Dagdriveri i innerstaden

Sen jag flyttade till Stockholm har jag mest drivit omkring. Och det är som det ska. Det är det jag gillar bäst med att komma till nya städer. Att ta tunnelbanan ett par stopp, promenera några kvarter, möta upp en bekant, slinka in på en bar och beställa en drink mitt på blanka dagen och sen fortsätta vandra planlöst. Detta flackande kan verka slackeraktigt. Fast så enkelt är det inte. Promenaderna förbränner både croissanter och väcker ett slumrande hjärnkontor, man finner bortglömda tankar och ord.

Foto: Sandra Stiskalo

Flanören har en central plats i Stockholmsskildringar. Men till skillnad från mig går den litterära flanören sällan runt och myser.

I Karolina Ramqvist roman Alltings början från 2012 gör huvudpersonen Saga sig ett namn i Stockholms uteliv. Hon glider uppför Götgatan, ut på Skeppsbron, över till Kungsan och in på en krog på Norrlandsgatan för en mojito eller en café au lait.  

Det är en kärleksförklaring till Stockholm och en berättelse om en förälskelse som mer liknar en besatthet. Saga trånar efter festfixaren Victor Schantz. Han är dryg och hårdhänt men ändå den mest åtråvärda av Stockholms alla män. De har aldrig träffats i dagsljus men de stöter ständigt på varandra på klubbar och fester och tillbringar natten i hans våning som Saga alltid lämnar utan frukost.

Även i Johan Klings Människor helt utan betydelse som utkom 2009 har det tillfälliga ”ihopstötandet” en viktig roll. Romanen utspelar sig under en het sommardag i Stockholms innerstad. Magnus, en frilansare i filmbranschen, går på möten i hopp om att få ett uppdrag men får nobben överallt. Han strosar omkring, gata upp och sida ner och stöter på gamla vänner som övertalar honom att slå sig ner på dyra uteserveringar och beställa drycker han inte har råd med.

Det är något motsägelsefullt i att dessa berättelser som utspelar sig i Sveriges största stad handlar om människor som slumpmässigt men oavbrutet springer på folk de känner. Personerna i Ramqvists och Klings romaner dras omedvetet till samma platser. De vill inte vara ensamma. Som om de vore rädda för den tomma lägenheten. De håller sig kvar i staden och vandrar omkring till dess att sömnen tvingar sig på. 

Kriget genom kvinnorna

Svetlana Aleksijevitj skriver att hon är en själarnas historiker. Det är sant. Med journalistisk och litterär precision ger hon röst åt kvinnorna som stred för Sovjetunionen under andra världskriget.

Svetlana  Aleksijevitj Foto: Cato Lein

I Röda armén fanns ungefär en miljon kvinnor. Många av dem betraktades som parior efter kriget. De beskylldes för att vara okvinnliga och osedliga och deras historier har tystats ner. I boken Kriget har inget kvinnligt ansikte har journalisten Svetlana Aleksijevitj sökt upp hundratals av dem. Hon besökt deras hem, blivit bjuden på piroger och de har berättat om kriget. Det är ett reportage helt uppbyggt av röster. Kvinnornas berättelser vävs rytmiskt samman till en ny historia om krigets vardag långt ifrån det heroiska eposet. En läkare berättar: ”Dygn i sträck stod man vid operationsbordet… Man stod där ända tills armarna ramlade ner av sig själva. Det hände att man föll ner med ansiktet på den man höll på att operera. Man ville bara sova!”. Det är egentligen människan som skildras, inte kriget.

Sällan läser man en så ambitiöst skriven intervjusamling. Aleksijevitj har lyssnat outtröttligt och öppet. Hon räds inte motsägelserna, de finns med i boken. Däremot finns inga resonemang, inga kontexter. Och det behövs inte. Kvinnornas berättelser är nog, mer än nog, de är enastående. Allt finns i denna bok. Aleksijevitj skriver utan transportsträckor. Alla berättelser är intressanta och här finns många scener med en sådan kraft att de skulle kunna vara material för en hel film. Berättelserna är konkreta och skrivna med en poets känsla för stämning och ton. Läs bara ”Kärleken är det enda privata som händer en människa som deltar i ett krig. Allt annat är gemensamt – till och med döden.”

Det finns scener i Kriget har inget kvinnligt ansikte som jag aldrig kommer att glömma, som när en grupp partisaner gömt sig i ett kärr omringade av tyskar. En radiotelegrafist håller sitt nyfödda barn i famnen. Barnet är hungrigt och skriker. Tyskarna är alldeles i närheten. Då sänker kvinnan ner barnet under vattnet och det blir tyst. Så räddar hon livet på alla genom att offra sitt barn.