fredag 19 augusti 2011

Är det verkligheten som upprör?

Kritikerhyllningarna har haglat över Karl Ove Knausgårds romanprojekt Min Kamp. "Judaslitteratur", säger delar av släkten och hotar med att stämma Knausgård. Och visst står sanningen om verkligheten där som ett monument över sviten på sex delar, men det är ändå inte bekännelselitteratur.  Knausgård lyfter inte på locket, eller kanske gör han det men där under finns inga hemligheter, inga snaskigheter att avslöja. Där finns ett liv, med portioner av tragik, tristess och glädje, ingen ytterligare röd tråd. Att Knausgård skulle ha burit på något som ges utlopp i berättandet förefaller främmande. Nog har han burit men bördan återstår även efter sista punkten. Därför går det inte att jämföra Min Kamp med verklighetsbaserade romaner som Myggor och Tigrar eller Den Högsta Kasten, förhållandet mellan verklighet och fiktion är inte lika laddat eller anmärkningsvärt i Knausgårds roman Ändå är det en roman att bli upprörd över.

Huruvida Knausgård skriver sanningen har jag ingen aning om, men han skildrar den på det mest sannolika sätt. Många gånger är texten tråkig, aldrig sentimental och alltid utan definierbar intrig. Knausgård skriver livet, han lever om det utan nostalgi, psykoanalys eller vilja att förklara, han återupplever genom pennan. Vad finns det för mening i det?

Romanens, (för det är bokens genre) huvudkaraktär Karl Ove Knausgård får jag inte grepp om. Hur mycket jag än läser om hans barndom, kärleksförhållanden eller skrivande. Han gör som han vill ändå, tidigare upplevelser förklarar eller berättigar inte senare val, de bara finns där och ingen vet varför. Många gånger undrar jag varför jag läser Min Kamp när jag kan leva. Bara för att Knausgård är bättre på att skriva än att leva behöver hans läsare inte vara det.

Minnet och realismen imponerar dock, samt förmågan att låta huvudkaraktären och jaget - Karl Ove Knausgård - vara förbannad, utan att texten dömer. I band nummer ett skildrar Knausgård hur han och brodern Yngve städar farmoderns hus där deras far bott och supit ihjäl sig. Fadern må ha varit en demon i Knausgårds liv men han är inte romanens demon, om honom vet vi ingenting mer än vad Knausgård berättar. Och även om Knausgård är en av litteraturhistoriens mest pålitliga berättare, så är han en svårthanterlig huvudkaraktär och jagberättare. Mina sympatier med honom uteblir. I radioprogrammet Oförnuft och känsla med Helena von Zweigbergk definierar Knausgård ärlighet som graden av hänsynslöshet. Ju ärligare desto mindre hänsynsfull. Devisen genomsyrar Min Kamp och den det drabbar värst är Knausgård själv. Han är ärlig om sig själv så till den grad att jag inte förmår att sympatisera med honom. En natt i Stockholm då Knausgård inte kan sova bestämmer han sig för att gå till kontoret och skriva. Knausgårds fru Linda vaknar upp och ber honom att komma och lägga sig igen, hon vill inte ligga där ensam:
[...] det är mitt i natten, sa hon. - Och jag ska faktiskt föda när som helst.
Ha det bra, sa jag och stängde dörren bakom mig [...] Alltid skulle hon hålla mig tillbaka. Vad spelar det för roll om jag är där när hon ändå sover och inte märker det? (min översättning)
Trevligt.
Det är inte sanningsfaktorn som upprör, oftast är det karaktären och berättaren själv. Tanken måste förstås vara fri, men varför skriva den?