Love is not the way to treat a friend

Vissa rader och röster fastnar. I "Samtal med de döda", ett radioprogram som sändes sommaren 2010, hörde jag Richard Brautigan läsa dikten "Love is not the way to treat a friend" för första gången och den slog rot. Han är en rolig författare, experimentell och absurd, sägs det i alla fall. Det är dock med största allvar jag läser denna dikt. Jag förstår inte vad han menar men vet att det är riktigt.

Love's not the way to treat a friend.
I wouldn't wish that on you. I don't

want to see your eyes forgotten

on a rainy day, lost in the endless purse

    of those who can remember nothing.

Love's not the way to treat a friend.

I don't want to see you end up that way

with your body being poured like wounded

marble into the architecture of those who make

    bridges out of crippled birds.

Love's not the way to treat a friend.

There are so many better things for you

than to see your feelings sold

as magic lanterns to somebody whose body

    casts no light.

Först publicerad i Rolling Stones 1969:29

Alkoholisternas gunstling

Det är De Dödas Dag i Mexiko 1939 och den avsatte engelske konsuln Geoffrey Firmin hinner svepa tallösa drinkar i Malcolms Lowrys hyllade roman Under Vulkanen som utkom 1947 och nu utges på nytt i Modernistas serie av moderna klassiker. Konsul Firmin bor på det mexikanska höglandet i staden Quauhnahuac omgiven av bergskedjor och vulkaner på gränsen till utbrott. I ett sådant tryckande landskap utspelar sig en tillika kvalmig kamp mellan alkohol och liv. Det finns bara en vinnare och ingen räddning. I Under Vulkanen frambringar alkoholen en sorts determinism. Konsul Firmins beslutsångest är en plåga men inget riktigt kval, han är bortom valen och romanen är en ömsom omtöcknad ömsom redig väntan på eruption. Konsuln har en förmåga att dricka sig nykter och som den verklige missbrukaren han är, är det sinandet av giftet som gör honom sjuk. Han uthärdar inte abstinensen, han behöver en drink och varför skulle han inte ta sig en, "en klunk, bara som medicin: kanske två klunkar". Geoffrey Firmin avhåller sig aldrig.

 
Denna morgon, på De Dödas Dag återvänder Yvonne, konsulns fru, till Quauhnahuac. Hennes kärlek lever. Trots att hon har svikit sin man med en annan vill hon ha honom tillbaka och rädda deras äktenskap. Och konsuln älskar Yvonne. Han drömmer om att de ska lämna Mexiko för en liten stuga vid havet i ett nordligt land där det inte finns några frestelser men Geoffrey kommer aldrig kunna förlåta Yvonne tillräckligt djupt. 

Under Vulkanen beskriver inte alkoholruset, den är i det. Språket är den berusades, det är upplöst, långrandigt och vilt associerande. På många imponerar Lowrys förmåga och skrivsätt, även på mig. Men det är ett språk som jag inte kan tränga igenom. Påfallande ofta är det skrivande män med en särkskild relation till ruset som talar om Malcolm Lowrys delvis självbiografiska roman. Ulf Lundell utgav 2007 till och med en samlingsbox under titeln  "Under Vulkanen". Romanen är en ödeshistoria, mycket mer har jag inte att säga. Jag är inte kritisk, genomförandet är respektingivande och för en litteraturvetare finns åtskilliga symboler och allusioner att identifiera och tolka men något är mig främmande. Förfrämligandet är genomgående varför jag inte får mersmak. Det finns kanske något i essensen av Under Vulkanen som inte går att begripa om man inte helt upplevt berusningens fatala förtrollning. Av romanens popularitet att döma är denna dimmiga väg dock väl bevandrad.

Vilken kraftansträngning att gestalta alkoholens auktoritet så djupgående som Lowry gör! Bara läsningen är utmattande. Fyllan är inte romantiserad, utan alkoholen framträder i Under Vulkanen som den demon på vilkens altare allt kan offras.

Anatomi. Monotoni.

Vågen av strip-lit, autofiktion och bekännelselitteratur sköljde under 00-talet inte bara över den svenska kulturarenan utan vätte också den danska och norska litteraturen. I Norge debuterade författarinnan Edy Poppy 2005 med ett uppmärksammat verk i genren. Romanen(?) Anatomi. Monotoni. är historien om Vår och Lou som lever i ömsesidig otroskap á la Sartre och Beauvoir. Det är en berättelse där erotiken står i centrum, och även om romanen blev utsedd till Norges bästa kärleksroman av förlaget Gyldendal så är det inte romantik i ordets traditionella bemärkelse som skildras. Anatomi. Monotoni. dras mot det solkiga och fula. Under ett författarsamtal på den fristående bokhandeln Tronsmo i Oslo avslöjade Edy Poppy hur hon kämpade med att finna karaktärernas baksidor och blotta dem. Men som bekant har det konstnärliga blottandet passerat sina glansdagar och förlorat sin upprörande effekt, åtminstone när det gäller exponerandet av kroppsliga områden och aktiviteter.

På första sidan inleder Vår, den kvinnliga berättaren, en sexuell affär med en anonym man. De känner inte till varandras namn och Vår säger att hon föredrar det på sådant vis. "Att det nästan blir som att vara i en bok av Marguerite Duras". Uttalandet överskuggar berättelsen och berättandet. I Anatomi. Monotoni, liksom i Duras romaner, är den tredje parten glöden som får paret att hålla samman. Edy Poppy återupptar på så vis en fransk litterär tradition där otrohet är en motor i berättelsen, samtidigt som det förblir ett filosofisk dilemma. Avsaknaden av förpliktelser skaver och svartsjukan är en skugga. I Anatomi. Monotoni. infinner sig dock en vardag, ett tillfälle då utsvävandet förlorar sin spänning och blir en vana, om än en smärtsam sådan.

Edy Poppy tematiserar även gränsen mellan fakta och fiktion, liv och dikt. Vår är en skrivande människa och i Anatomi. Monotoni. finns utdrag ur hennes berättelse om Ragnhild. Edy Poppys riktiga namn är Ragnhild Moe och hon var under tiden för skrivandet av debutromanen gift med fransmannen Cyril som också figurerar i Vårs skrivande. Anatomi. Monotoni. liknar således ett spegelrum där spegelbilderna reflekterar varandra i mindre och mindre spegelbilder.

Edy Poppy skriver lidelsefullt i presens. Och trots klichéerna och slutet, där tvåsamheten tycks ha segrat och London har bytts mot den norska byn Bø, så är Poppys debutroman en konstfull och underhållande bok. Kanske främst för att jag inte kan avgöra om det finns ett stråk av ironi i skildringen av den eldiga intimiteten.  

En hasande debut

Förlaget Modernista lanserar Elin Grelssons debutroman Du hasar av trygghet som en feministisk samtidsroman, vilket väcker stora förhoppningar. Huvudpersonen Sara är ett resultat av sin miljö, så igenkänlig som en karaktär kan bli; förvärvsarbetande, heterosexuell, chartersemestrande, gymtränande och smått utseendefixerad. Men Sara tillhör inte Familjen Bra, hon har en blick som registrerar och vänder vardagslunket över ända genom att belysa all förflackning och hyckleri. Det kryper inuti Sara och däri ligger romanens tematik. Utgångspunkten är typisk men också relevant, eftersom Saras känsla har blivit närapå en svensk folksjukdom. Så långt innehållet.Utförandet däremot vacklar. Dialogen är övertydlig. Grelsson försöker sig på en sorts diskbänksrealism men det resulterar ofta i pedagogisk onaturlighet. Det helt triviala; hur man säger godmorgon till sin partner eller diskuterar rean på lunchrasten, är uppenbarligen riktigt svårt att återge. Övertydligheten fyller förstås sin funktion genom att den påvisar det absurda i den normerande livsstilen. Men verklighetens vardag är sällan så tydligt tom och meningslös som den framstår i Elin Grelssons debutroman. Allt är inte ytlighet i den svenska medelklasstillvaron. Därmed blir Grelssons realism ensidig och problematisk.

Sara längtar efter avbrott i tristessen, instinktivt drivs hon mot uppbrottet. Slutligen tar hon sig ut, lämnar jobb och man i tystnad. "Uppbrottet" är egentligen inget uppbrott, det är ett antiklimax som när luften långsamt pyser ur en ballong. Sara beskrivs som höstens mest subversiva romanhjälte [sic!] trots att hennes handlingar inte är på djupet omvälvande. Det handlar om en kvinna som inte trivs. Hon värjer sig mot destruktivitet genom att överge sin livsstil och position för något annat, säg inte att det fortfarande är revolutionärt. Sara är ingen "Nora" och Du hasar av trygghet är långt ifrån lika subversiv som Ett dockhus var och ännu är.

För att ge gestaltandet av Saras tillvaro och psyke tyngd skulle romanen ha behövt vara utformad på ett annat vis. Trots de fåtaliga sidorna är transportsträckorna långa i Du hasar av trygghet, scener upprepas eller så är de bara slående lika varandra. Sara petar ofta i maten och lyssnar till kollegors samtal om klädval och gymkort. Det är tydligt att dessa skildringar och dialoger har förmåga att kritisera alltifrån patriarkat, kapitalism till intolerans och vardagstristess. Men de skildringarna behövs inte. Läsaren är bättre än så, hon kan urskilja kritiken i tonen och stämningen av instängdhet, som Elin Grelsson är så skicklig på att förmedla. Kritik av det ekonomiska och politiska systemet samt medelsvenssons livsstil i all ära, vad som saknas är ett litterärt alternativ. Jag vill se en hoppfull och spännande vinkling. En skildring av ett sätt att leva som är nytt och utmanande utan att vara destruktivt.

Alienation

Foto: Fay Goodwin

 "I would never be part of anything. I would never really belong anywhere, and I knew it, and all my life would be the same, trying to belong, and failing." Så skriver Jean Rhys (1890-1979) i sin självbiografi Smile Please: An Unfinished autobiography som utkom året då hon dog. Rhys beskriver något mer än den moderna människans ensamhet, hon sätter fingret på kolonialismens och förtryckets konsekvenser. 

Jean Rhys föddes på den engelska kolonialön Dominica, av föräldrar med brittisk bakgrund, men flyttade senare till England. Otillhörighet är även temat i Rhys mest kända roman Sargassohavet från 1966. Huvudkaraktären är hämtad ur Charlotte Brontës gotiska klassiker Jane Eyre men Sargassohavet  är på intet vis en fortsättning på denna roman utan en förskjutning av den. I Brontës roman kommer Jane Eyre som guvernant till Thornfield Hall och förälskar sig i dess herre, Mr Rochester. Det är inte enbart klassbarriären som omöjliggör realisationen av deras kärlek. På vinden hyser Mr Rochester sin ännu icke frånskilda fru Bertha. Hon härjar som en osalig ande över Thornfield Hall och står för romanens mörker och galenskap. Bertha hålls instängd men lyckas ändå kullkasta Jane Eyres kärlek till Mr Rochester. Hon är destruktionen i Brontës historia. Det är Berthas historia som Jean Rhys berättar i Sargassohavet. Denna karaktär har även senare kommit att bli föremål för analys, bland annat  i Sandra Gilberts och Susan Gubars bok The Madwoman in the Attic, från 1979, där victoriansk litteratur läses ur ett feministiskt perspektiv. Gilbert och Gubar påvisar att kvinnliga karaktärer porträtteras antingen som "änglar" eller som "monster". Sällan är kvinnliga karaktärer nyanserade på samma sätt som manliga, det har funnits huvudsakligen två kvinnliga litterära typer; den oklanderliga madonnan och den okuvliga häxan. I Charlotte Brontës roman är Bertha en sådan kvinna med enbart en sida, hon är en våldsam och oförsvarlig gestlat, hon är någon som väcker avsky och rädsla, hon är ett monster.

Jean Rhys ger Bertha en röst och en förklaring. Sargassohavet kan emellertid också läsas som en fristående roman om en människas öde och olycka. Först ger Rhys Bertha sitt ursprungliga namn åter. I Sargassohavet heter hon Antoinette Cosway, mot hennes vilja kallar engelsmannen henne för Bertha. Romanen är tredelad. Först talar Antoinette, i andra delen, som behandlar bröllopsresan till Dominica, för engelsmannen ordet, och i sista delen, som utspelar sig i England är det åter Antoinette som berättar. Antoinette är en olycksdrabbad kvinna, hon väcker medlidande utan att vara änglalik. Hon är en människa som ständigt hamnar mitt emellan. Av de svarta på Jamaica kallas hon för "vit kackerlacka" och hon bär skulden av slaveriet på sina axlar. Med de vita engelskorna skulle hon inte kunna jämföra sig, hon är alltför exotisk och spiritistisk för att passa in bland dessa kvinnor, hon har därtill aldrig varit i England trots att hon är engelsk. Antoinette flyr in i fantasin, hennes tanke- och känslovärld är livlig och rik, men hon kuvas, såklart, och det inre har inga kanaler att andas genom eller spira ur. Man skulle kunna säga att det beror på  tidens konventioner eller på den kvinnliga tvångströjan men det vore inte tillräckligt. Antoinette behåller hela tiden något av barnets syn och spontanitet. Hon är en människa som inte helt har omslutits av kulturen, primitiv, skulle vissa kanske mena, och visst är hon direkt men hon är också djupsinnig, med lager av känslosikt. Hon är en människa, en skildrning av en människa som inte bara är en roll, inte bara en mask. Äktenskapet med engelsmannen kväser Antoinette. Han dras till hennes mörka, obändiga skönhet. Då de väl gift sig, och han förfogar över arvet efter hennes styvfar, infinner sig en olust. Han känner sig övervakad och hon blir en främling inför honom. Han drar sig undan. Ju mer hon vill bli älskad desto större växer agget och obehaget hos honom. Antoinettes mor dog i sin galenskap, ofta har hon varnats för detta kvinnliga vansinne. Men Antoinette vill bli älskad av sin man, det är hennes enda hopp trots det vänder han sig ifrån henne tillsammans med allt det som en gång var hennes. Varför Antoinette får folk att vända sig om är obegripligt. Hon väcker något i människor som de inte vill ha med att göra, inte heller engelsmannens känslor förklaras, det är känslor utan ord som får fatala följder. Äktenskapet, eller snarare utanförskapet, driver således även Antoinette till vansinne. Hon har ingen anförvant i världen. 

Sargassohavet är en roman om att inte höra hemma, därmed är den ständigt aktuell. Otillhörighet tycks vara människans lott på jorden. Hon försöker göra den till sin, liksom Antoinette försöker få sin man att älska henne, men ju mer Antoinette stretar desto mer sluter han sig, liksom människan utarmar jorden i sin kamp om att forma den till sin egen... ett slags ödets ironi.