fredag 10 februari 2012

Levande och Döda


En ung Birgitta Trotzig, 1960.
Porträtten av de annars ofta undangömda människorna löper som en röd tråd genom Birgitta Trotzigs författarskap och motivet med tillhörande tematik är särskilt tydligt i Levande och Döda, en samling av tre långa berättelser som utkom 1964. Trotzig skriver historier om människor som är vid liv utan att vara levande, blott någon enstaka gång glimmar deras tillvaro till. De existerar i mörker, hinnor och vallar skiljer de från resten av världen och från varandra. Berättelserna häftar sig fast i läsaren som väntar på ett uppvaknande som ska hålslå det skal som omger karaktärerna. Novellernas klimax är emellertid ett slags antiklimax; människorna i Trotzigs värld smakar livets sötma, de erfar geist, därefter falnar de, dör eller tvingas tillbaka in i sitt hölje. Den uteblivna metaforen är en dagslända som varit larv i flera år för att leva en dag allena.

Birgitta Trotzigs språk och fiktionella universum  verkar i symbios och utgör en mytisk, mystisk väv som trollbinder. I biblisk stil levandegörs de utsatta och de felande. Synder utan bot skildras djupt och strikt men helt ofundamentaliskt. Apråpå Trotzigs unika underifrånperspektiv skriver Agneta Pleijel i ett minnesord i Svenska Dagbladet 18:e maj 2011 att "det till stor del är hennes förtjänst, just hennes, att Sverige öppnade ögonen för bortträngda fält av verkligheten".

Karaktärerna i Levande och Döda väcker sympati och förtrytelse. De förlöjligas av folket i socknen, de är fattiga och äger sällan mer än sin egen stolthet, därmed gör de sig också ensamma. Birgitta Trotzigs litteratur är en scen för människor utan självkänsla. Här uppträder de som inte tillåter sig att vara lyckliga och de som får lära sig att att tiga är guld och därav aldrig får sagt något.

Judit, även kallad Drottningen, i novellan med samma namn, driver den förfallande familjegården i Bäck i östra Skåne med okuvlig hand. Förluster och besvikelser tar sig inga uttryck hos Judit. Hennes styrka är emellertid också hennes svaghet emedan hon inte låter andra komma henne inpå livet. Judit väntar på att tiden ska börja då det är lov att glädjas men uppskjutandet blir snart status quo och den hårda fasaden hon skyddat sig med skjunker in i henne och går till slut inte längre att ta av. Judit styr över den foglige brodern Albert och jordbruket och tiden går. Så en dag kommer en sliten och svältfödd kvinna till gården i Bäck för att stanna. Hon är änka till Judits andre bror Viktor som emigrerade till Amerika ruinerades och dog utblottad. Polskan, som hon även kallas, inkvarteras, med stor motvilja, i den gamla sadelkammaren och blir en del av det hårda arbetet på gården. Albert som aldrig rört någon av kvinnokön översköljs snart av en våg av värme inför polskan. Hon blir havande och Albert tar sin brors hustru till sin medan drottningen äts av en torr frätsjuka och masken klibbar sprucken över hennes ansikte. Men när barnet föds sker något i Judit - hon ser ett ljus i den lillas ögon. Polskan tar sig aldrig upp ur barnsängen och Judit, som själv aldrig värderat egna barn, övertar flickan och på ålderns höst smälter isen. 

Även om "Drottningen" är en novella med lyckligt slut är det styckena om människans ensamheten som gör störst avtryck i Levande och Döda.
Det hade varit ett gott äktenskap, ett gott liv: var och en förvaltade sin uppgift, prästen sin, prästfrun sin, mannen sin, kvinnan sin - var och en hade sitt kall. Och dessa slutna världar behövde icke vidröra varandra. Och de vidrörde icke varandra. De kunde så leva tillsammans ett gott liv utan att vidröra varandra.
   Och varför?
   Kanske tålde icke människan att vidröras av en annan människa? Kanske kunde icke människor någonsin leva samman annat än skyddade av dessa roller och masker de steg in i- en utförde mannen, en annan kvinnan, en utförde prästen, en annan prästfrun. Lika skal bemålade med tecken. Rörde sig knyckigt runt, drev varandra ryckigt och knyckigt runt - likt de grovt eller fint utskurna kugghjulen i ett ur: en tandning hugger tag i en annan tandning. Så drivs det stora döda verket runt. Och det liknar liv. Länge kan man tro att det är liv.
                                                                                                 ur "Barbara", Levande och Döda,, 1964

1 kommentar:

  1. En viktig människa som absolut inte får glömmas bort!

    SvaraRadera