Myller

Nattens Skogar från 1936 är imponerande. Jag fattar ingenting men är ändå överväldigad. Visst är Barnes spränglärd men det är inte de otaliga allussionerna till de otaliga konstarterna och epokerna som väcker min beundran, inte heller är det uttrycksskönheten som snarare faller poesi- än prosaläsaren på läppen, vilket T.S Eliot skriver i sitt berömda förord, som utgör kärnan i min fascination. Det är karaktärerna och deras relationer som kommer mig att "tappa koncepterna". Nattens Skogar är en roman omöjlig att ha kontroll över, den får mig att känna mig liten och läsningen är krävande och en smula smärtsam, men den är en roman som stannar kvar.

    I mellankrigstidens Europa vävs fem märkliga människoöden samman i en terapeutisk diskurs. Felix, Robin, Nora, Jenny och bekantar sig alla den mångordige läkaren Matthew O'Connor, han blir deras och mentos. Vad som börjar i yster passion slutar i plågsamma begär och svartsjuka. Felix, Nora och Jenny får alla smaka på Robins nektar och hon blir föremål för deras begär och besatthet. Men Robin låter sig inte fångas, hon är kärlekstörstande utan att vara angelägen. Hon är rörelse, hon försöker inte leva, utan är själv livets ström. Doktor O'Connor står utanför detta förvridna kärleksdrama, han är den som de andra vänder sig till för vägledning i desperationen. O'Connor är dock inte enbart ett plank, han är förmodligen den mest mystiska av de alla. Han säger sig vara den störste lögnaren på den här sidan månen, han öser ur sin fantasi för att ta de dödliga plågorna ur inälvorna på sina vänner. O'Connor är ett allvetande orakel och en påfrestande pratkvarn. Jag orkar och kan inte följa med i hans långa haranger, jag går vilse i texten och undrar vem det är som talar så befängt och pomöst, jag bläddrar ideligen tillbaka och söker ordens källa.

     Robin är romanens mållösa nav, hon talar inte, hon är den som man talar om. Trots att hon är orsaken till sina älskare och älskarinnors våndor framstår hon som oskuldsfull, för hon garanterar inget, hon menar ingenting. Robin vill bli älskad men samtidigt lämnad ifred, därmed förkroppsligar hon ett av livets stora dilemma - valet mellan trygghet och frihet, och hon gör det genom att vägra välja sida. Robin både äter kakan och har den kvar men på bekostnad av att hennes älskare och älskarinnor blir utan allt. Robin är en androgyn gestalt, ett både och, som rymmer allt. Hon är oförklarlig men ändå självklar, det är därför som hon är så åtråvärd.

     Nattens Skogar är en polyfon roman som också rymmer en identitets- och sexualitetstematik som först kan vara svår att se. Det ursprungliga manuskriptet, på över 600 sidor, redigerades kraftigt och innehöll fler homoerotiska skildringar än den slutgiltiga texten där språket ofta är så kompakt att det skymmer sikten för de sällsamma uttalanden om identitet och sexualitet. Nora beskriver den smärtsamma separationen för doktor O'Connor, efter det att hon förlorat Robin till Jenny:

En man är en annan person - en kvinna är man själv, fångad i ett enda förfärande ögonblick; på hennes läppar kysser man sina egna. Om hon tas ifrån en ropar man att man har blivit plundrad på sig själv.

Blå ögon svart hår

Det finns en exklusiv stäming i Marguerite Duras romaner. Karaktärerna är avskurna från omvärlden och atmosfären är sömndrucken, het och rusig, Duras har helt enkelt inget till övers för sammanhang. Romanen Blå ögon svart hår från 1986 utspelar sig under ett par varma sommarveckor i ett slutet rum i ett hus vid havet.

   Det börjar med att en man betraktar en ung främling med svart hår och blå ögon som försvinner från ett hotell tillsammans med en ung kvinna. En natt längre fram får mannen åter syn på kvinnan. Enda anledningen till att han känner igen henne är för att hon påminner honom om den unge främlingen med de blå ögonen och det svarta håret och kvinnan blir hans enda länk till honom. Han bjuder henne därför till sitt hus vid havet, han ber om hennes närvaro mot betalning. Men Duras intriger är aldrig förutsägbara, om de ens är, och det är ingen vanlig prostitution som skildras men en besvärlig och sublim relation utan namn. Duras skalar av och lämnar bara essensen av en handling kvar. Dialogen är kompakt, även då den är repetitiv, den är på något sätt orealistisk eftersom ingen talar i så meningsfyllda men undflyende ordalag som Duras karaktärer gör. Blå ögon svart hår är en roman helt utan small talk och administration, vilket gör den svår att följa, prosan laddas och gränsar till poesi. Det är en annorlunda kärleksberättelse och som alltid är fallet i Duras romaner involverar kärleken tre individer utan att för den skull vara ett klassiskt triangeldrama. Den unge mannen med de blå ögonen och det svarta håret är romanens huvudperson trots att han inte är direkt närvarande i berättelsen. Han är den runt vem allt kretsar, han är den som för mannen och kvinnan samman, han är romanens anledning. Denna onårbara gestalt, som tycks vara en hägring, liknar sjömannen från Gibraltar i romanen med samma namn. Det är en individ som inte uppenbarar sig eller agerar men ändå får saker att ske, en slags katalysator.

     Mannen i Blå ögon svart hår ser initialt kvinnan som ett medel för att komma åt ynglingen. Ibland försöker hon förföra honom men han känner olust inför hennes kvinnokropp. Eftersom Duras aldrig tydliggör förklaras inte denna sexuella ovilja med en sexuell läggning, men det är en potentiell tolkning. Långsamt förändras dock mannens och kvinnans relation. Vissa nätter går hon ut och träffar andra män, efteråt ber han henne berätta om dem, de sover och gråter tillsammans och sommaren lider mot höst och det blir kyligare. Förhoppningen att återse den unga mannen med de blå ögonen tycks allt mindre, för att slutligen upphöra helt, men kvinnan blir kvar i mannens hus och han börjar älska henne.

     Att läsa Duras är en smula slitsamt, hur välskriven Blå ögon svart hår än må vara är det tur att den är kort eftersom den sätter sin läsare på många prov. Hela tiden frågar man sig vad det handlar om, både bokstavligt och bildligt, och ständigt oförstående läser man alltmer noggrant och upptäcker att man förstår allt mindre. Men så börjar man slappna av, och låter texten leda så som den behagar, då blir läsningen skönt suggestiv.

Sjömannen från Gibraltar

I en artikel i tidningen Fokus från den 19:e oktober 2007, skriver Clara Törnvall om Marguerite Duras författarskap och hur hon har kommit att symbolisera "det franska gravallvaret". DN's litteraturkritiker Jenny Aschenbrenner uttalar sig och säger att Duras inte har någon humor, att det inte finns någon ironisk distans i hennes skrivande och att det kanske är därför hon går hem hos unga läsare. Hos Duras blir lidelsen till lidande, gapskratt övergår i hulkningar och passionen är ständigt fatal. Den tidiga romanen Sjömannen från Gibraltar innehåller dessa element men också något annat, nämligen glimtar av gäckande komik. Att Duras inte skulle ha någon humor är alltså inte helt sant, den finns, om än på ett förvridet, inverterat vis. Sjömannen från Gibraltar är likväl en långtråkig, på gränsen till frustrerande  berättelse. Berättaren är en alldaglig man som spenderat sitt vuxna liv med att kopiera födelse- och vigselattester på det franska kolonialdepartementet. Hans berättelse börjar under en stekande het semester i Italien tillsammans med fästmön. Den intensiva värmen kväser honom så till den grad att han inte förmår annat än att stanna på caféerna och svalka sig med pastis, öl och mintläsk.  Den fysiskt loja tillvaron sätter emellertid känslor och tankar i våldsam rullning och han kommer att ifrågasätta sitt liv och i det feberlika tillståndet beslutar han sig för att bryta upp. Han lämnar fästmön och går ombort på en lustjakt som ägs av en stenrik, bländande vacker amerikansk kvinna, och det är egentligen här som den riktiga berättelsen börjar. Kvinnan letar efter en sjöman hon träffat en gång i Gibraltar, hon seglar från hamn till hamn i jakten på denna onårbara man som alla tycks känna på omvägar men aldrig personligen. Kvinnan förlorar dock aldrig hoppet, hon har ingen annat syfte eller mål och något måste man ju sysselsätta sig med. Hon lever ett blaserat jet set-liv och i väntan på att finna den rätta plockar hon upp andra män, varav romanens berättare är en. Otaliga flaskor whisky konsumeras på denna seglats och dialogen speglar alkoholintaget. Passagerarna ombord på båten talar sällan om något angeläget, de upprepar  satser och svarar aldrig direkt på frågor eller tilltal. I Sjömannen från Gibraltar skildrar Duras ledan sådan den är och resultatet är tudelat. Det kan tyckas som att Duras bjuder på en absurd komik som liknar den som finns i Beckets pjäser, men troligare är att detta är en symbolisk roman, den tycks nämligen vila på en mytisk berättelse. Sjömannen från Gibraltar är en sorts Odyssé, en sökan efter någon som inte vill bli funnen, ett sisyfosarbete, där resan är målet. Men allt är höljt i alkoholdimma och gassande hetta. De färdas inledningsvis på Medelhavet men efter ett tips beger de sig mot Léopoldville och ju längre söderut de kommer desto orimligare ter sig  sökandet efter sjömannen och desto mer bisarr blir dialogen. När de anländer till Léopoldville stiger de iland och går till fots utmed Kongofloden in i..., ja, mörkrets hjärta, skulle man väl kunna säga. Här, mitt i Afrika, avslutar Duras denna märkliga roman på ett mycket sällsamt och hänförande vis.Det är på intet vis en ungdomsfavorit, utan en roman som kräver tålamod och beläsenhet för att uppskattas.

Ord och inga visor

Foto: Sara Appelgren

Kajsa Ekis Ekman är en synnerligen skarpsinnig och kärv debattör. I boken Varat och varan talar hon mot prostitution, och legaliserandet av det, och mot surrugatmödraskap med en klarhet sällan skådad. Hon varken tvekar eller väger, "å ena sidan.., och andra sidan" tycks helt enkelt inte existera i Ekis Ekmans vokabulär.

    De senaste åren har jämställdhetsdebatten i mångt och mycket ställts på ända. Det är svårt att orientera sig och ännu svårare att uttrycka sig korrekt, det går inflation i begreppsvärlden. När inte ens vår jämställdhetsminister kallar sig feminist inser man hur infekterat det ordet har blivit i vissa kretsar. Jag måste erkänna att jag, för en tid sedan, själv höll på att förlora fotfästet i jämställdhetsterrängen. Artikelsamlingen F-ordet, redigerad av Petra Östergren, gjorde mig en smula desorienterad. Feminismen föreföll mycket vidare men också mer motsägelsefull än jag tidigare  hade trott. F-ordet handlar väldigt lite om hur det verkligen ligger till i det svenska samhället och mer om inställningen till den faktiska situation, vilka ord man använder och "hur man talar om hur" det ligger till. Feminismen framställs ibland till och med som överflödig och många debattörer går i självhjälpsindustrins fotspår och sällar sig till mottot det är inte hur man har det utan hur man tar det. Kajsa Ekis Ekman däremot påpekar strukturer och hennes bok Varat och varan är en skarp kritik mot liberalismens samhällssyn.

    Ekis Ekman menar att dagens samhälle hyser en sorts horkult. I tron om att det skulle vara något tolerant eller antiborgerligt bejakas det fula och låga i ett slags låtsasbohemeri. Man säger sig vara sexliberal genom att hävda att sex kan vara ett arbete som vilket som helst, men själv skulle man aldrig prostituera sig. Enligt denna liberalistiska syn blir de feministiska prostitutionsmotståndarna betraktade som konservativa, och ibland också som icke-feminister. Näringslivets tankesmedja Timbro, Centerns och Folkpartiets ungdomsförbund och debattörer som Petra Östergren och Maria Abrahamsson tillhör de som menar att prostitution kan vara ett arbete. Dessa aktörer ser inte prostitution i sig som problematiskt, vad man borde fokusera på är att det används kondom och att de som har detta jobb får skäligt betalt, vilket också är argumentet för att prostitution borde legaliseras. Prostitutionen ses av sina liberala förespråkare som en rättighet och ett val. Det betraktas inte som en fråga om jämställdhet utan som en fråga om tillgång och efterfrågan, men varför det nästan uteslutande är kvinnor som väljer att prostituera sig och varför det så gott som alltid är män som betalar för sex, har definitivt med struktur och inte med marknad att göra. Ekis Ekman är mycket  övertygande då hon argumenterar för att dagens prostitution inte kan separeras från det tusenåriga patriarkatet. Givetvis finns det prostituerade som hävdar att de säljer sin kropp av egen vilja, detta säger Ekis Ekman inget om, hon varken förnekar det eller ger dem en röst. Faktum är att rösten alltid tillhör Ekis Ekman själv och det står hon för. Hon låter aldrig påskina att hon för de prostituerades talan. Varat och varan är ett försök att blottlägga sociala konstruktioner och hierarkier, det individuella eller enstaka används sällan för att underbygga tesen.

    Till Ekis Ekmans stil hör att tonen ibland är något för raljerande, men hon synliggör faktiskt en  förnuftsvriden argumentation hos sina motståndare.  Vad man ska kalla de som är av motsatt mening till Ekis Ekman i prostitutionsfrågan är oklart, prostitutionsförespråkare anser de sig nämligen inte vara. Sanningen är att ingen i den svenska debatten säger sig vara för prostitution, det låter alltför dumt. Men många är de som är mot prostitutionsmotståndet.  De är alltså mot ett motstånd. Vad denna dubbelnegation avser är förmodligen att var och en ska få välja själv. Men hur det kommer sig att de flesta prostituerade uppger att de skulle välja att arbeta med något annat om de fick chansen, har "sexliberalerna" ingen förklaring till.

    Kajsa Ekis Ekman behärskar verkligen argumentationskonsten och för det är hon värd all respekt. Men Varat och varan är också en bok som får en att vakta sin tunga, tonen är inte tillåtande eller skonsam. Det finns inget överseende med de som agerar eller uttrycker sig fel trots att de vill väl, Kajsa Ekis Ekman ger oavbrutet upplysning och besked.

Slutet på Mr Y

Fantasy och science fiction tillhör inte min repertoar, initieringsriten består därför av lightversioner. Slutet på Mr Y är en sådan roman. På nättidskriften Bookleaf kan ni ta del av vad jag tyckte om den.