Den osynliga handen

Utgiven på svenska 2012 av Astor förlag

I Europa pågår fortfarande en något överskuggad ekonomisk kris. Hårda arbetsförhållanden och avsaknad av arbete är ett av de stora bekymrena. När vi i framtiden ser tillbaka på den här tiden kanske vi också kommer att skönja konturerna av en tredje vågens arbetarlitteratur. Till denna skulle den spanska författaren Isaac Rosas roman Den osynliga handen från 2011 sällas. Titeln är förstås en blinkning till liberalismens fadersgestalt Adam Smiths marknadsdevis om att den som handlar för att tillfredställa sig själv och sina egna behov också, indirekt, kommer att göra det bästa för samhället. 

I Isaac Rosas roman är handen däremot i allra högsta grad synlig, likaså dess ägare. Detta är en märklig berättelse om arbete i ett märkligt sammanhang. Tolv arbetare för ordet. Med deras röster och perspektiv återges arbetet och tankarna om det. Det märkliga består i att de har blivit rekryterade att utföra sina yrken inför publik. Arbetsuppgifterna är desamma, de murar, flår, skruvar och skurar, men folk tittar på. De befinner sig på ett slags scen. I tidningarna kallas deras arbete för konst, show och experiment men för arbetarna är det huvudsakligen arbete.

Arbetets alienerande konsekvenser går i Isaac Rosas roman ett steg längre. Arbetaren är inte bara främmande för det hon producerar genom att produkten aldrig är hennes utan tillhör den stora industri som hon säljer sin kroppskraft och tid till. Rosas samtida romankaraktärer är dubbelt alienerade till följd av att produktionsprocessen är fragmentiserad. Inte nog med att de inte äger produkten de producerar, de får aldrig ens se den eftersom de bara tillverkar en liten del, en plastring eller en sicksack-söm, till det som längst fram i den oöverskådliga kedjan är en billig vara.

Bäst är Rosa på att låta karaktärerna själva tala. De vet hur man packeterar smådelar till bilproduktion och hur man flår ett får, de vet också vad arbete betyder och vad det gör med människan. Sociologerna och kulturrecensenterna som uttalar sig om arbetsföreställningen i romanen är både trovärdiga, platta och parodiska. Arbetarnas röster tycks vara de geniuna, mycket tack vare att Rosa inte buntar ihop dem till ett enhetligt proletariat med likadana uppfattningar. Genom att låta arbetarna själva tala hindrar Rosa dem från att enbart framstå som kropp eller maskiner av kött. Deras intellektuella resonemang och svarta humor är engagerande läsning. Särskilt fabriksarbetarens klarhet är skoningslös. Hon vet att folk tror att hon har ett arbete där man inte behöver tänka och att det därför är lätt. Det är svårt att förklara men jag tycker att hon lyckas "man tänker inte på varje rörelse men man är upptagen av den, vilket gör att man inte kan tänka på andra saker". Arbetet förfogar på så sätt också över hennes tankeverksamhet, men inte genom att utveckla och stimulera den utan genom att ta den som gisslan och kräva uppmärksamhet utan att ge något tillbaka.

Den osynliga handen är en språklig fullträff, med långa detaljerade meningar skrivna med lätt hand. Men det blir långt – långa meningar, långa kapitel, omtagningar och upprepningar. Allas arbete beskrivs. Sömmerskans, telefonförsäljarens, lagerbetarens, städerskans, mekanikerns, fabriksarbetarens, slaktarens... Detta måste kortas, vi fattar grejen. Så biter jag mig i tungan. Det är kanske just detta som är grejen. Att läsa om de osynliga händerna, liksom om de osynliga tankarna. I så fall är Isaac Rosa inte bara språkligt träffsäker utan även formmässigt. I Den osynliga handen följer nämligen formen innehållet med en subtil och fascinerande taktkänsla. Berättandets drag av långrandighet har sin klangbotten i det okvalificerade, repetitiva arbete som romanen skildrar.

Håll dig ung

Även hos tungviktare som Ingeborg Bachmann kan man finna användbara skönhetstips:

Skratta mer, läs mindre, sov mer, tänk mindre

                                                    ur Malina, 1971

Den genetiskt dåliga självkänslan

På pappret, i listformat, verkar det som om hon var med om massor, att det alltid hände något kring henne. Först några barndomsår på den amerikanska västkusten, så folkhemstillvaron i Årsta och sen ungdomstiden i Lund omgiven av akademiker och slättlandets snålblåst. Men egentligen är det mest väntan, ensamhet och längtan någon annanstans, till att det riktiga livet ska börja. Barndomen är ett ingemansland som Agneta Pleijel skriver i nyutkomna Spådomen: En flickas memoarer (Nordstedts 2015). Denna uppväxtskildring är varken en uppgörelse eller en saga. Den är lite kladdig, kroppslig, kantad av både dålig självkänsla och sturskhet, den är något att känna igen sig i.

Det är ilskan och medlidandet med den nerviga modern som sticker ut i Pleijels skildringar. Modern förebrår henne, får henne att känna sig omusikalisk och vulgär när hon som elvaråring blöder första gången. Situationen är omåttligt klassisk men inte desto mindre drabbande och grym. Modern som egentligen ville bli konsertpianist haltar fram längs Årstavägen med Konsumkassar och tre döttrar i släptåg medan maken grubblar över sina matematikformler och avancerar till professor. Hon är hetlevrad och ju mer hon försöker få kontakt med sin man genom kyssar eller spott desto mer sluter han sig i sitt skal. Han, maken, som med sitt eget lugn förmår skapa sån oro hos andra. Alla känner igen det och det kryper i läsaren när splittringen rullas upp, exakt och osentimentalt beskrivet av Pleijel.

Modern är förstås förbittrad, senare även förrådd, och det enda hon kan göra är att sparka nedåt för maken, sval som kylskåp, kommer hon inte åt. Och där nere står den unga Agneta – Neta – som ömsom sväljer ömsom trotsar modern. Modern väcker Agnetas hat men också hennes medlidande. Denna medkänsla och förståelse är inte bara en efterhandskonstruktion av den vuxna författaren med begrepp om kvinnofällor och marginalisering. Utan den tycks existera parallellt med irritationen under ungdomsåren. Ibland lyser den genom och sveper bort allt agg, som efter att modern på eget initiativ spelat Johannespassionen i Lunds domkyrka. ”I den stunden ser hon inte sin motsägelsefulla jobbiga mamma, utan sin mor som en människa för sig. Då älskar hon henne.”   

Agneta Pleijels skildringar av föräldrarnas äktenskap och mor-dotter-förhållandet är en suggererande studie i relationspsykologi.

Spådomen är också en berättelse om hur den dåliga självkänslan och självföraktet går i arv från mor till dotter. Pleijel upprepar hur slarvig hon är, hur hycklande och illasinnad. Hon känner sig ensam men möter grannflickans gränslösa ensamhet med en kall hand. Just i dessa passager finns ingen distans och jag undrar ifall det har gått över. Om det vill jag också läsa. Om vad som hände efter 20? Fick hon några svar på sina frågor, försonades hon med kroppen och klarade sig mamman från den genomdränkande bitterheten? Jag tror det finns material till mer.

Pleijels memoarer är en förtröstan för de, för oss, med komplex över brist på upplevelser och bildning och som ser ungdomsåren sina. Det är okej, säger Pleijel.