett behov av nya funktioner i nya variationer.” I detta avseende är Christensens bok en skarp samhällskritik mot all rundgång och fåfänglighet, men också en manifestation av poesins möjlighet att skapa allt, ur intet, ur ”det”.

     I Det tycks orden föda sig själva, som en tanke föder en annan, har man börjat så finns det alltid något att ta av, ur det första ordet kommer många fler, ja alla ord. Alstrandet och livgivandet är ett av Christensens signum. Här ekar alltså skapelseberättelsen som hypertext. Av inget och tomhet skapar Gud allt, hela världen, ur kaos föds kosmos. Men destruktionen och döden finns också där, som motvikt, (eller inte?) till skapandet. Christensens text är båda kaos och kosmos, fast på olika nivåer. Den strikta indelningen i ”Prologos”, ”Logos” och ”Epilogos” är ordning medan orden inom den systematiserade strukturen är ett fritt associationsflöde som rör sig mellan ytterligheter som börjar likna varandra. Skillnaden mellan liv och död, vi och de, reduceras och mynnar ut i ett tillstånd av tolerans och gränslöshet. Reklambyrå eller flyktingläger, avståndet är inte så stort ändå.

     I Danskt kvinnobiografiskt lexikon sägs om Christensens poesi att den ”är lätt att läsa, svår att förstå ”, och det är sant. Texten förför och för, den är rörelse och flow, där eftertanken och pauserna inte avbryter flytet utan blir en del av det. Christensen förenar motsägelser utan att förneka olikheter.

Litteraturens nytta

Söndagens version av Filosofiska Rummet i P1 handlar om litteraturens värde. Att skönlitteraturen har förtjänster och funktioner utöver den rent underhållande verkar de flesta ense om, men varför och på vilket sätt är inte lika självklart. Under programledaren Lars Mogensens ledning dryftas litteraturens beskaffenhet och inflytande i takt med att min irritation tilltar. Redan första frågan förbryllar; vad är en god bok? Som om det går att svara på, annat än rent personligt. En god bok är en bok som är god. Hopplösa frågor får hopplösa svar. Kanske är min kritik något missriktad, programmet heter ju trots allt Filosofiska Rummet; ett forum för diskussion av omöjliga frågor, men jag tycker ändå att det vore lämpligt om man påpekade det utsiktslösa i en sådan fråga och samtidigt visade på lite självmedvetenhet. Den kritikerosade poeten Ida Börjel fick mig dock att stanna kvar vid radion med sin insiktsfulla fyndighet. En kokbok, svarar hon illmarigt på Mogensens fråga om en god bok.

     Det finns förmodligen lika många anledningar till att läsa böcker som det finns läsare, samma sak gäller för vad man förvärvar genom litteraturläsning. Att man genom att läsa skönlitteratur skulle bli en bättre människokännare är också tvivelaktigt, som om författare vore auktoriteter och specialister på det mänskliga psyket. Människor blir man bra på genom att vara med människor. Det enda allmängiltiga man kan säga om litteraturläsning är sålunda att det gör en bra på att läsa litteratur, på samma sätt som man blir bra på tennis genom att spela tennis. Att man kan lära sig saker, om världen och om abstrakta entiteter som empati, är förstås inte uteslutet, men det är heller inte självskrivet.

     En annan fråga i programmet som upprör är huruvida det är bättre att läsa en dålig bok som kategoriseras som kiosklitteratur, än att inte läsa alls. Givetvis är det så för vissa. Men vad betyder ordet 'bättre' i denna fråga? Att man mår bättre? Att man blir en bättre människa? Vad är en bra människa? Vidare hur är en dålig bok? Programledaren godtar helt sonika distinktionen mellan fin- och fullitteratur. Jag menar inte att det inte finns litteratur med hög respektive låg kvalitet. Det finns författare med större ordförråd och förmåga att gestalta subtila känslor eller storslagna händelser. Men i så fall blir litterär kvalitet en fråga om realism, vilket jag skarpt vänder mig mot. Det är alltså svårt att tala om litterär kvalitet men Mogensen gör det med en sådan ledighet att det väcker misstanke och obehag. Därtill är jag innerligt trött på att de som inte läser populär- eller "skräplitteratur" ideligen uttalar sig om hur den påverkar läsaren. I boken Inte en dag utan en bok: Om läsning av populärfiktion från 1988 ger författaren och litteraturvetaren Gunnar D Hansson ordet till de faktiska läsarna av populärlitteratur, så att de får berätta varför de läser populärfiktion och hur den påverkar dem. Denna bok utgör en tänkvärd kontrast till radioprogrammet Filosofiska Rummet från den 20:e februari. 

-                                                                                                                     

Sport i konsten

"Fallstudie" av Maria Miesenbergers. Foto: Johnny Samuelsson



"Fotbollsdräkt" av Tina Lindberg
Foto: Britt Mattsson 

Mjellby Konstmuseum vill minimera abstrakta avstånd mellan vad som ofta anses vara ytterligheter, genom utställningen "Sport i konsten", som är en samproduktion mellan konstinstitutioner i tre svenska småstäder. Vilket syftet är, förutom att locka fler besökare genom att vända sig till en publik som hellre går på derbyn än vernissager, är oklart. Men utställningen som helhet är inte det minsta svårtydd. Man visar på konstens storhet och övergripande förmåga att gestalta livet. En tematisk utställning istället för en biografisk eller historisk är lockande men riskerar att falla platt genom att inskränka betraktarens tolkningsmöjligheter i en av titeln given fåra. Tyvärr saknar "Sport i konsten" udd och det blir en smula förutsägbar. Sport som en manifestation av könsmaktsordningens förtryck är ett självklart tema. Det kommer till uttryck i Tina Lindbergs fotbollsdräkt med ett tryckt motiv av en naken kvinnokropp. Informationen om verket utgörs av ett citat från Fifa-presidenten Sepp Blatter: "Det damfotbollen behöver är tajtare, mer feminina kläder för att locka fler sponsorer." Vidare synliggörs sportens absurda aspekter i exempelvis Pernilla Zettermans videoverk "Vänd rätt upp" som visar en longering där den dresserade hästen ersatts av en liten tjej som löper linan. Men utställningen blir repetitiv, på gränsen till stereotyp eftersom de teman och frågor den väcker är legio i den svenska kulturdebatten. Kanske vore det bättre att installera denna samproduktion i HBK's omklädningsrum eller varför inte på (Nya) Gamla Ullevis läktare, där hade den förhoppningsvis haft större effekt. För inte är det väl de kulturkonsumerande damerna som behöver en tankeställare om sportens upprätthållande av patriarkala strukturer. Även om kritiken kan tyckas vass så är min upplevelse av "Sport i konsten" inte alldeles negativ. Jag kan inte förneka att de interaktiva verken, i form av en cykeltur genom Halmstad och en otvungen pingismatch, beredde mig ett visst nöje. Mitt klander riktar sig heller inte mot de enskilda konstverken, som uppvisar en stor bredd både vad gäller material och stil. Vad jag vänder mig mot är själva verkställandet av idén; att sammanföra rörelserna sport och konst. Konsten på Mjellby Konstmuseum visar på sportens bak- och framsidor, men att granska sig själv lyckas den inte med. Fast det är klart, vad är det som säger att konsten ska vara självkritisk...? Kan inte sporten, för en gång skull, påta sig den uppgiften? Utställningen "Sport i konsten" visas på Mjellby Konstmuseum i Halmstad fram till den 2:e mars 2011. Om man känner sig likgiltig inför denna utställning kan man med fördel besöka museet i syfte att betrakta Halmstadsgruppens unika och fascinerande produktion.

Svarta Vykort

II

Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på
människan.
Det besöket glöms och livet fortsätter.
Men kostymen sys i det tysta.

Tomas Tranströmer, Det vilda torget, 1983
-

Marcus Birro skrev om sin sorg och vrede över att förlora två barn, som i Sverige inte erkänns vara barn, i den prosalyriska boken Svarta Vykort som utkom 2007. Svarta Vykort är urspungligen den dikt ni kan läsa ovan.

Tranströmers acceptans och långsamhet som ett mål för Birro att uppnå, utan att för den skull behöva förneka sorgen. Sökandet efter svaret på frågan varför har de gemensamt men tonen skiljer dem åt. Tranströmers klang är klar och dämpad medan Birros skriver i upptempo. Birro är ett medialt offer, har det sagts, så även i denna bok fast med den tilltalande fortsättningen att alla människor får dela hans offerroll. Birro anser sig inte suverän i smärta, han låter alla vara förfördelade och intar själv rollen som de olycksdrabbades språkrör.



Foto: Cornelia Nordström

Svarta Vykort är en märklig bok. Den hyser starka känslor, inget är subtilt, pang på bara. Marcus Birro rör vid teman som andra sällan närmar sig. Och då menar jag inte abortfrågan och diskussionen när ett foster blir ett barn. Jag ser inte Birro som en abortmotståndare eller en inkräktare på kvinnors rätt till sin egen kropp, han vill snarare få upprättelse för sin förlust, inte av ett foster, utan av sitt verkliga barn. Det är emellertid inte detta jag finner anmärkningsvärt i boken utan Birros sätt att skildra äckel och ilska som ett resultat av sorgen. Sorg är vanligtvis oskuldsfullt och berättigat medan hånet och avsmaken inför världen sällan betraktas med tolerans, trots att det kan vara två sidor av ett och samma mynt. Det finns en implicit kod för hur man ska reagera när man förlorar en människa, den efterlevs inte i Svarta Vykort. Det är besynnerligt; Birro påstår att han inte klandrar någon för sin sorg fastän det regnar förebråelser på var sida. Visserligen behöver ingen bära skulden till de förlorade barnen men många är de som får sig en känga för att bidra till att förvärra smärtan och sorgen, antingen med sin arrogans, sin dumhet eller sin ytlighet. Birro vill ha upprättelse:

"Dags för alla tungsinta att stå längst fram i ledet, att få svinga svärdet mot alla tjattrande hysterikor, alla trivselfascister, alla förbannade samkväm-människor. Det är dags för Sveriges grubblare att peta sina krokiga fingrar i ögonen på alla ytliga och själaglada strandraggartyper."