Pornografi

I boken Pornografi från 1960 visar sig Witold Gombrowicz besatt av småsaker. Den tvetydiga tonen och de ohämmade associationerna som skildras i ett uppdrivet tempo ger detaljfetischismen en absurd och surrealistisk prägel, snarare än en impressionistisk. Den polske författaren Gombrowicz slog igenom på 60-talet och blev de franska strukturalisternas älskling och hans författarskap förundrar än idag. Det har förlaget insett då de givit ut flera av hans verk nytryck, i en avskalad, grafisk design.

I Gombrowicz litterära produktion får detaljerna en betydelsebärande funktion. Det skapar en förledande prosa och en nästan oåtkomlig och invecklad intrig. Att berättaren och huvudpersonen i Pornografi har samma namn som författaren gör det inte mindre kryptiskt. Långt innan Big Brother och vågen av autofiktiv litteratur, med namn som Carina Rydberg och Maja Lundgren, tematiserade alltså Gombrowicz relationen mellan verklighet och fiktion. Fiktionens gränser blir diffusa eftersom Gombrowicz uppträder som en karaktär inom diegesen, men också för att det som utspelar sig, liknar just ett spel. Därmed framträder ytterligare en fiktiv nivå inom den fiktiva världen och genom att laborera med romanformens struktur och gränser framträder Gombrowiczs lekfulla intelligens. I Pornografi blir Gombrowicz och Fredrik, en före detta teaterman, bjudna till en familj som residerar på ett gods på den polska landsbygden. Redan på tåget, på väg från Warszawa, vädrar Gombrowicz fara och det är Fredriks väsen som väcker hans misstanke. Väl på godset inleds spelet, med en utgång lika blodig som en grekisk tragedi. Berättarjaget och Fredrik fängslas av godsherrens unga dotter Henia och familjens egensinnade springpojke, Karol. För Fredrik och Witold framstår de två som lierade genom sin bländande ungdom. Men Henia och Karol är inte medvetna om sin samhörighet eftersom ungdomen är aningslös, Gombrowicz kallar den för ”ofullbordad”. Tillsammans formar Henia och Karol en otillgänglig enhet som eggar Fredrik. Han arrangerar scener där de oundvikligen kommer att röra vid varandra, om än på det mest subtila sätt. Denna mani, förklädd till naturlag, påverkar snart alla på godset och romanen utvecklas till ett manipulativt skådespel.

Pornografi är en provocerande bok, inte för att den skildrar äldre mäns åtrå till de orörda, utan för att den glider läsaren ur händerna. Intrigen är diffus och karaktärerna gåtfulla. I likhet med flera andra verk av Gombrowiczs, är Pornografi en skildring av det moraliska sammanbrottet. Karaktärerna tycks isolerade från resten av världen, de rör sig som i en bubbla vari alla lagar och koder har upphävts. Men till skillnad från i William Goldings roman Flugornas Herre upprättar karaktärerna inte nya normer och förordningar utan de agerar till synes irrationellt men ändå löjligt upprörande. Romanen utspelar sig under andra världskriget, i ett Polen ockuperat av Tyskland. Att Fredrik och berättarjaget ägnar sig åt perversa petitesser, som om vore de helt oberörda av världssituationen, är motbjudande men kanske inte så ologiskt som det först kan verka. Spelet – att föra samman Henia och Karol - blir en sorts flykt från det brinnande kriget, en stimulerande lek mitt i all tristess. Karaktärerna i Pornografi befinner sig långt från den dramatiska frontlinjen. Kriget påverkar dem på helt andra sätt, nämligen som ett meningslöst avbrott i livet eller en ihålig väntan. Ur tomrummet får fantasi och inbillning näring. Så skapas en absurd lek, en svårtydd roman och slutligen en recension.

Med sin omistliga stil drar Gombrowicz undan mattan för läsaren och det går inte att värja sig mot den labyrintliknande och otyglade texten. Ofrivilligt dras man med i spelet.

Art of spectra



Foto: Daniel Alonso Van Camp

Ord går ibland att fånga i ord, teaterkonst också men musik och dans befinner sig på en annan, upphöjd eller parallel, nivå och låter sig därför sällan transkriberas. Man frestas att säga att dansen talar ett annat språk men det är en missuppfattning hos de som tror att allt beror av ord. Dans måste pulsera, liksom musik vibrerar. Ofta är det bara hos de på scen som pulsarna slår fort men ibland lyckas dans även få fart på publikens blodcirkulation. Art of Spectra är ett sådant danskompani. Fram till den 13:e april dansar de på Folkteaterns Röda scen i Göteborg i en föreställning med titeln 'Avgränsat'.

Ett kalt rum, en betongvägg som fond, dinglande glödlampor och fem dansare i en styv ljussättning av Ludde Falk. Kropparna förefaller så oerhört påträngande. Allting är muskler, men inte som hos den typiska ballerinan utan omedgörligt och omildt. Inledningen är också en sorts förvandling, som att födas eller snarare kläckas till en annan varelse som inte är mänsklig. Krälande rörelser stelnar i förvridna ställningar. Det är en smärtsam metarmorfos. Det är i denna Matrixliknande scenografi som korreografen Peter Svenzon vidgar balettens intention genom att föra fram den skräckinjagande dansen. Att baletten har en mörk baksida är visserligen inget nytt, storfilmer som Black Swan spelar på just denna aspekt, men i Svenzons korreografi får mörkret en alldeles särskild betydelse. 'Avgränsat' är en befriande dansföreställning som utelämnar det ljuva och det sköra. Råhet och våld uttrycks så precist att dansarna framstår som groteska och onårbara. Men Art of Spectra är inte enformig och dansföreställningen innehåller inte bara brutalitet till öronbedövande ljud. Där finns en mjukhet och en sårbarhet som inte är förbehållen de kvinnliga dansarna. Männen smälter i varandras armar, en är underkuvad, en annan dominatrix och därefter växlar rollerna. Efter ett rasande stycke av Marshall Arts-karaktär förbyts stämningen i något som först är obegripligt men sen blir ytterst komiskt. Alla är utslagna utom en. Dansaren Raymond Rua släpar livlösa kroppar från scenen och säger sansat 'touch me' och återgår därreftet till att bogsera tunga ben och upprepar sen frasen igen också en paus. I wanna feel your body.... your heartbeat next to mine, nynnande fortsätter han att frakta kroppar bort från scenen och de som inte tidigare känt igen texten uppfattar nu av Samantha Foxs 80-talsdänga. Men det är inte bara kul! Det är absurt och skickligt utfört, inte en nödlösning för att väcka publiken ur ett finkulturellt slummer. Art of spectra dansar supersnyggt och drabbande. I slutet förnimms även vemod trots att tempot är högt på scenen. Det framkallas förmodligen av den vackra musiken, vilket skapar en besynnerlig symbios-, som karate till musik av Sigur Rós. 'Avgränsat' är så långt från trångsynhet man kan komma, det är modern balett med betoning på modern. Av med hatten för Art of spectra.

Projektiv identifikation



                                                                                          Pressbild

Bodil Malmsten turnerar nu med sin enmansföreställning ”Enligt Bodil Malmsten”. Den 16:e och 17:e mars gästade hon Stenhammarsalen på Konserthuset i Göteborg. Föreställningen är svår att kategorisera, i likhet Malmstens övriga litterära produktion. Det är helt enkelt mycket den inte är. Det är inte teater, "jag är ingen skådespelerska, och vill inte vara det" förkunnar Malmsten. Det är inte heller en författarafton, även om en författarafton gestaltas under föreställningen. Bodil Malmsten författarskap omfattar stora motsägelser, vilket hon själv medger. Hon skriver trots att hon känner sig oförmögen att skriva och träder med motvilja fram i rampljuset. Malmsten är en befriande motvikt till samtidens positivism, perfektion och självlansering. Hon är inte gjord av diamant, hon är en människa, någon att identifiera sig med. Detta märks tydligt under föreställningen. Publiken utgörs av en homogen grupp kvinnor i samma ålder som Malmsten. Det är visserligen inte något unikt, vad som är uppseendeväckande är att kulturbärarna högljutt gör sig påminda. Det suckas och ”hmmas” instämmande när Malmsten säger något knipslugt.

Det är inte lätt att orientera sig i Bodil Malmstens föreställning eller litterära produktion. Det är ett minerat område och det är lätt att säga fel eller blanda ihop subjekt eftersom gränsen mellan verklighet och fiktion är suddig. De metafiktiva dragen och dubbla utsagorna är mycket invecklade. Malmsten gör tappra försök att få publiken att förstå att 'jaget' i hennes böcker och på bloggen inte är samma jag som Malmsten själv. Men hur ska man förstå det? I loggböckerna liknar det skrivna jaget författarjaget, till karaktär, namn och sysselsättning, dessutom finns paratexter i form av fotografier på en kvinna som ser ut som författarinnan Bodil Malmsten. Vem är det då som står på scenen i Stenhammarsalen? ”Jag är inte jag” tycks Malmstens säga. Dessa frågor och paradoxer verkar emellertid inte bekomma publiken som tycks förstå allt som Malmsten pratar om, med sina igenkännande nickningar.

Malmsten gör vad hon är bra på. Hon leker med dubbeltydigheter och nivåer inom litteraturen och fiktionen. På en nivå är hon underfundig och underhållande. Hon berättar om grannarna i loggböckerna från Finistère. Nationalkaraktärer dryftas, franskt ställs mot svenskt och det är roligt och lättsålt. Men på en annan nivå är Malmstens allvarlig och tematiken är långt mer existentiell än frågan om nationella karaktärsdrag. Den som har läst Malmsten känner igen sig i denna föreställning. Det är ett sammandrag av hennes litterära produktion, som inte bjuder på mycket nytt. Det må vara ett stort steg för Bodil Malmsten att ensam kliva upp på scenen, men för en trogen läsare förblir hennes litterära produktion outgrundlig

Janunger trotsar tyngdkraften

Stridsberg



Foto: Karin Grip

En olycka kommer sällan ensam, sägs det, samma gäller för upptäckter. När man lärt sig något eller fått nys om en ny sak eller en ny person så tycks denna uppträda på diverse otaliga ställen, som för att bereda sig plats i ens minne eller bara av en märklig slump. Detta hände mig med Valerie Solanas. Samma dag som jag (nästan) deltog i demonstrationen "Ta natten tillbaka", vilket fick mig att tänka på den amerikanska extremfeministen och författarinnan Solanas, så började jag läsa Sara Stridsbergs Drömfakulteten från 2006. Det är en annorlunda roman, uppbruten både kronologiskt och formmässigt och Stridsberg ger plats åt både dramatik och poesi inom prosan. Samtidigt är det ett episkt verk som rymmer en livshistoria och en historia om Amerika och den amerikanska framstegsoptimismen och dess avarter. Romanen har ett särskilt amerikanskt eller anglosaxiskt uttryck. Det fiktivt biografiska greppet är oerhört effektivt och Stridsberg begagnar det lika skickligt som Joyce Carol Oates i romanen Blonde, som också skildrar ett omtumlande amerikanskt kvinnoöde.

I Drömfakulteten erkänns människan Valerie Solanas, hennes driv och hennes sårbarhet. Det är en synnerligen komplex karaktär, som med sin originalitet och vanlighet väcker medlidande hos läsaren, utan att man för den skull behöver dela hennes radikala politiska åsikterna. Men Stridsberg väjer inte för det som är kontroversiellt. Hon avstår inte från att skildra Solanas manshat, det finns där, som en del men inte som allt. Det exceptionella är att texten varken ger platta eller mer trovärdiga förklaringar. Solanas uppväxt, den vålsamme fadern, modern som pimplar sötvin i öknen, de framgånsrika universitetsstudierna och vännen och kärleken - Cosmogirl, allt får vi ta del av, ändå förblir läsaren skonad från psykologiska och freudianska samband och besked. Stridsberg vet inte varför Solanas sköt Warhol, kanske för att Solanas själv inte visste, för att man inte kan redovisa sitt eller andras liv. Det finns slump, men det är inte mindre känsloladdat eller vakert för det.

Ta natten tillbaka, eller?

Natten till den 8:e mars anordnar Syndikalistiska Ungdomsförbundet en kvinnoseparatistiskt demonstration under parollen "Ta natten tillbaka". Som ett offensivt alternativ eller komplement till den traditionsenliga kvinnodagsdemonstrationen. Föresatsen är mer än motiverad; att hävda sin rätt att, som kvinna, röra sig fritt i staden, utan restriktioner eller försiktighetsåtgärder. Men resultatet är mer skrämmande än inspirerande, och skrämmande just för att det tycks inspirera majoriteten av deltagarna.

Till klockan nio är avmarschen planerad. En högtalarförsedd lastbil ska gå i bräschen. Halv tio står den fortfarande still, men stämningen tryter inte, det är fest, det är deras dag. Natten tillhör dem! En röst i megafonen ber om ursäkt för förseningen och förklarar att en man i beige-gul jacka har ryckt bilnycklarna ur tändningslåset och hystat iväg dem, vilket rackartyg! Vi letar efter nycklarna och finner dem. Blodet rusar och gemenskapen är fullkomlig. Motorn dundrar och rösten hörs i megafonen igen. "Nycklarna är tillbaka, nu drar vi, är ni redo!? Och om ni ser en man i beige-gul jacka så säg till så att vi kan spöa skiten ur det jävla kräket!!!" Nävarna i skyn och gälla skrik till bifall över torget. Var är jag någonstans? Jag befinner mig mitt i en paradox. En rörelse som kallar sig feministisk men som är på väg tilbaka till biologism. Det här är inte politik, det är personliga problem. Ett skrämmande hat mot Y-kromosomen. Män som män. Det är själva fenomenet 'man' som är problemet. Jag tänker på Valerie Solanas, kvinnan som sköt Andy Warhol och skrev SCUM-manifestet (Society for Cutting Up Men), och hennes predikan för gendercide, utrotning av ett helt kön. Jag är förvirrad, vet inte vad jag ska göra. Jag ser mig omkring. Jag ser flera kvinnor som är på väg att bli män. Jag ser hur deras biologiska kvinnlighet håller på att suddas ut, jag ser en antydan till skäggstubb. Kommer de att hata sig själva när de blir män?

Jag ser testosteronfeminism och jag är rädd, som för all fanatism. Och ledsen, för att de kallar sig 'feminister' och besudlar det jag håller högt. Jag åker hem. Nästa dag ansluter jag mig till den traditionella 8:e marsdemonstrationen, dock en smula paranoid.