torsdag 15 oktober 2015

Den osynliga handen

Utgiven på svenska 2012 av Astor förlag




















I Europa pågår fortfarande en något överskuggad ekonomisk kris. Hårda arbetsförhållanden och avsaknad av arbete är ett av de stora bekymrena. När vi i framtiden ser tillbaka på den här tiden kanske vi också kommer att skönja konturerna av en tredje vågens arbetarlitteratur. Till denna skulle den spanska författaren Isaac Rosas roman Den osynliga handen från 2011 sällas. Titeln är förstås en blinkning till liberalismens fadersgestalt Adam Smiths marknadsdevis om att den som handlar för att tillfredställa sig själv och sina egna behov också, indirekt, kommer att göra det bästa för samhället. 

I Isaac Rosas roman är handen däremot i allra högsta grad synlig, likaså dess ägare. Detta är en märklig berättelse om arbete i ett märkligt sammanhang. Tolv arbetare för ordet. Med deras röster och perspektiv återges arbetet och tankarna om det. Det märkliga består i att de har blivit rekryterade att utföra sina yrken inför publik. Arbetsuppgifterna är desamma, de murar, flår, skruvar och skurar, men folk tittar på. De befinner sig på ett slags scen. I tidningarna kallas deras arbete för konst, show och experiment men för arbetarna är det huvudsakligen arbete.

Arbetets alienerande konsekvenser går i Isaac Rosas roman ett steg längre. Arbetaren är inte bara främmande för det hon producerar genom att produkten aldrig är hennes utan tillhör den stora industri som hon säljer sin kroppskraft och tid till. Rosas samtida romankaraktärer är dubbelt alienerade till följd av att produktionsprocessen är fragmentiserad. Inte nog med att de inte äger produkten de producerar, de får aldrig ens se den eftersom de bara tillverkar en liten del, en plastring eller en sicksack-söm, till det som längst fram i den oöverskådliga kedjan är en billig vara.

Bäst är Rosa på att låta karaktärerna själva tala. De vet hur man packeterar smådelar till bilproduktion och hur man flår ett får, de vet också vad arbete betyder och vad det gör med människan. Sociologerna och kulturrecensenterna som uttalar sig om arbetsföreställningen i romanen är både trovärdiga, platta och parodiska. Arbetarnas röster tycks vara de geniuna, mycket tack vare att Rosa inte buntar ihop dem till ett enhetligt proletariat med likadana uppfattningar. Genom att låta arbetarna själva tala hindrar Rosa dem från att enbart framstå som kropp eller maskiner av kött. Deras intellektuella resonemang och svarta humor är engagerande läsning. Särskilt fabriksarbetarens klarhet är skoningslös. Hon vet att folk tror att hon har ett arbete där man inte behöver tänka och att det därför är lätt. Det är svårt att förklara men jag tycker att hon lyckas "man tänker inte på varje rörelse men man är upptagen av den, vilket gör att man inte kan tänka på andra saker". Arbetet förfogar på så sätt också över hennes tankeverksamhet, men inte genom att utveckla och stimulera den utan genom att ta den som gisslan och kräva uppmärksamhet utan att ge något tillbaka.

Den osynliga handen är en språklig fullträff, med långa detaljerade meningar skrivna med lätt hand. Men det blir långt – långa meningar, långa kapitel, omtagningar och upprepningar. Allas arbete beskrivs. Sömmerskans, telefonförsäljarens, lagerbetarens, städerskans, mekanikerns, fabriksarbetarens, slaktarens... Detta måste kortas, vi fattar grejen. Så biter jag mig i tungan. Det är kanske just detta som är grejen. Att läsa om de osynliga händerna, liksom om de osynliga tankarna. I så fall är Isaac Rosa inte bara språkligt träffsäker utan även formmässigt. I Den osynliga handen följer nämligen formen innehållet med en subtil och fascinerande taktkänsla. Berättandets drag av långrandighet har sin klangbotten i det okvalificerade, repetitiva arbete som romanen skildrar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar