Ett stumt vrål

Darling river från 2010 är Sara Stridsbergs tredje roman. Det är ett formexperiment och en ledig förlängning på Vladimir Nabokovs roman Lolita från 1955, trots att där inte finns någon motsvariget till karaktären Humbert Humbert, Lolitas far och älskare och förlagans berättare. Stridsberg roman rymmer egentligen fyra berättelser, varav enbart en har konkreta likheter med Nabokovs. Den handlar om Lo, en 11, 12 och 13-årig flicka som gör nattliga bilturer med sin far. Ofta stannar de vid ett övergivet badhotell vid en flod som de kallar Darling River efter en flod i Alaska. Där tar hon också passivt emot sina älskare, som förblir namnlösa. Lo blir till i deras ögon och armar, hon njuter av hur de undersöker hennes kropp, hennes sömmar och springor och hon låter sig tvättas av dem i den oljiga, bruna floden. Men Lo betraktas inte bara av de många älskarna utan det är faderns blick i backspegeln som huvudsakligen håller henne fången. Den andra historien handlar om Dolores Haze som kör genom Amerika på väg till Alaska för att föda ett barn som tar livet av henne. Liksom Lolita dör Dolores Haze i barnsäng, hon fläks sönder av förlossningen och kvar blir ingenting utom vanställdhet. En annan historia följer en anonym mor genom världen. Hon har lämnat sin man och sitt barn för att hon inte längre vill leva med en främling. De märkligaste och kanske mest fristående styckena skildrar en vetenskapsman i Paris som hänsynslöst och envetet försöker lära en tillfångatagen schimpanshona att teckna. Det är en sorglig berättelse om människans härsklystnad som resulterar i smärta och skam.

     Det är ett drömskt, eller snarare mardrömslikt, landskap Stridsberg målar upp. Prosan rör sig i en bortglömd terräng, karaktärerna har inget sammanhang, det finns ingen skyddande omgivning, inget umgänge. De kör i ett smutsigt och övergivet landskap. Själva bilkörandet blir till ett ledmotiv i Darling River och det är Los och hennes fars, Dolores Hazes och den anonyma moderns huvudsyssla. Bilturerna klingar också väldigt väl mot Stridsbergs originella prosa. Ingen svensk samtidsförfattare skriver med samma råhet, enkelhet men också suggestion som Sara Stridsberg gör. På andra sidan Atlanten däremot, påträffas ett liknande uttryck och stil. Både Darling River och den hyllade Drömfakulteten har något ytterst amerikansk i sig. Inte bara för att de utspelar sig i Amerika utan för att uttrycksättet och skildringarna är amerikanska om än på svenska. Språket är som de hjälplösa, ändlösa vägarna och trots att Stridsberg aldrig uttrycker sig vilt eller emfatiskt så finns en kraft i språket som man längtar tillbaka till efteråt. Det liknar Joyce Carol Oates, i hennes bästa stunder, eller Cormac McCarthys roman Vägen. Både språket och innehållet är alltså främmande men går ändå att känna igen. Det må vara en klyscha eller en fördom, men att köra nätterna igenom och vänta på att det första bleka skenet syns på himlen, eller på att de första frukostgästerna stiger in på vägrestaurangen, förefaller omistligt amerikanskt. Som att vara ensam i ett stort land.

     Darling River är fyra berättelser men flyter under läsningen samman och gör läsaren desorienterad. Lo saknar sin mor som hon vet aldrig kommer tillbaka. Fadern är en riktig jägare, han träffar djur med bilramen på vägarna och hänger upp Los mammas gamla klänningar och övar pricksytte på dem. I en annan historia flackar en ensam mor genom länder, hon har lämnat sin man och sin dotter, inga klänningar har hon tagit med sig heller. Dolores Haze dör i barnsäng, Los riktiga namn är Dolores efter en romankaraktär som dog i barnsäng. Vems historia är det jag läser? Styckena interfolierar varandra på ett otydligt sätt och det finns ingen nyckel till sammanhanget, ingen kod att knäcka, det är inte en sådan typ av roman. Läsarens förvirring är dock berättigad för undertiteln till Darling River är Doloresvariationer och romanen är idel korrelation.   

     För karaktärerna i Darling River går det utför. Los far må vara hotfull men det är först när Lo blivit något äldre och sjuk som situationen blir verkligt skrämmande och detta gestaltar Stridsberg med fotografiska närbilder. Lo lever av socker, alkohol och mäns uppskattning, hennes tänder blir allt brunare under tandställningen. Håret är täckt av ett lager av fett och kroppen av blemmor som varar. Lo tillbringar tid på sjukhus, fadern har vänlighet att bortse från den hon har blivit och fortsätter fästa sammetsrosetter, som en gång varit blå, i hennes hår. Den ensamma modern går vilse i sin ensamhet, hon kommer ingen vart i sitt resande men är på väg bort från förståndet. Darling River är en studie i destruktion. Det är mycket drabbande och helt utan överdrifter.   

Grejen med Murakami



"Black cat" av Hishida Shunsō



Japan är hippt. Sushi, manga, Tokyo, animé, japanska trädgårdar med japanska körsbärsträd, Lost in Translation, kanske inte sumobrottning men definitivt kimono och Haruki Murakami. Efter att ha gett den hypade författaren en chans och läst Murakamis roman Kafka på Stranden från 2005 infinner sig ett behov av begrundan och överläggning. Att berättelsen är absurd, med sin blandning av vardagsrealism och övernaturliga bissarra händelser, distraherar inte. Redan titeln antyder ett egendomligt och suggestivt innehåll. En femtonårig pojke rymmer från sitt hem i Tokyo. Det är inget sedvanligt tonårsuppror utan en djupsinnig handling, som bottnar i en överlevnadsinstinkt. Han rymmer för att inte förgås. Det finns också en annan aspekt som, i alla fall inledningsvis, må vara undermedveten men icke desto mindre väsentlig. Pojken lämnar hemmet för att söka efter sin försvunna mor som övergav honom som barn. Fadern har därtill uttalat en något malplacerad men mycket välbekant förbannelse över sin son; att han ska mörda sin far och ligga med sin mor. Murakami leker med otaliga kända symboler och antika myter, varav Oidipusmyten är den mest uppenbara.Och faktum är att förbannelsen slår in men i denna passage lyfter sig prosan från den denotativa nivån och blir i huvudsak svävande metaforisk. Inte bara språket är beslöjat och tvetydigt utan händelserna som beskrivs likaså. Det finns inget perverst eller groteskt i denna mytiska episod, det beror till stor del på romanens fantastiska aspekt som försätter delar av handlingen på en annan verklighetsnivå. Pojken, som kallar sig för Kafka Tamura ligger med en äldre kvinna som både är och inte är hans mor. Denna handling är därmed inte primärt incestuös utan filosofisk. Parallellt med historien om Kafka Tamura som rymmer från sitt hem, berättas historien om den äldre, efterblivne men enastående charmerande och godhjärtade mannen Nakata. Han kan tala med katter och få det att regna makrill från himlen. Kafka på Stranden har flera mycket surrealistiska stycken som jag inte vet hur jag ska hantera. De övernaturliga inslagen har varken en meningsbärande eller suggestiv funktion eller är särskilt komiskt underhållande, de är bara konstiga. Kafka på stranden är en egensinnig och bitvis riktigt spännande berättelse men den har en enerverande sida och det är språket, i allmänhet, och dialogen, i synnerhet. Kafka Tamuras ordval och språkstil är osannolikt och krystat. Nog för att han är en brådmogen tänkare men stilen är ändå överdrivet eftertänksam och stel. Han upprepar frågor och fraser och det finns en övertydlighet i sättet att prata som irriterar. Berättaren tycks inte ha stor tilltro till läsarens kunskapsnivå eller förmåga att läsa mellan raderna. Karaktärerna förklarar ofta alldeles för långrandigt och ingående om allt från litteratur till etik och moral. Dialogen liknar snarare ett didaktiskt tal som vänder sig till läsaren, där berättaren name-droppar och briljerar med sitt vetande. Murakamis popularitet förvånar mig således. Vad finner hipsterläsaren i denna övertydliga och mästrande berättarröst?