Samtid och Genus

8:e februari publicerade DN Kultur Maria Svelands artikel "Hatet som gör mig polistiskt deprimerad", det första inlägget i den senaste stora mediala jämställdhetsdebatten om samtidens främlingsfientliga och eventuellt antifeministiska klimat. Föga överraskande varnar och vänder sig Sveland mot dessa tendenser men det är med kritiken av begreppet "politisk korrekthet", eller snarare användningen av det, som resonemanget hettar till och bidrar med ny insikt. Bakom en mask av lättsamhet och okonventionalism slänger sig allt fler med, i grunden, sexistiska, misogyna och rasistiska uttryck och skämt. Samtidigt som försvarare av feminism och mångkulturalism riskerar att beskyllas för politisk korrekthet, en skymf så god som någon  i det samtida Sverige. Kritiker av den alltmer skrupelfria tonen och språkbruket blir principfasta torrbollar utan varken humor eller äkta engegemang. Som om vore det värre att vara politisk korrekt än hatisk, om än oavsiktligt.

Sveland är en sann provokatör, tack och lov skulle man kunna säga, med tanke på vad hon vurmar och arbetar för. Hon drivs av ett starkt patos som även bottnar i den privata erfarenheten som finns beskriven i den personliga debattboken Bitterfittan från 2007. Maria Sveland skräder inte orden och lyckas alltid skapa viktiga diskussioner om superviktiga ämnen och göra ett nedprioterat och förlöjligat ämne, som jämställdhet, folkligt. Olyckligtvis blir Sveland ofta en vattendelare, hon blir profet för de redan frälsta och hennes ton förargar meningsmotståndarna till ohyfs.

Men det är det där med att argumentera med känslorna som Gina Gustavsson skriver om i en kommentar till Sveland i DN 20/2-2012. För min del, om inte annat för underhållningsvärdets skull, får hjärtat och "magen" gärna ta plats på kultursidorna men jag ser en fara i att det kan underminera syftet och målet; att påvisa oförrätter och misshörhållanden och skipa jämlikhet. Någon gång måste feminismen, liksom politiken i stort, återkomma till sakfrågorna och sluta idissla diskursen. Det anser jag trots risk för att själv verka i den tradition jag just kritiserat.

Kvalificerade analyser, fakta, och kanske något så torrt som statistik och vetenskap bör underbygga argumenten och, för det första, visa att vi faktiskt fortfarande lever i ett ojämställt samhälle, vilket det osannolikt nog råder delade meningar om, vad jämställdhet innebär och hur en förändring kan genomföras. Varför inte vända sig till Yvonne Hirdmans texter, inte lika utåtriktade som Svelands men nog så rättframa och roande och därtill underbyggda av ett gediget forskningsarbete.

Yvonne Hirdman

Foto: Thron Ullberg

I Gösta och Genusordningen. Feministiska betraktelser samlas texter som tillkommit under 20 års tid. Det är på ett plan en spretig bok om jämställdhet som gapar efter mycket men till skillnad från Sveland, så lyckas Hirdman, trots utvikningar, ständigt återkomma till kärnan i resonemanget: att människan är man. Mannen-människan är historiens huvudperson, objekt för medicinsk forskning, det tänkande filosofiska subjektet och Guds avbild. Kvinnor är kvinnor.

Hirdman ser att samhället är genusordnat utifrån två grundläggande principer. Den första är dikotomin, d v s man och kvinna är olika. Könen är inte lika varken i tanke eller praktik. Den andra lagen är hierarkin, där mannen är norm och kvinnan den andra, kvinnan kan klättra på den hierarkiska stegen men bara om det sker enligt den manliga normens logik. Problemet med denna norm är att de flesta inte ens lägger märke till att den är manlig, den betraktas som Normen, överordnad begrepp som kvinna och man. Det liknar den mer aktuella kvoteringskonflikten där inkvotering av kvinnor i mansdominerade (alltid prestigefyllda och betydande) områden, kritiseras med argument mot kvotering som sådan, att det är orättvist och kvalitetsförsämrande. Vad dessa kvoteringsmotståndare missat är att världen redan är kvoterad, till mäns fördel. Män anställer män, som tar män till lärljungar, doktorander, andra män gör film om män, skriver böcker om historiska män, recenserar män, män röstar på män, ser på sport utövad av män, män hyllar mäns kunskap, listan kan göras lång. Kruxet är att ordningen är nästintill osynlig. Dagens manliga norm och logik har kommit att uppfattas som naturlig, ett begrepp som för övrigt blivit ett av de viktigaste vapnen i kampen mot ökad jämställdhet, och den upprätthålls därför av såväl män som kvinnor.  

Maktordningar som kön och klass dryftas ofta i samma andetag. Hirdman ser genus och kön som överordnat klass, samma tankegång är Maria Sveland inne på. Hon anar att kvinnohatet är lika starkt om inte starkare än hatet riktat mot etnicitet och religion, hos dagens främlingsfientliga representanter. Hirdmans genuskontrakt genomsyrar alla samhällsklasser. I överklassen, arbetarklassen, den lärda akademien, den välutbildade medelklassen, de kreativa konstnärsgrupperna är kvinnan obetingad tvåa, just därför måste genus vara det första analysverktyget.

Yvonne Hirdman må vara en smula repetitiv men hon säger något basalt och brännande angeläget som den samtida feministiska debatten kanske bör återuppta. Det formulerades av James Brown i en känd strof, som sammanfattar den manliga normen och kvinnan som människans (mannens) rekvisita, "It's a Man's world. But it wouldn't be nothing without a woman or a girl.

Trots den manliga artens företräde är Yvonne Hirdman, liksom Elin Wägner, övertygad om att patriarkatet inte är konstant. Historien behöver inte vara entydig bara för att det ser så ut. Patriarkatet kommer att falla, som allt annat, säger Hirdman, och ersättas av ett kvinnovälde. Men är det önskvärt? Är det inte upphävandet av maktordningen mellan könen som är feminismens mål? 

    

Levande och Döda



En ung Birgitta Trotzig, 1960.

Porträtten av de annars ofta undangömda människorna löper som en röd tråd genom Birgitta Trotzigs författarskap och motivet med tillhörande tematik är särskilt tydligt i Levande och Döda, en samling av tre långa berättelser som utkom 1964. Trotzig skriver historier om människor som är vid liv utan att vara levande, blott någon enstaka gång glimmar deras tillvaro till. De existerar i mörker, hinnor och vallar skiljer de från resten av världen och från varandra. Berättelserna häftar sig fast i läsaren som väntar på ett uppvaknande som ska hålslå det skal som omger karaktärerna. Novellernas klimax är emellertid ett slags antiklimax; människorna i Trotzigs värld smakar livets sötma, de erfar geist, därefter falnar de, dör eller tvingas tillbaka in i sitt hölje. Den uteblivna metaforen är en dagslända som varit larv i flera år för att leva en dag allena.

Birgitta Trotzigs språk och fiktionella universum  verkar i symbios och utgör en mytisk, mystisk väv som trollbinder. I biblisk stil levandegörs de utsatta och de felande. Synder utan bot skildras djupt och strikt men helt ofundamentaliskt. Apråpå Trotzigs unika underifrånperspektiv skriver Agneta Pleijel i ett minnesord i Svenska Dagbladet 18:e maj 2011 att "det till stor del är hennes förtjänst, just hennes, att Sverige öppnade ögonen för bortträngda fält av verkligheten".

Karaktärerna i Levande och Döda väcker sympati och förtrytelse. De förlöjligas av folket i socknen, de är fattiga och äger sällan mer än sin egen stolthet, därmed gör de sig också ensamma. Birgitta Trotzigs litteratur är en scen för människor utan självkänsla. Här uppträder de som inte tillåter sig att vara lyckliga och de som får lära sig att att tiga är guld och därav aldrig får sagt något.

Judit, även kallad Drottningen, i novellan med samma namn, driver den förfallande familjegården i Bäck i östra Skåne med okuvlig hand. Förluster och besvikelser tar sig inga uttryck hos Judit. Hennes styrka är emellertid också hennes svaghet emedan hon inte låter andra komma henne inpå livet. Judit väntar på att tiden ska börja då det är lov att glädjas men uppskjutandet blir snart status quo och den hårda fasaden hon skyddat sig med skjunker in i henne och går till slut inte längre att ta av. Judit styr över den foglige brodern Albert och jordbruket och tiden går. Så en dag kommer en sliten och svältfödd kvinna till gården i Bäck för att stanna. Hon är änka till Judits andre bror Viktor som emigrerade till Amerika ruinerades och dog utblottad. Polskan, som hon även kallas, inkvarteras, med stor motvilja, i den gamla sadelkammaren och blir en del av det hårda arbetet på gården. Albert som aldrig rört någon av kvinnokön översköljs snart av en våg av värme inför polskan. Hon blir havande och Albert tar sin brors hustru till sin medan drottningen äts av en torr frätsjuka och masken klibbar sprucken över hennes ansikte. Men när barnet föds sker något i Judit - hon ser ett ljus i den lillas ögon. Polskan tar sig aldrig upp ur barnsängen och Judit, som själv aldrig värderat egna barn, övertar flickan och på ålderns höst smälter isen. 

Även om "Drottningen" är en novella med lyckligt slut är det styckena om människans ensamheten som gör störst avtryck i Levande och Döda.

Det hade varit ett gott äktenskap, ett gott liv: var och en förvaltade sin uppgift, prästen sin, prästfrun sin, mannen sin, kvinnan sin - var och en hade sitt kall. Och dessa slutna världar behövde icke vidröra varandra. Och de vidrörde icke varandra. De kunde så leva tillsammans ett gott liv utan att vidröra varandra.

   Och varför?

   Kanske tålde icke människan att vidröras av en annan människa? Kanske kunde icke människor någonsin leva samman annat än skyddade av dessa roller och masker de steg in i- en utförde mannen, en annan kvinnan, en utförde prästen, en annan prästfrun. Lika skal bemålade med tecken. Rörde sig knyckigt runt, drev varandra ryckigt och knyckigt runt - likt de grovt eller fint utskurna kugghjulen i ett ur: en tandning hugger tag i en annan tandning. Så drivs det stora döda verket runt. Och det liknar liv. Länge kan man tro att det är liv.

                                                                                                 ur "Barbara", Levande och Döda,, 1964