Sånt sug efter bio

Känner att jag måste bort från köket och vardagsrummet. Bort från mina anteckningar och post it-lappar, och in i en mörk salong för att glömma bort det kaos som är mitt eget. De starka berättelserna är som droger. Droger med klass. Först är det bara lust men sen kommer beroendet som förändrar allt. 

Kjell Sundstedt har skrivit en bokom att skriva filmmanus. Den har väckt skrämmande tankar om meningen med berättelser hos mig. Tankar som jag tidigare viftat bort i min urskillningslösa tro på människans behov av sagor och myter att spegla sig i.  

Berättelsen innehåller till skillnad från livet en tydlig dramaturgi och karaktärer utvecklas på ett sätt som människor i livet sällan gör. Människan mäter sitt liv utifrån denna tusenåriga dramaturgi som upplever en renässans i nutidens storfilmer. Dessa "vem vinner"-historiet gör oss besvikna på oss själva. Filmen får oss att se allt som brickor i ett större spel. Vi tilldelar händelser i våra liv mening, även misslyckanden betraktar vi med tillförsikt som erfarenheter att lära av, och som ska göra göra framgång och lycka ännu större när den väl kommer. Denna klassiska dramaturgi göder den positiva livssynen men är också en fälla, en grogrund för självbedrägeri. Livet är inte en film. Livet upprepar sig på ett sätt som aldrig sker på duken. Den förförande sagan har fått oss att tro att det finns en mening med vår egen olycka, på samma sätt som hos Askungen. Den får oss att leta efter tecken i barndomen och i omgivningen efter saker som planterats där för att senare komma att spela en avgörande roll. Men de flesta av oss blir aldrig bjudna till bal på slottet. I livet är nästan allt en slump. Och jaktgeväret som hänger på väggen i hallen kommer förmodligen rosta och hamna i en insamlingslåda på någon loppmarknad. När vi väl insett det känner vi oss lurade. Lurade av fiktionen. Och löjliga, så vansinnigt fåniga. Som om vi inbillat oss att vi gick till biografen för att förstå sitt vårt eget liv. 

Dramatiken, särskilt den filmatiserade, har fått oss att anta att även våra liv ska följa dramaturgins struktur. Att det finns en intrig, en konflikt, som kan urskiljas och ställas framför andra, en huvudperson, ett ständigt framåtdriv, en konfliktupptrappning och slutligen en upplösning av konflikten, till det bättre eller sämre, beroende på dramats genretillhörighet. I en människas liv däremot, kan allting stå still, gå runt i cirklar eller börja gå bakåt. Det är möjligt gå ner i samma flod flera gånger. Det är ganska vanligt faktiskt. Själv lär jag mig aldrig, upprepar varianter på samma misstag om och om igen. Konflikterna kan jag inte skilja från varandra, än mindre rangordna i huvudkonflikt och underkonflikt, och aldrig har jag sett någon av dem lösas upp.

Den klassiska dramaturgi har förvridit hjärnan på mig. Den som skulle ge perspektiv eller bara en stunds underhållning har fått mig att ställa ouppnåeliga krav om enhetlighet på mitt eget liv. När jag insett det finns bara tomrum. Jag står inför den digra uppgiften att stå ut med meningslöshet. 

Dagdriveri i innerstaden

Sen jag flyttade till Stockholm har jag mest drivit omkring. Och det är som det ska. Det är det jag gillar bäst med att komma till nya städer. Att ta tunnelbanan ett par stopp, promenera några kvarter, möta upp en bekant, slinka in på en bar och beställa en drink mitt på blanka dagen och sen fortsätta vandra planlöst. Detta flackande kan verka slackeraktigt. Fast så enkelt är det inte. Promenaderna förbränner både croissanter och väcker ett slumrande hjärnkontor, man finner bortglömda tankar och ord.

Foto: Sandra Stiskalo

Flanören har en central plats i Stockholmsskildringar. Men till skillnad från mig går den litterära flanören sällan runt och myser.

I Karolina Ramqvist roman Alltings början från 2012 gör huvudpersonen Saga sig ett namn i Stockholms uteliv. Hon glider uppför Götgatan, ut på Skeppsbron, över till Kungsan och in på en krog på Norrlandsgatan för en mojito eller en café au lait.  

Det är en kärleksförklaring till Stockholm och en berättelse om en förälskelse som mer liknar en besatthet. Saga trånar efter festfixaren Victor Schantz. Han är dryg och hårdhänt men ändå den mest åtråvärda av Stockholms alla män. De har aldrig träffats i dagsljus men de stöter ständigt på varandra på klubbar och fester och tillbringar natten i hans våning som Saga alltid lämnar utan frukost.

Även i Johan Klings Människor helt utan betydelse som utkom 2009 har det tillfälliga ”ihopstötandet” en viktig roll. Romanen utspelar sig under en het sommardag i Stockholms innerstad. Magnus, en frilansare i filmbranschen, går på möten i hopp om att få ett uppdrag men får nobben överallt. Han strosar omkring, gata upp och sida ner och stöter på gamla vänner som övertalar honom att slå sig ner på dyra uteserveringar och beställa drycker han inte har råd med.

Det är något motsägelsefullt i att dessa berättelser som utspelar sig i Sveriges största stad handlar om människor som slumpmässigt men oavbrutet springer på folk de känner. Personerna i Ramqvists och Klings romaner dras omedvetet till samma platser. De vill inte vara ensamma. Som om de vore rädda för den tomma lägenheten. De håller sig kvar i staden och vandrar omkring till dess att sömnen tvingar sig på. 

Kriget genom kvinnorna

Svetlana Aleksijevitj skriver att hon är en själarnas historiker. Det är sant. Med journalistisk och litterär precision ger hon röst åt kvinnorna som stred för Sovjetunionen under andra världskriget.

Svetlana  Aleksijevitj Foto: Cato Lein

I Röda armén fanns ungefär en miljon kvinnor. Många av dem betraktades som parior efter kriget. De beskylldes för att vara okvinnliga och osedliga och deras historier har tystats ner. I boken Kriget har inget kvinnligt ansikte har journalisten Svetlana Aleksijevitj sökt upp hundratals av dem. Hon besökt deras hem, blivit bjuden på piroger och de har berättat om kriget. Det är ett reportage helt uppbyggt av röster. Kvinnornas berättelser vävs rytmiskt samman till en ny historia om krigets vardag långt ifrån det heroiska eposet. En läkare berättar: ”Dygn i sträck stod man vid operationsbordet… Man stod där ända tills armarna ramlade ner av sig själva. Det hände att man föll ner med ansiktet på den man höll på att operera. Man ville bara sova!”. Det är egentligen människan som skildras, inte kriget.

Sällan läser man en så ambitiöst skriven intervjusamling. Aleksijevitj har lyssnat outtröttligt och öppet. Hon räds inte motsägelserna, de finns med i boken. Däremot finns inga resonemang, inga kontexter. Och det behövs inte. Kvinnornas berättelser är nog, mer än nog, de är enastående. Allt finns i denna bok. Aleksijevitj skriver utan transportsträckor. Alla berättelser är intressanta och här finns många scener med en sådan kraft att de skulle kunna vara material för en hel film. Berättelserna är konkreta och skrivna med en poets känsla för stämning och ton. Läs bara ”Kärleken är det enda privata som händer en människa som deltar i ett krig. Allt annat är gemensamt – till och med döden.”

Det finns scener i Kriget har inget kvinnligt ansikte som jag aldrig kommer att glömma, som när en grupp partisaner gömt sig i ett kärr omringade av tyskar. En radiotelegrafist håller sitt nyfödda barn i famnen. Barnet är hungrigt och skriker. Tyskarna är alldeles i närheten. Då sänker kvinnan ner barnet under vattnet och det blir tyst. Så räddar hon livet på alla genom att offra sitt barn.