Art of spectra



Foto: Daniel Alonso Van Camp

Ord går ibland att fånga i ord, teaterkonst också men musik och dans befinner sig på en annan, upphöjd eller parallel, nivå och låter sig därför sällan transkriberas. Man frestas att säga att dansen talar ett annat språk men det är en missuppfattning hos de som tror att allt beror av ord. Dans måste pulsera, liksom musik vibrerar. Ofta är det bara hos de på scen som pulsarna slår fort men ibland lyckas dans även få fart på publikens blodcirkulation. Art of Spectra är ett sådant danskompani. Fram till den 13:e april dansar de på Folkteaterns Röda scen i Göteborg i en föreställning med titeln 'Avgränsat'.

Ett kalt rum, en betongvägg som fond, dinglande glödlampor och fem dansare i en styv ljussättning av Ludde Falk. Kropparna förefaller så oerhört påträngande. Allting är muskler, men inte som hos den typiska ballerinan utan omedgörligt och omildt. Inledningen är också en sorts förvandling, som att födas eller snarare kläckas till en annan varelse som inte är mänsklig. Krälande rörelser stelnar i förvridna ställningar. Det är en smärtsam metarmorfos. Det är i denna Matrixliknande scenografi som korreografen Peter Svenzon vidgar balettens intention genom att föra fram den skräckinjagande dansen. Att baletten har en mörk baksida är visserligen inget nytt, storfilmer som Black Swan spelar på just denna aspekt, men i Svenzons korreografi får mörkret en alldeles särskild betydelse. 'Avgränsat' är en befriande dansföreställning som utelämnar det ljuva och det sköra. Råhet och våld uttrycks så precist att dansarna framstår som groteska och onårbara. Men Art of Spectra är inte enformig och dansföreställningen innehåller inte bara brutalitet till öronbedövande ljud. Där finns en mjukhet och en sårbarhet som inte är förbehållen de kvinnliga dansarna. Männen smälter i varandras armar, en är underkuvad, en annan dominatrix och därefter växlar rollerna. Efter ett rasande stycke av Marshall Arts-karaktär förbyts stämningen i något som först är obegripligt men sen blir ytterst komiskt. Alla är utslagna utom en. Dansaren Raymond Rua släpar livlösa kroppar från scenen och säger sansat 'touch me' och återgår därreftet till att bogsera tunga ben och upprepar sen frasen igen också en paus. I wanna feel your body.... your heartbeat next to mine, nynnande fortsätter han att frakta kroppar bort från scenen och de som inte tidigare känt igen texten uppfattar nu av Samantha Foxs 80-talsdänga. Men det är inte bara kul! Det är absurt och skickligt utfört, inte en nödlösning för att väcka publiken ur ett finkulturellt slummer. Art of spectra dansar supersnyggt och drabbande. I slutet förnimms även vemod trots att tempot är högt på scenen. Det framkallas förmodligen av den vackra musiken, vilket skapar en besynnerlig symbios-, som karate till musik av Sigur Rós. 'Avgränsat' är så långt från trångsynhet man kan komma, det är modern balett med betoning på modern. Av med hatten för Art of spectra.