Många män i raka rutmönsterformationer, kanske med byxorna instoppade i kraftiga läderkängor och ärmarna upprullade över tatueringarna, fast det ser förstås inte Herr Schmidt som är anläggningens överhuvud och novellens ögon. Objektifieringen är ett resultat av mina fördomar eller fantasier men förekommer inte i Magnus Dahlströms novell "Hangar" som ingår i samlingen Papperskorg och som utkom 1986 på förlaget Alba. Det finns faktiskt ingen krigsromantik i berättelsen överhuvud. Manskapet och befälet, som utgör novellens karaktärer, väntar inte på att ge sig iväg i sina Saab Viggen, de väntar på en minister. Det är alltså fråga om byråkrati och uppvisning, även om blod och dramatik bjuds om än på ett mycket mindre mytomspunnet sätt som visar på situationens ironi, snarare än heroisk epik.
Herr Schmidt står framför sina män när en av mekanikererna kommer fram till honom ur ledet och påstår att det sitter en människa fastklämd inne i hangaren. Inne i hangaren är det spöklikt. Dahlström ger en nästan romantisk skildring av stämningen i byggnaden. Det sublima och övermäktiga, den lilla människan mot den härskande naturen , i detta fall mot det okuvliga stålet och ingengörskonstens verk. Herr Schmidt upptäcker röda droppar på sin sitt skjortbröst och ser upp i taket. Där mellan vajrar och stagar sitter en männisokropp fastklämd. Han tillkallar 'förstärkning', till slut har alla samlats i hangaren och männen samtalar med varandra. Ingen räddningsaktion inleds. Kroppen faller istället handlöst genom luften slåt mot bjälkar och spricker vid slaget mot golvet. Herr Schmidt blir blodig och delegerar efterarbetet men går själv för att byta om.
Det liknar soldaten som varit ute i krig i flera år och kommer hem utan en skråma men en dag då han ska rengöra sitt jaktgevär, av misstag, skjuter sig själv i pannan. Där står dessa män, ingengörer, militärer och befäl men de förmår ändå inte hjälpa människan mellan vajrarna. Ironiskt, kan man tycka.
Dahlströms berättelse är makaber, men inte gräslig i lika hög grad som romanen Nedkomst, som födde en flitig diskussion kring texters brist på moral och ohämmade, oförklarliga våldskildring. Det finns dock en likhet. Det är inte våldet eller ohyggligheterna i sig som läsarna upprörts av. För det bjuds ju överallt. Det måste vara karaktärernas inställning till detsamma som framkallar den äckliga skräcken, 'skräcklet'. I novellens inledning talas om metaforiskt blinda männsikor, de som helt förlorat förmågan att förvånas och blivit bara kropp. Männen i hangaren är exempel på sådana olyckliga människor. Der är likgiltigheten som har drabbat dem som en sjukdom och synd. Dahlströms karaktärer behöver inte värja sig mot våldet för de har inte längre något att skydda. Att diskussionen kring Dahlströms texter kan tyckas överdriven eller mästrande må så vara men den får ändå betraktas som ett hopp i sig. Sannerligen bär dessa upprörda läsare ännu inte smittan.
