 |
| foto: Claire Alexandra Hatfield |
När jag för fem år sedan, i likhet med så många andra Smithfrälsta, läste hennes ungdomsskildring Just kids med välvilliga ögon, blev jag besviken. Den spåddes bli en klassiker men den nådde inte in i mig. Just kids bestod av så många namn på personer jag borde känt till men var tvungen att googla, och platser i New York jag borde ha besökt men bara läst om i biografier som utspelar sig på 60- och 70-talen. Men en självbiografi till bredden fylld av namedropping är väl i sig inte värst remarkabelt. Och jag är beredd att ge Patti Smith otaliga chanser.
Det var därför med oansenliga förväntningar jag började läsa M Train, också självbiografisk men mer reflekterande, kanske rörig, och utspelande sig i samtiden. Patti Smith framträder i denna memoarliknande bok som en modern flanör, i likhet med de franska poeter, symbolister och surrealister, hon ser upp till. Hon frekventerar kaféer med en roman av Murakami för att slippa gå hem till den tomma lägenheten, som man anar är i behov av städning. Hon är ensam mest hela tiden, hon har tid att tänka, läsa och att göra. Hon gör resor de flesta bara kan drömma om, av brist på pengar, tid och fantasi. Hon åker till Tokyo för att leta efter det fiktiva Miyawakihuset i Fågeln som vrider upp världen, till Sylvia Plaths grav och för att hämta stenar från resterna av den franska straffkolonin i Saint-Laurent-du-Maroni i Franska Guynana som Jean Genet höll som en helig plats och som han beskriver i Tjuvens dagbok. Men Genet dör innan Smith hinner ge honom stenarna så i en ny resa lämnar hon dem på hans grav i den marockanska staden Larache.
Detta är är bok attt bildas med. Genom Patti Smiths resor och läsande förkovras läsaren som själv måste kontorsjobba, laga mat och diska men längtar sig bort till metropolernas kaféer. Författaren har själv varit där, när hon som gift med Fred Sonic Smith bodde i en villa i Detroit, födde och uppfostrade sina två barn. Genom det nutida flanerandet och de stimulerande resorna, vars pris heter ensamhet, anar man att just denna tid – den bundna – var den lyckliga. Uh, ett sånt urlakat och genant begrepp men jag finner inget annat. Jag skymtar i M Train en sorg efter maken och en nostalgi och längtan tillbaka till familjen, det trygga, det på samma gång slitsamma och självklara. Den tiden tycks sträcka ut sig ändlöst men en dag tar slut. Barnen flyttar och makar dör. Och bojorna löses, eller? Genom denna längtan skymtas stråk av en traditionalist bakom rock- och punklegenden. Men det där med punk- och rocklegend är ju ingen kappa Patti Smith själv iklär sig, utan en stämpel från sånna som mig.
Motsägelsen, som alltså inte är hennes egen, gör henne ändå älsvärd och framförallt intressant, på samma sätt som Suzanne Brøgger är det, Brøgger, den stora men motvilliga feministiska ikonen.
Av recensionerna i svensk press att döma har M Train fått stämpeln som den tråkiga och långsamma av Patti Smiths två självbiografiska böcker. Den uppdelningen kan jag inte fördra. I M Train framträder Patti Smith som en mer sammansatt människa. Tiden är rund, inte linjär och ibland står den still. I M Train är Patti Smith på samma gång nära, någon man hade kunnat möta på en perrong med en papperskopp svart kaffe i, och storslagen, som existentialisterna med alla sina val. Ändå är hon inte ångestfylld. Patti Smith är tacksam och ödmjuk, och egen, förstås. Jag ömmar för henne på samma sätt som jag ömmar för William Stoner i romanen Stoner som liksom Patti Smith är ensam men finner glädje i bildningen. De lever så långt ifrån varann, Smith i verkligheten, Stoner i fiktionen, i olika tider och med olika medel men jag tror de är syskonsjälar.
