Den talande texten

Nathalie Sarraute
Foto: Jacques Sassier

Kring antitesen bygger Nathalie Sarraute (1900-1999), den franska romanens förgrundsgestalt, upp romanen De gyllene frukterna från 1963. Som en barock poet skapar hon ett verk av pleonasmer. Här finns endast en scen, kring vilket allt annat rör sig och upprepar sig från olika håll, i varierande ordval. Ett slags Da capo med abstrakta perspektivbyten. Det hopar sig i texten som pekar inåt och utåt. Intrigen är statisk och irrelevant, om den alls existerar. Liksom majoriteten av romanerna ur genren handlar De gyllene frukterna om sig själv, vad som utmärker den bland övrig självreflexiv litteratur är att detta grepp hos Sarraute är bokstavligt och inte symboliskt. Karaktärerna, reducerade till röster, är omåttligt angelägna om att uttrycka rätt åsikt om romanen "De gyllene frukterna", en roman i romanen.

Antitesen kommer sig av att Nathalie Sarraute, samtidigt som hon låter upprepa sig, utesluter alla förklaringar. Ellipser, i form av tre punkter, avlöser pleonasmer. Och vem kan väl avstå från att leta efter läsningens nyckel i det utelämnade? Nathalie Sarraute spelar den ambitiösa läsaren ett spratt, ty försöket att begripa kan inte fullbordas. Jag känner mig lurad och överträffad av en berättare som jag aldrig kan hålla jämna steg med. Först långt senare förlikas jag med det obegripliga och kommer att tänka på några tranströmska rader: "Skäms inte för att du är människa, var stolt! / Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. / Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."

Även Planetariet, som utkom 1959, fyra år före De gyllene frukterna, utspelar sig mot konvenansen, den simpla viljan att passa in, som fond. Solen i planetariet är den ideala våningen i Paris som det unga borgerliga paret kretsar kring. Hemmet blir i denna roman det objekt som ska fördriva tristessen; projektionen för den banala jakten på lycka. Denna metafor är dock ovidkommande i sammanhanget, emedan det inte finns några symboler hos Sarraute. Scenen i sig betyder ingenting, intrigen hade kunnat vara vad som helst. Nathalie Sarrautes romaner saknar både handling och karaktärer. De vilar i stället på en aldrig sinande dialog. Texten kräver att stå för sig, utan att begränsas till epik, lyrik eller dramatik. Sarraute låter orden välla fram ur alla källor och framsägas bortom romankonstens alla konventioner. Det talas, konkret liksom på andra sätt, för även pauser och tonfall är uttryck hos Sarraute. Det verkliga talet har ingen struktur, det bara utövas. Dessa romaner liknar exceptionella kollektivromaner, vari personligheter inte längre existerar. Bara uttrycken av dem finns till. Oenighet är centralt i detta myller till diskurs som slutligen efterlämnar en känsla av enhet. Identiteter kan inte ställas mot varandra eftersom deras existens inte är apriorisk. Ens identitet är alltid falsk, något man tillskrivs, lär Nathalie Sarraute ha sagt. Alltså måste uppdelningen och kategorisering av människor också vara det. Planetariet  och De gyllene frukterna fördriver därmed idén om ontologiska skillnader. Genom tillit till och förädling av språket, förstår jag att Nathalie Sarraute, tillsammans med bland andra Inger Christensen, hör hemma i en tolerant och djupt humanistisk litteraturtradition. 

Men men men

Redan med den tredje romanen En Fördämning mot Stilla Havet från 1950 är Marguerite Duras en mogen författare. De motiv och teman som senare upprepas och förvrids står tidigt färdiga. För att inte tala om stilismen, ständigt imponerande om än inte dragen till sin spets.  Den enkla och gränslösa tonen är oantastbar, här, såsom i de mer publika och lakoniska titlarna ur den senare produktionen. Så speglar respekten för denna roman intrycket av huvudpersonen Suzanne; 16 år och skrämmande erfaren men nästan utan  upplevelser. Suzanne äger både självkänsla- och förtroende trots en tarvlig uppväxt till bredden fylld av arrogans.

Modern har förlorat sitt kapital och förstånd på den jordlott invid Stilla Havet som hon köpt av kolonins jordregister i det franska Indokina. Varje år odlar hon upp lotten och varje år svämmas den över av havet. Hoppet pendlar och lusten sinar. In och ut ur mani, depression och psykos går hon, och Suzanne och hennes bror Joseph är sedan länge lika härdade som urbefolkningen. För modern är vägen aldrig mödan värd, bara vansinne föds  ur  repetitionen - ett ofilosofiskt sisyfosarbetet. Hos Duras finns inget av den exklusiva exotism som så ofta påträffas i skildringar av de vitas tillvaro i kolonierna. Det är befriande och smärtsamt.

Suzanne och Joseph är motsatsen till maskrosbarn, ja motsatsen till barn, de kan inte skadas eller helas. De skulle hånskratta åt medlidande och hjälpande händer. Duras karaktärer värjer sig mot allt vad offer och uppgörelse heter. I nedrigheten finns dock en slags gemenskap; de drivs av en befängd lust att garva högt åt sin egen olycka.

Barndomen i En fördämning mot Stilla Havet är söndertrasad. Den har aldrig varit varken hel eller idyllisk. Därför kan man inte läsa Duras för att förstå, texterna bringar inte ordning i det kaos som är livet. I detta författarskap är litteraturen ingen organisatör.

Suzanne väntar vid vägkanten nedanför bungalown på en man som ska ta henne bort från träskmarken. Vem det blir är henne likgiltigt, "jag kommer att följa med vem som helst", säger hon motsägelsefullt. Att bli upplockad är hennes sista hopp, i utbyte har hon enbart sin kropp, det vet modern och blir på så vis sin dotters första hallick. Trots väntan gör sig Suzanne inga illusioner. Suzanne och Joseph ansätts inte av drömmar, besvikelser eller självbevarelsedrift. Begäret styr deras handlingarna.

Den utmanande, på gränsen till skabrösa, sexualiteten och erotiken, rör sig som ett flor kring Marguerite Duras karaktärer och är ett ständigt inslag i baksidestexter och beskrivningar. Skildringar av sex och erotik hör till sådant läsaren minns som centralt. I själva verket finns andra teman som är mer essentiella för förståelsen av Marguerite Duras romaner, relationen till modern och  det likgiltiga och hänsynslösa förhållningssättet hos både karaktärer och berättare, är exempel på sådana. Man skulle kunna säga att sexualiteten dominerar minnet av Duraslitteraturen men inte texten i sig. I En fördämning mot Stilla Havet finns en sådan relation som minnet insvept i begär men som egentligen styrs av andra faktorer som makt och utsatthet.

Herr Jo, son till en förmögen, kinesisk gummiodlare, förälskar sig handlöst i Suzanne. Han köper henne grammofonspelare, nagellack och diamantringar, ju dyrbarare gåvor desto större växer sig föraktet för den ömkliga och törstande mannen. Suzanne erfar makt men äcklas, hon virar uppvaktaren kring sitt finger, säljer gåvorna han ger henne, fråntar honom alla förhoppningar och ber honom slutligen att aldrig komma tillbaka.

Logiken är helt satt ur spel, allting man säger om innehållet i denna roman följs utav ett "men". Det finns varken en röd tråd eller poetisk rättvisa, än mindre någon moral eller katharsis. Duras förändrar på så vis fiktionen, inför mer verklighet i den och låter den förbli oavslutatd, oförsonad, godtycklig.  

Den endimensionella kvinnan

Det privata är inte längre politiskt utan numera huvudsakligen ekonomiskt. Denna ouppmärksammade förskjutning av inställningen till feminism och livsstil tydliggörs av Nina Power i den helt nödvändiga idéboken Den endimensionella kvinnan som utkom 2011. Läsare gör er inga illusioner tycks den pregnanta texten skalla: plånboken styr såväl matvanor som politik och ismers innehåll.

Power skriver i en civilisationskritisk tradition med rötter i Herbert Marcuses verk Den endimensionella människan från 1964. Samhällsanalysen, kritiken av arbetet och den urskillningslösa positiviteten påträffas också i bland annat i Roland Paulsens Arbetssamhället: Hur arbetet överlevde teknologin (2010) och hos Barbara Ehrenreich i boken Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande från 2009.

Feminismen, liksom den politiska korrektheten, har förslappats och urvattnats fullständigt. Den har blivit en kappa att vända efter vinden utefter behag. Aktiviteter i stil med att unna sig vackra underkläder, en spa-weekend eller färgglada drinkar tillsammans med väninnorna betraktas allt oftare som feministiska. Att tycka om sig själv, spendera energi, tid och framför allt pengar på det egna jaget har kommit att bli ett av feminismens viktigaste uttryck i Sex and the City´s kölvatten. Feminismen håller på att transformeras till en frivol livsstil och konsumismens bäste vän. Vad värre är nyttjar politiker och lobbiyster feminismens klassiska diskurs som argument i allehanda frågor. Power anför den amerikanska politiska arenan som ett praktexempel. G W Bush talade för kriget mot terrorismen i Irak och Afghanistan med feminismens termer. Sarah Palin använder samma argument i arbetet mot rätten till abort. Bomber i jämställdhetens namn, alltså. Följdfrågorna låter inte vänta på sig: Vad är det rimligt att använda feminismen till? Och vem stal feminismen från feministerna? Jämställdhet och kvinnlig frigörelse har blivit begrepp med otydligt innehåll. För att lätta på förvirringen bör diskussionen återföras till något mer basalt, frågan om vad frihet är.

Liberalismen befinner sig i sitt esse. Bojor upplöses och den stora valfriheten är redan införd men ett obligatorium återstår och växer sig allt starkare. Kravet på konsumtion är manipulativt men föga synligt. Nina Power tvivlar på om feminismen alls är förenlig med konsumism, liberalism, imperalism och kapitalism. Kan man annat än dela hennes skepsis?

Köpkraften tycks inte veta några gränser. Allting går att sälja med mördande reklam och feminismen passar tydligen utmärkt som pr. Ulf Peder Olrogs visa från 40-talet blev en ofelbar profetia - kom och köp konserverad gröt. I takt med att kollektiva beslut tycks alltmer avlägsna har också feminismens gränser blivit vagare. Feminismen har förvandlats till något som är upp till den enskilde individen att definiera. Finns det då något som hindrar den från att resultera i enbart egoism?

Folkbildning

Det är igenkänningsmomenten som gör Bodil Malmstens loggböcker så allmängiltiga och passande som gåvor till alla sorters människor. Det är enkel genialitet, Bodil Malmsten sätter ord på och gör dikt av erfarenheter, reflektioner och självklarheter som alla tycks dela. Det liknar en viss sorts finurlig och omåttligt förtjusande film, som exempelvis den om Amélie från Montmarte. Det är lättsmält kvalitet, ibland något för lättvindigt men med Och en månad nu går fortare än ett hjärtslag, den fjärde och senaste i raden av loggböcker, träffar Malmsten mitt i prick. För oss som följt detta författarskap finns ett stort mått av upprepning men iakttagelserna är denna gång ytterst skarpsinniga och ilskan entusiastisk. 

Bodil Malmsten intar, genom böckerna baserade på bloggen finistere.se, rollen som unik folkbildare. Hon är något så sällsynt som en samtida, svensk satiriker. Den där verklighetsförankrade ilskan  är befriande och konstruktiv. Malmstens alter ego har länge varit arg, emellanåt har det framstått som en lustig bitterhet utan udd och mål, i denna bok blir irritationen och upproret dessbättre kanaliserat. Realism och samhällskritik är resultatet, fast på ett postmodernt, ironiskt och fragmenterat malmstenigt vis. I och med Och en månad nu går fortare än ett hjärtslag tar loggböckerna steget från att vara främst tänkvärda och charmiga till att även omfatta politiken och den, av politiken, drabbade mänskligheten. Bodil Malmsten återupptar klasstematik i en tid då politiker negligerar klassordning trots att de ekonomiska klyftorna bara ökar och begreppet därför borde vara mer aktuellt än någonsin. Sarkozy har aldrig stått högt i kurs hos Malmsten, för var loggbok sjunker han allt lägre, han är, liksom många av dagens nykonservativa, blind inför klassproblematiken, begreppet ègalité avfärdar han "såsom varande omodernt och passé". Malmsten behöver bara beskriva den aktuella europeiska situationen för att man ska inse hur löjligt oförsvarbar den är, det är komiskt och på fullaste allvar. Utan att för den skull återgå till en ensidig kultur i 70-talsanda är en nygammal inställning till politikens roll i skapandet efterlängtad. Konsten och litteraturen förlorar inte sin konstnärlighet av en inbegripen politisk dimension, tvärt om den, liksom världen, behöver den ofta underhållande och skarpa kritik som konsten kan erbjuda. 

Foto: Lars Sundh

I Och en månad nu går fortare än ett hjärtslag finns en underbar språklig balans. Bodil Malmsten, som debuterade som poet, återvänder här också till en mer poetisk ton. Texterna är något mer finstämda, känsliga och varierande. Detta kan vara lika mycket redaktörens, som Malmstens, förtjänst. Det låter storvulet men i denna loggbok finns ett annorlunda existentiellt djup som handlar om människovärde, frihet och sårbarhet i en omild tid då allt tycks bli en fråga om pengar. 

Vid sidan av det briljanta finns något evigt problematiskt med Bodil Malmstens litterära produktion. Den för Malmsten heliga och skarpa distinktionen mellan personligt och privat är svår att komma till rätta med. Jaget i loggböckerna är fiktivt, inte identiskt med det verkliga jaget, påstår Malmsten med bestämdhet. Läsaren, däremot, är inte lika säker, i loggböckerna finns många markörer för verklighet och överensstämmelsen mellan det påstått fiktiva jaget och Bodil Malmsten själv är onekligen slående. Därtill har texterna flera metafiktiva drag, det vill säga, de handlar om sin egen tillblivelseprocess och problematiserar därför gränsen mellan fiktion och verklighet. Den postrukturalistiska metoden dekonstruktion, så som den beskrivs av Jacques Derrida, kan vara till hjälp för att förstå Malmsten. Man ser då att texten är full av sprickor och motsättningar mellan vad som sägs och hur det sägs, där finns även rena självmotsägelser. Loggböckerna sluter två motsatta kontrakt med läsaren, ett verklighetskontrakt och ett fiktionskontrakt, vad den danske litteraturvetaren Poul Behrendt skulle kalla för ett dubbelkontrakt. Jag är inte jag, tycks Malmsten säga. Dessa dubbla budskap ställer krav på läsaren och gör läsandet till den medskapande process vi önskar att litteraturen oftare inbjöd till.       

Reglerna, Handlingen och Litterära Besvär

Sara Mannheimers debutroman Reglerna från 2008 är en skildring infrån en sjuk kvinna. Omvärlden är full av tecken och tillvaron i grunden kaotisk men istället för jämnmod reagerar kvinnan - jaget med ordning och tukt. Livet regleras strikt, födointaget begränsas och kontrollbehovet tilltar och blir till okontrollerbara vanföreställningar och självsvält. Det är en ofri och krampaktig relation till tillvaron som huvudpersonen är fången i. Sjukdomstemat i Reglerna har analyserats och kontextualiserats av Katarina Bernhardsson i avhandlingen Litterära besvär. Skildringar av sjukdom i samtida svensk prosa från 2010.

Intresset för sjukdomsskildringar och patografier tycks idag inte veta några gränser, som förklaring pekar Bernhardsson på den moderna människans syn på sjukdomen som  undantag. Människlighetens gränslösa tilltro till sin egen förmåga att styra livet bidrar till att mystifiera sjukdom som också får rollen av onaturlig inkräktare som till varje pris ska fördrivas. Bernhardsson diskuterar sjukdom som litterär tematik och reflekterar även över hur sjukdomsskildringar kan användas, av framför allt läkare, för att bättre hantera och bistå de faktiskt sjuka. Denna tvärvetenskapliga disciplin, som går under namnet Medical humanities, har som mål att få vårdpersonal att förstå hur sjukdom upplevs av den som drabbas, på ett djupare, mänskligt plan. Möjligen kan Medical Humanities betraktas som forskning om, och bejakande av,  empati, vilket borde vara en omistlig del i alla medicinska utbildningar. Sjukvården har ett brinnande behov av personal  som har förmåga att inte enbart behandla symptom och ställa diagnos utan också möta och ta ansvar för människor som genomlider sina livs, kanske, största kriser.

Medical Humanities finns dessvärre än så länge bara som en kurs på läkarprogrammet i Lund.  

Sara Mannheimer

Foto: Helén Karlsson

Sara Mannheimers andra roman Handlingen från 2011 liknar Reglerna, inte minst genom det unika språket och stilen. Mannheimer får det skrivna att likna tankar, som om omsättning från tanke till tryck inte vore ett problem. Även tematiken är besläktad, fastän Handlingen  kanske snarare skildrar ett slags tillfrisknande. Tvångtankarna skymtar, men alltmer i periferin. Det finns en förmåga, att förbise den destruktiva driften. Berättarjaget bestämmer sig för att växa och bli lärd, "bli fet, bli mer av allt, mer människa, mer kropp, mer minne". Själen ska flytta in i fläsket.

Slumpmässigt utses Roland Barthes Litteraturens nollpunkt till begynnelsebok. Denna essä, med sitt dystra tal om olika slags formspråk, varvas med Mannheimers egen snåriga stil och bildar en förvirrande diskurs. Litteraturens nollpunk står i vägen för läsningen av Handlingen och de olika rösterna förväxlas. Begynnelseboken får rollen av en nödvändig ouvertyr i väntan på resten av litteraturen, vilket även berättaren tycks hålla med om. "Det är uppenbart något analt, något överdrivet fokuserat i mitt envisa framhärdande med läsningen av Litteraturens nollpunkt."

Litteraturen som väv är en central idé och problematik i Handlingen. Allt läsbart refererar till annat läsbart. För att bättre eller helt kunna tillägna sig en text krävs läsning av andra texter. Litteraturen kan också upplevas som en sluten värld där vissa litterära förkunskaper krävs för att tillträde ska beviljas: Förmågan att läsa kräver att man har läst, ett slags moment 22. Därtill går det inte att bli färdig med litteraturen. Det sipprar ideligen till nya skrifter som önskas eller bör läsas. Det outtröttliga läsandet upplevs ibland som tvångsartat och absurt och andra gånger som en livsupprättande ström - handlingen i läsarens eget liv. Både det meningsfulla och meningslösa i läsandet av litteratur tematiseras på detta vis hos Mannheimer. 

Det verkligt säregna i Handlingen liksom i Reglerna är språket. Uttrycket är lyriskt men inte förtätat och handlingen är en retsam röd tråd. Mannheimer utforskar, som så många tidigare påpekat, gränslandet mellan inre och yttre, dikt och liv. Ur denna allvarliga lek med ord träder omsider en erinran och förtröstan fram: Språket är inte allt! Hur skickligt Mannheimer än översätter idéer och affekter till ord så är språket inte en öppen led som vetter med körfält i alla riktningar. Språket har begränsningar som ingen talar om. Det tycks finnas bortträngda delar av verkligheten, eller snarare, det tycks finnas något som inte tillåts vara del av verkligheten. Det handlar om allt det som är högst påtagligt men varken kan sägas eller skrivas och som den som betraktas som sjuk och förryckt är mycket bekant med.

Varför blir jag så illa till mods? Som ett brev på posten kommer tanken på katastrofen. Katastrofen som när som helst kan komma att komma. Som i sin oformlighet kan tränga fram ur hålorna och svälla upp som anden i flaskan, på nolltid blåsa ut allt liv, släcka världen med ett litet fräs liknande det man hör när en salivfuktad fingerspets möter sin tumme i mitten av det som just varit, men inte längre är, ett levande ljus.

                                                                                          ur Handlingen, s.76, Sara Mannheimer  

Samtid och Genus

8:e februari publicerade DN Kultur Maria Svelands artikel "Hatet som gör mig polistiskt deprimerad", det första inlägget i den senaste stora mediala jämställdhetsdebatten om samtidens främlingsfientliga och eventuellt antifeministiska klimat. Föga överraskande varnar och vänder sig Sveland mot dessa tendenser men det är med kritiken av begreppet "politisk korrekthet", eller snarare användningen av det, som resonemanget hettar till och bidrar med ny insikt. Bakom en mask av lättsamhet och okonventionalism slänger sig allt fler med, i grunden, sexistiska, misogyna och rasistiska uttryck och skämt. Samtidigt som försvarare av feminism och mångkulturalism riskerar att beskyllas för politisk korrekthet, en skymf så god som någon  i det samtida Sverige. Kritiker av den alltmer skrupelfria tonen och språkbruket blir principfasta torrbollar utan varken humor eller äkta engegemang. Som om vore det värre att vara politisk korrekt än hatisk, om än oavsiktligt.

Sveland är en sann provokatör, tack och lov skulle man kunna säga, med tanke på vad hon vurmar och arbetar för. Hon drivs av ett starkt patos som även bottnar i den privata erfarenheten som finns beskriven i den personliga debattboken Bitterfittan från 2007. Maria Sveland skräder inte orden och lyckas alltid skapa viktiga diskussioner om superviktiga ämnen och göra ett nedprioterat och förlöjligat ämne, som jämställdhet, folkligt. Olyckligtvis blir Sveland ofta en vattendelare, hon blir profet för de redan frälsta och hennes ton förargar meningsmotståndarna till ohyfs.

Men det är det där med att argumentera med känslorna som Gina Gustavsson skriver om i en kommentar till Sveland i DN 20/2-2012. För min del, om inte annat för underhållningsvärdets skull, får hjärtat och "magen" gärna ta plats på kultursidorna men jag ser en fara i att det kan underminera syftet och målet; att påvisa oförrätter och misshörhållanden och skipa jämlikhet. Någon gång måste feminismen, liksom politiken i stort, återkomma till sakfrågorna och sluta idissla diskursen. Det anser jag trots risk för att själv verka i den tradition jag just kritiserat.

Kvalificerade analyser, fakta, och kanske något så torrt som statistik och vetenskap bör underbygga argumenten och, för det första, visa att vi faktiskt fortfarande lever i ett ojämställt samhälle, vilket det osannolikt nog råder delade meningar om, vad jämställdhet innebär och hur en förändring kan genomföras. Varför inte vända sig till Yvonne Hirdmans texter, inte lika utåtriktade som Svelands men nog så rättframa och roande och därtill underbyggda av ett gediget forskningsarbete.

Yvonne Hirdman

Foto: Thron Ullberg

I Gösta och Genusordningen. Feministiska betraktelser samlas texter som tillkommit under 20 års tid. Det är på ett plan en spretig bok om jämställdhet som gapar efter mycket men till skillnad från Sveland, så lyckas Hirdman, trots utvikningar, ständigt återkomma till kärnan i resonemanget: att människan är man. Mannen-människan är historiens huvudperson, objekt för medicinsk forskning, det tänkande filosofiska subjektet och Guds avbild. Kvinnor är kvinnor.

Hirdman ser att samhället är genusordnat utifrån två grundläggande principer. Den första är dikotomin, d v s man och kvinna är olika. Könen är inte lika varken i tanke eller praktik. Den andra lagen är hierarkin, där mannen är norm och kvinnan den andra, kvinnan kan klättra på den hierarkiska stegen men bara om det sker enligt den manliga normens logik. Problemet med denna norm är att de flesta inte ens lägger märke till att den är manlig, den betraktas som Normen, överordnad begrepp som kvinna och man. Det liknar den mer aktuella kvoteringskonflikten där inkvotering av kvinnor i mansdominerade (alltid prestigefyllda och betydande) områden, kritiseras med argument mot kvotering som sådan, att det är orättvist och kvalitetsförsämrande. Vad dessa kvoteringsmotståndare missat är att världen redan är kvoterad, till mäns fördel. Män anställer män, som tar män till lärljungar, doktorander, andra män gör film om män, skriver böcker om historiska män, recenserar män, män röstar på män, ser på sport utövad av män, män hyllar mäns kunskap, listan kan göras lång. Kruxet är att ordningen är nästintill osynlig. Dagens manliga norm och logik har kommit att uppfattas som naturlig, ett begrepp som för övrigt blivit ett av de viktigaste vapnen i kampen mot ökad jämställdhet, och den upprätthålls därför av såväl män som kvinnor.  

Maktordningar som kön och klass dryftas ofta i samma andetag. Hirdman ser genus och kön som överordnat klass, samma tankegång är Maria Sveland inne på. Hon anar att kvinnohatet är lika starkt om inte starkare än hatet riktat mot etnicitet och religion, hos dagens främlingsfientliga representanter. Hirdmans genuskontrakt genomsyrar alla samhällsklasser. I överklassen, arbetarklassen, den lärda akademien, den välutbildade medelklassen, de kreativa konstnärsgrupperna är kvinnan obetingad tvåa, just därför måste genus vara det första analysverktyget.

Yvonne Hirdman må vara en smula repetitiv men hon säger något basalt och brännande angeläget som den samtida feministiska debatten kanske bör återuppta. Det formulerades av James Brown i en känd strof, som sammanfattar den manliga normen och kvinnan som människans (mannens) rekvisita, "It's a Man's world. But it wouldn't be nothing without a woman or a girl.

Trots den manliga artens företräde är Yvonne Hirdman, liksom Elin Wägner, övertygad om att patriarkatet inte är konstant. Historien behöver inte vara entydig bara för att det ser så ut. Patriarkatet kommer att falla, som allt annat, säger Hirdman, och ersättas av ett kvinnovälde. Men är det önskvärt? Är det inte upphävandet av maktordningen mellan könen som är feminismens mål? 

    

Levande och Döda



En ung Birgitta Trotzig, 1960.

Porträtten av de annars ofta undangömda människorna löper som en röd tråd genom Birgitta Trotzigs författarskap och motivet med tillhörande tematik är särskilt tydligt i Levande och Döda, en samling av tre långa berättelser som utkom 1964. Trotzig skriver historier om människor som är vid liv utan att vara levande, blott någon enstaka gång glimmar deras tillvaro till. De existerar i mörker, hinnor och vallar skiljer de från resten av världen och från varandra. Berättelserna häftar sig fast i läsaren som väntar på ett uppvaknande som ska hålslå det skal som omger karaktärerna. Novellernas klimax är emellertid ett slags antiklimax; människorna i Trotzigs värld smakar livets sötma, de erfar geist, därefter falnar de, dör eller tvingas tillbaka in i sitt hölje. Den uteblivna metaforen är en dagslända som varit larv i flera år för att leva en dag allena.

Birgitta Trotzigs språk och fiktionella universum  verkar i symbios och utgör en mytisk, mystisk väv som trollbinder. I biblisk stil levandegörs de utsatta och de felande. Synder utan bot skildras djupt och strikt men helt ofundamentaliskt. Apråpå Trotzigs unika underifrånperspektiv skriver Agneta Pleijel i ett minnesord i Svenska Dagbladet 18:e maj 2011 att "det till stor del är hennes förtjänst, just hennes, att Sverige öppnade ögonen för bortträngda fält av verkligheten".

Karaktärerna i Levande och Döda väcker sympati och förtrytelse. De förlöjligas av folket i socknen, de är fattiga och äger sällan mer än sin egen stolthet, därmed gör de sig också ensamma. Birgitta Trotzigs litteratur är en scen för människor utan självkänsla. Här uppträder de som inte tillåter sig att vara lyckliga och de som får lära sig att att tiga är guld och därav aldrig får sagt något.

Judit, även kallad Drottningen, i novellan med samma namn, driver den förfallande familjegården i Bäck i östra Skåne med okuvlig hand. Förluster och besvikelser tar sig inga uttryck hos Judit. Hennes styrka är emellertid också hennes svaghet emedan hon inte låter andra komma henne inpå livet. Judit väntar på att tiden ska börja då det är lov att glädjas men uppskjutandet blir snart status quo och den hårda fasaden hon skyddat sig med skjunker in i henne och går till slut inte längre att ta av. Judit styr över den foglige brodern Albert och jordbruket och tiden går. Så en dag kommer en sliten och svältfödd kvinna till gården i Bäck för att stanna. Hon är änka till Judits andre bror Viktor som emigrerade till Amerika ruinerades och dog utblottad. Polskan, som hon även kallas, inkvarteras, med stor motvilja, i den gamla sadelkammaren och blir en del av det hårda arbetet på gården. Albert som aldrig rört någon av kvinnokön översköljs snart av en våg av värme inför polskan. Hon blir havande och Albert tar sin brors hustru till sin medan drottningen äts av en torr frätsjuka och masken klibbar sprucken över hennes ansikte. Men när barnet föds sker något i Judit - hon ser ett ljus i den lillas ögon. Polskan tar sig aldrig upp ur barnsängen och Judit, som själv aldrig värderat egna barn, övertar flickan och på ålderns höst smälter isen. 

Även om "Drottningen" är en novella med lyckligt slut är det styckena om människans ensamheten som gör störst avtryck i Levande och Döda.

Det hade varit ett gott äktenskap, ett gott liv: var och en förvaltade sin uppgift, prästen sin, prästfrun sin, mannen sin, kvinnan sin - var och en hade sitt kall. Och dessa slutna världar behövde icke vidröra varandra. Och de vidrörde icke varandra. De kunde så leva tillsammans ett gott liv utan att vidröra varandra.

   Och varför?

   Kanske tålde icke människan att vidröras av en annan människa? Kanske kunde icke människor någonsin leva samman annat än skyddade av dessa roller och masker de steg in i- en utförde mannen, en annan kvinnan, en utförde prästen, en annan prästfrun. Lika skal bemålade med tecken. Rörde sig knyckigt runt, drev varandra ryckigt och knyckigt runt - likt de grovt eller fint utskurna kugghjulen i ett ur: en tandning hugger tag i en annan tandning. Så drivs det stora döda verket runt. Och det liknar liv. Länge kan man tro att det är liv.

                                                                                                 ur "Barbara", Levande och Döda,, 1964