Vågar man ens skriva om en roman som Mrs Dalloway? Förmodligen inte, men man måste ju. För att fortsätta att uppmärksamma det som är genialt och tunnsått och ännu viktigare för att agera motvikt till det skriande intresset för författarinnans privata lidande, vilket ideligen överröstar diskussionen om hennes exklusiva litterära stil. Virginia Woolf har kommit att bli en ikon, men som ofta är fallet med kvinnliga celebriteter är det hennes liv och inte hennes produktion som fascinerar. Jag vet inte hur många gånger jag har läst om hur Woolf, en marsdag 1941, lämnade sitt hus i Rodmell i Sussex för att fylla fickorna med stenar och vandra ut i River Ouse. Likaså brevet som hon efterlämnade till maken Leonard Woolf finns lättillgängligt i minnet. "Du har givit mig den största möjliga lycka men jag kan inte kämpa emot längre." Och visst är detta livsöde trollbindande och tragiskt, men om denna Virginia Woolf kan vi faktiskt inte säga mycket mer, däremot står hennes romaner fortfarande till vårt förfogande att diskutera. Litteraturprofessorn Lisbeth Larsson uppmärksammar detta fenomen och menar att vi älskar döda författarinnor i litteraturhistorien. Hon säger att vi läser deras texter genom deras död. Liksom Virginia Woolf tog Karin Boye, Victoria Benedictsson och Sylvia Plath sina egna liv, denna tragiska handling har bidragit till att mystifiera bilden av dem och därmed ökat deras popularitet.
 |
| "Ophelia" (1852) ligger död i vassen, en målning av den brittiske konstnären John Everett Millais som tillhörde konstnärsgruppen Prerafaeliterna |
En ung, död kvinna är ett klassiskt, alltjämt populärt, motiv inom konsten. Det må vara vackert men bidrar onekligen till kvinnans objektifiering. Virginia Woolf var emellerid allt annat än ett estetiskt emblem, hon var en av 1900-talets mest nyskapande och skickliga prosaförfattare.
I romanen Mrs Dalloway från 1925, finns ett flow som bara Woolf lyckas fånga. Det är med enkelhet som läsaren passerar en svårframkomlig terräng. Clarissa Dalloway ska ha middagsbjudning i sin vackra våning i Westminister. Hon bestämmer sig för att hon ska köpa blommorna själv. Det blir en både ordinär och annorlunda vårdag. Woolf försöker varken förneka eller upphäva denna motsägelse, hon låter den vara där, accepterar och skriver i den. Romanen skapade förvirring bland kritikerna, men Woolf hade is i magen och skrev att "den moderna romanen ska förmedla tankens förvirring, inte arrangera den i prydliga rader." Och det är vad Woolf gör i Mrs Dalloway, där ger hon den otämjda tanken utrymme.
Clarissa är en vänlig och gracil kvinna, hon är den perfekta värdinnan, generös, aldrig utlämnande. Det finns inget som hon skulle vilja förändra, men hon inte är tillfreds i livet. Sådana känslor går dock inte alltid att sätta fingret på, Woolf försöker inte heller det men känslan finns där ändå. Att vara mittemellan eller att aldrig riktigt vara närvarande. Clarissa befinner sig utanför livet men är ändå fångad i det, hon beklagar sig dock aldrig, hon är tacksam. Clarissa är emellertid inte främst Clarissa, hon är Mrs Dalloway, hon är sin mans fru och hon skulle inte medvetet vilja ha det på något annat sätt. Oväntat kommer ungdomskärleken Peter Walsh på besök denna dag. Det är lätt att säga att Clarissa valde bort honom för ett tryggare och tråkigare liv med Richard Dalloway, men det är inte helt sant. Hon har ett fint äktenskap, det är känslobefriat men alltjämt vänskapligt, är det inte så Clarisa vill ha det? Hon är en känslig själ, trots sitt trygga sken. Livet med Peter Walsh hade blivit alltför slitsamt, för han har ständiga problem, med kvinnor och ekonomi. Då han betraktar Clarissa under festen, förefaller hon honom översvallande tillgjord, han står i ett hörn av salongen och kritiserar henne och hennes ytliga bjudningar. Det är alltså ömsesidigt, Clarissa Dalloways liv passar inte heller Peter Walsh, hon släpper varken in eller ut något, trots det har hon en märklig inverkan på Peter. Han får ofta känslomässiga infall av att utelämna sig i Clarissas närvaro, hon spelar på strängar som ingen annan kommer åt.
Maria Sveland skriver insiktsfullt, i förordet till pocketutgåvan av Mrs Dalloway i Bonniers klassikerserie, att det är en av de sorgligaste böcker hon någonsin läst. Clarissa Dalloway är en kvinna som har förlorat sin lust. Hon kan tyckas återhållsam men faktum är att det inte finns något hon vill, det är inget hon formulerat inför sig själv, hon är ju nöjd med livet fast har tappat kontakten med sig själv. Det finns en hopplöshet under ytan i Virginia Woolfs roman. Det går inte att ruska om Mrs Dalloway och väcka henne till närvaro, även om Peter Walsh hade lyckas bryta igenom Clarissas svala och återhållsamma fasad så hade hon hon inte tagit för sig, för det finns inte längre något hon begär.
Men ofta numera kändes det som om den här kroppen hon bar på (hon stannade för att titta på en målning, en holländare) den här kroppen, med alla dess egenskaper och möjligheter, inte var något - inte var något alls."
