Hommage till Pina Bausch

Hundra år av ensamhet

Gabriel García Márquez roman från 1967 är en kollektivroman som berättar byn Macondos historia. Som i alla byar, känner folk varandra, fiktionens karaktärer går längre än så, de lägger sig i och tränger sig på. Hundra år av ensamhet är också en släktsaga med skum kronologi och genealogi om familjen Buendía vars medlemmar försvinner, dör, återuppstår, tillfogas och antas. Det stora familjehuset, där urmodern Ursula regerar, är ständigt befolkat av åtskilliga märkvärdiga karaktärer som var och en har tillräckligt med tillgångar och erfarenheter för att kunna utgöra huvudperson i en tämligen händelserik roman. Vilken ensamhet, frågar jag mig därför under de första hundra sidorna, är det som García Márquez då syftar på?

Hundra år av ensamhet bjuder inledningvis ett digert motstånd. Ett språk kompakt som bly och en outredlig släkt- och historiehärva gör att jag inte förmås underhållas, knappt ens imponeras. Alla är familj, närstående eller avlägsen, och heter nästan samma sak; José Arcadio Buendía, José Arcadio, Arcadio José, José Arcadio Segundo, Aureliano, Aureliano José, Amaranta, Ursula, Amaranta Ursula.., under läsakten är det inte alltid så roligt. Med tiden försonas jag som tur är med familjen och medger att min läsart initialt varit konservativ och lättjefull inför Garcia Márquez stil som i sanning en nyskapande och speciell. Romanen utgår från en gränslös fantasi och ett tillämpat ordfråd av sällan skådad storlek. Många och mycket är de som får sig en känga av García Márquez; byråkrati, maktkärlek, hyckleri, otukt, för att inte tala om kapitalism och bigotteri får ris, på så vis är det en besvärande text trots att ett löjeväckande skimmer ständigt vilar över språket och skildringarna. I sann kollektiv anda utpekas inga individer eller enskilda institutioner. Tragedier och olyckor framträder istället i hela sin mångfald och på denna överdos reagerar läsaren med skratt. Den flod av osannolika ord och händelser som fyller Hundra år av ensamhet  påminner om Voltaires Candide och  PC Jersilds Calvinols resa genom världen. Tempot, den orealistiska hanteringen av den fiktiva tiden och ett ständigt förfrämligande förenar dessa tre romaner. Karaktärerna är otroliga, oftast slutna och berättaren är selektiv och röjer sällan den inre reflexionen i texten. De blir därför roller och symboler mer än människor att känna med- och igen sig i. Ibland sprakar det dock till om García Márquez roman på ett sätt som inte sker i Voltaires eller Jersilds. Den innehåller inte enbart fantastik, i den magiska realismen finns även plats för verklighet. Emellanåt levandegörs karaktärerna utan att den omisskännliga stilen för den skull går förlorad, som då Ursula, både gammal och blind, grunnar över familjens missöden i en inre mono-/dialog som kastar ljus över hela romanen.

[U]tan fruktan frågade hon Gud om han verkligen trodde att människorna var gjorda av järn, eftersom han lät dem uthärda så många sorger och förödmjukelser; och med sitt frågande hit och dit matade hon sin bitterhet och kände en omotståndlig lust att släppa sig lös och gorma som en gringo, att äntligen unna sig ett ögonblick av revolt, det ögonblick som hon så många gånger hade åtrått och så många gånger uppskjutit: att äntligen resignera, att för en gångs skull ge tusan i allt och vräka ur sig de enorma högar av grova ord hon hade måst svälja under ett helt sekel av fördragsamhet.

Så hur var det då med ensamheten? Romanen är oregerlig men inte helt obegriplig. Den stora familjen intensifierar ensamheten. Medlemmarna lever isolerade i "bubblor" och når inte fram till den andre, viket ironisk nog döljs bakom tusentals ord, ja ett utbrett pladder. Karaktärerna är odugliga till kärlek och blir därför ensamma i närvaron av varandra. Det är en hånfull form för ensamhet. 

The End of the Affair

När Maurice Bendrix ser Henry på andra sidan the Common blir han stungen av svartsjukan. Han vill vända om, låtsas att han inte sett honom trots att synen är oåterkallelig och Maurice redan blivit påmind om Sarah genom hennes make och hans vän, tjänstemannen Henry. Maurice bestämmer sig så för att hälsa och Henry svarar med en överranskande tillgivenhet. De, som har all anledning att hata varandra, kommer, ska det visa sig, knyta ett alldeles omistligt band och förenas i sin kärlek till Sarah och mötet på the Common är början på slutet och inledningen till The End of the Affair (på svenska Slutet på historien), Graham Greenes roman som utkom 1951. Romanen handlar om den stora kärleken, den kärlek som drabbar en och inte kan väljas bort trots tappra försök till avslut. Maurice Bendrix och Sarah Miles möts under kriget och i skuggan av det ständiga larmet och bomberna älskar de varandra. Sarah säger att hon aldrig har älskat någon som hon älskar Bendrix och att hon alltid kommer att göra det. Tyvärr litar inte Bendrix på henne. Han är en svartsjuk man. En dag efter en bombräd lämnar Bendrix Sarah i sängen för att se efter skadorna utanför. En kraftig smäll får allt att rasa samman. Bendrix vaknar men vet inte hur länge han har legat i spillrorna och då han återvänder blodig upp till Sarah knäböjer hon framför sängen. Hans röst är en chock för henne som trodde att han var död. "Kärleken tar inte slut, bara för att vi inte ses. Människor fortsätter älska Gud hela livet utan att se honom." säger hon och lämnar Bendrix. När han så möter Henry är det första gången på två år. Henry är orolig för Sarah, han tror att hon bedrar honom. Misstanken väcker på nytt svartsjukan hos Bendrix som anlitar en detektiv att skugga Sarah. 

Jag läser The End of the Affair för att få veta vad som ska hända och för att nysta upp vad som redan har hänt eftersom kronologin är bruten och berättandet startar i mitten av historien och hemfaller åt tillbakablickar. Litteraturvetaren Peter Brooks skulle beskriva det som Reading for the Plot. Att läsa för handlingen eller intrigen har länge betraktats som en simpel form av aktivitet och romaner som lockar med sin intrig i stället för sin ton, symbolik eller form tillhör ofta den lägre populärlitteraturen, för att inte säga kiosklitteraturen. Brooks analyserar handling och kronologi och ser det som berättandets design och intention och för därmed in intrigen i finlitteraturens salonger. The End of the Affair har en handling som driver läsandet framåt, det är en kärleksroman och en berättelse med existentiell och religiös problematik som kan läsas som en deckare. Det är en bro mellan olika genrer och läsningar, som varken gör avkall på spänning och flyt eller kvalitet och psykologiskt djup.

Maurice Bendrix är författare och romanens berättare och delar flera egenskaper med Greene själv.  Till skillnad från i den filmatiserade versionen med Ralph Fiennes och Julianne Moore i huvudrollerna, är Bendrix i Greenes roman en antihjälte. The End of the Affair är trots sin rafflande intrig ingen äventyrsberättelse, lika lite en Bildningsroman. Bendrix mognar inte, i varje fall inte i avseendet att han lär från sina misstag och blir en bättre människa. Han blir bara mer och mer människa, mänsklig som kontrast till gudomlig. Bendrix är jaget utan behov av självförsköning, han har förlorat den kvinna han älskar, bevarande av värdighet framstår som obetydligt i jämförelse med den erfarenheten. The End of the affair är således också en berättelse om hat, smärta och destruktion, utan dessa ingredienser vore det en ointressant historia. Karaktärerna är välvilliga, de vill bara kärlek och i romanen finns ingen konkret antagonist. Ändå vållar de varandra lidande, de ljuger i förhoppning om att ställa ting till rätta och förlorar sin självbevarelsedrift. Greene åskådliggör  den goda och alldagliga människans svagheter och oförmåga att styra sitt och andras liv.

Då Bendrix genom sin detektiv erhåller Sarahs dagbok tar romanen en ny vändning. Dagboken är införlivad i The End of the Affair, på så vis blir också Sarah jagberättare, hennes röst ger initialt klarhet åt det skedda och väcker hopp hos Bendrix, för vars svarsjuka det inte finns fog. Sarah har stått vid sitt ord och kärleken till Bendrix lever fortfarande men hon ser sig nödgad att kuva den. Då Bendrix låg livlös efter bomben kastade sig Sarah framför sängen och bad, som hon aldrig hade gjort förut. Hon bad Gud att Bendrix skulle få leva och att om Han lät honom leva skulle hon lämna honom för alltid. Hon skriver att hon är trött på att vara utan honom men hon har lovat. När Bendrix läser detta blir hatet åter till kärlek. Han ser ljuset och tror att de kan återförenas men han förhastar sig. Sarah har blivit en annan under de två förlorade åren, hon är bunden till den makt som gav Bendrix livet tillbaka. Sarah dras till religionen och Gud? Bendrix kan inte acceptera hennes omvändelse trots flera logiskt oförklarliga händelser. När Sarah plötsligt dör återvänder hatet. Bendrix börjar hata den Gud han förnekar men som tog Sarah ifrån honom.

I The End of the Affair utgår Graham Greene från en aspekt som motsäger en av vår tids rådande uppfattningar - att människan är herre över sig sjäv och sin egen lyckas smed. Både Bendrix, Sarah och Henry förlorar kontrollen, de kan inte förutse eller värja sig mot det som sker. Slutligen måste även Bendrix motvilligt godta möjligheten av en makt bortom människans. Försynens finger i det spel som är livet är ett centralt tema i romanen. I The End of the Affair tangeras alla religioners stora fråga - hur det kan finnas ondska och lidande om en god och allsmäktig Gud existerar.

   

Sjuka Dagar

Trångt är mitt hjärta förvarat i en smal klyfta,

fjärran är mitt hjärta beläget

på en avlägsen ö.

Vita fåglar flyga fram och åter

och bringa budskap att mitt hjärta lever.

Jag vet - hur det lever

av kol och sand

på vassa stenar.

Jag ligger hela dagen och väntar på natten,

jag ligger hela natten och väntar på dagen,

jag ligger sjuk i paradisets trädgård.

Jag vet att jag icke blir frisk,

längtan och trånsjuka bli aldrig bättre.

Jag har feber som en kärrväxt,

jag svettas sötma som ett klibbigt blad.

På bottnen av min trädgård ligger en sömnig sjö.

Jag som älskar jorden

vet ingenting bättre än vattnet.

I vattnet falla alla mina tankar

dem ingen sett,

mina tankar dem jag icke vågar visa för någon.

Vattnet är fullt av hemligheter!

               Edith Södergran "Sjuka Dagar" ur Landet som icke är, 1925

Christensen låter skenet bedra

Att läsa den danska poeten och författaren Inger Christensens enastående prosaverk Azorno, från 1967 som nu utges på nytt av förlaget Modernista, är idel déjà vu.

Fem kvinnor älskar en man, författaren Sampel, eller är det hans romankaraktär Azorno de älskar? Var och en har fått höra att hon är "den kvinna som han möter redan på sidan åtta". Alla börjar de på en roman om varandra och berättar samtidigt den berättelse vi läser utan att de förstår mer än läsaren gör. Kvinnorna är gravida, samtliga väntar Sampels barn.  De är alla berättare och anklagar varandra för att vara bedrägliga och blir det därigenom själva. Det är omöjligt att urskilja ett ramverk eller skilja en berättare från en annan. Att tala om metafiktion och fiktiva nivåer är således lönlöst. Men vill man uppleva dessa tekniker i dess mest extrema form ska man vända sig till Azorno.

I Azorno finns ett omfångsrikt motivgalleri där alla motiv också är ledmotiv. Ting kommer igen, liksom scener. Sampels rosenträdgård, hunden Goethe, de två brödskivorna med hallonsylt på, en cigarett som fimpas mot en vitkalkad vägg rakt framför ett porträtt av en man kallad kompositören, roll-on, underkläder, skönhetsmedel och storblommiga klänningar.

Jag läser Azorno i full koncentration, i tron om att det krävs. Jag bläddrar ständigt fram och tillbaka, i en fåfäng strävan att ta reda på hur det hänger ihop. Det är en omöjlig uppgift eftersom detta prosaverk börjar överallt, det är en cirkel. Man går runt i en skog eller ett hus, kanske i en välplanterad trädgård med gångar av buxbomshäckar. Omgivningen är full av riktmärken som man försöker minnas. Snart kommer man till en plats där man varit förut, och går så åt ett annat håll men det dröjer inte länge förän man befinner sig i ytterligare en välbekant passage, som dock är en annan än den första. Christensen skapar på detta vis en  labyrint. Att läsa Azorno är likväl inte en klaustrofobisk upplevelse, snarare en genant. Skrattet fastnar i halsen och avlöses av allvar. Det är en lek och som med alla goda lekar utförs den på riktigt, med inlevelse och utan ironi. 

Med Azorno trampar Christensen en sällan beträdd mark och framkallar en svindlande föraning om att det inte finns några gränser. Liksom i Det tycks allt hänga samman. Karaktärer och dagar kan inte skiljas från varandra. Tiden upprepar sig och världen med dess innehåll är ett. I Azorno finns inga polariseringar, det finns sidor, men sidorna är av samma sak. Att läsa Christensen blir därmed en sorts kommunion, en förtröstan om gemenskap och ett uttryck för tolerans. 

"Brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp. Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd."

Azorno får mig även att tänka på några andra bekanta rader. 1932 debuterade Gunnar Ekelöf med diktsamlingen sent på jorden, däri finns en dikt med titeln "sonatform denaturerad prosa". Liksom Ekelöf upprepar och förvrider Christensen språket och får det till att bli något annat som rör sig inåt i cirklar och som upphäver gränser, däribland de mellan poesi och prosa, lek och allvar.

Sonatform

denaturerad prosa

krossa bokstävlarna mellan tänderna gäspa vokaler,

elden brinner i helvete kräkas och spotta nu eller aldrig jag

och svindel du eller aldrig svindel nu eller aldrig.

vi börjar om

krossa bokstävlarna makadam och tänderna gäspar

vokaler, svetten rinner i helvete jag dör i mina vindlingar

kräkas nu eller aldrig svindel jag och du. jag och han hon det.

vi börjar om. jag och han hon det. vi börjar om. jag och han

hon det. vi börjar om. jag och han hon det. skrik och rop:

det går fort vilken rasande fart i luft och helvete i mina vind-

lingar som vansinnet i luften svindel. skrik och rop: han fal-

ler han har fallit. det var bra det gick fort vilken rasande fart

i luft och helvete i mina vindlingar kräkas nu eller aldrig

svindel jag och du. jag och han hon det. vi börjar om. jag

och han hon det. vi börjar om. jag och han hon det. vi bör-

jar om. jag och han hon det

vi börjar om

krossa bokstävlarna mellan tänderna gäspa vokaler, el-

den brinner i helvete kräkas och spotta nu eller aldrig jag och

svindel du eller aldrig svindel nu eller aldrig.

                                                                

                                                                  Gunnar Eklöf, sent på jorden, 1932

Happy Happy föder fler frågor än den ger svar

I Sverige slutar vartannat äktenskap i skilsmässa, ungefär. Men att vi kämpar för lite och håller ihop för sällan är en seglevad myt, enligt författarna till antologin Happy Happy som utkom denna höst och återuppväckte debatten om skilsmässan. Makar anstränger sig in absurdum för att hitta en väg att rädda sina relationer, menar redaktörerna Maria Sveland och Katarina Wennstam. Mot denna hållning finns en given opponent; den familjekonservative kristdemokraten som betraktar äktenskapet som ett heligt löfte och familjen som en helig förordning. Men som redaktörerna anar är det inte bara denna grupp som vänder sig mot författarnas föresatser, trots att de inte är särskilt radikala. Syftet med Happy Happy är att nyansera och redigera bilden av skilsmässan som ett misslyckande och introducera realistiska berättelser om "lyckade" skilsmässor, eller  snarare  "lyckade" konsekvenser av skilsmässor. Dessa berättelser behövs och borde välkomnas av kritikerna. Vad värre är, innehåller kritiken ofta stråk av skuldbeläggning och ifrågasätter författarinnornas moderskap och eventuella försummande av barnen. Det vänder diskussionen åt fel håll och förminskar den. Inte för att barn är irrelevant utan för att det är  kvinnliga debattörer, med traditionellt "kvinnliga" ämnen, som lyfts ner från den teoretiska och politiska nivån och tvingas återgå till att ansvara för det privata familjära.

Antologin har dock andra brister som sällan uppmärksammats i kritiken av den. I Happy Happy framstår bristen på pengar, mod, rädsla för ensamhet och för omvärldens reaktioner, som den stötesten som hindrar, främst kvinnor, från att lämna dysfunktionella relationer. Det finns ett implicit antagande om att kvinnor i sådana relationer innerst vill skilja sig men saknar kraft och styrka att genomföra det. Med berättelsen om den "goda" skilsmässan peppar författarna kvinnor och ansluter sig därmed i viss mån till den litteratur som uppmanar oss att satsa på jaget, befria och förverkliga det. Happy Happy förbigår emellertid en väsentlig andledning till varför kvinnor, och män, inte förmår, eller för den delen vill, lämna en dålig relation, och det har med kärlek att göra. Att leva i ett förhållande som är dysfunktionellt, kanske till och med destruktivt, men fortfarande älska sin partner, ställer olika behov emot varandra. Vad är viktigast ,var går gränsen och när ska en lämna? Man kan förstås hävda att detta dilemma inte är författarnas uppgift att diskutera utan en fråga för parterapin. Men jag menar att om det är självförtroende och styrka man behöver så kan man vända sig till självhjälpsindustrin, för att förnya bilden av skilsmässan krävs också en viss problematisering av processen samt den tvekan som ingår i en sådan process.

En skilsmässa är ett vuxet övervägande, men vad med alla de som inte kommer över vägandet? I Happy Happy uppmärksammas inte tvivlet, allt tycks redan färdigt och det finns inga alternativ, bara en utväg. Så förhåller det sig ibland men ofta finns också en osäkerhet som inte beror av ekonomi, barn och svärföräldrar. Samtal om tvekan förs dock inte i det offentliga, kanske inte ens i den privata sfären utan enbart i den inre. Självbevarelsedrift står högt i kurs

Tvivel kan tära lika mycket som äktenskapet självt. Tvekan föregår skilsmässan och är ofta en del i den men det tycks vara alltför svårt att diskutera. Hur länge ska en människa hålla ut? Vad är värt är kämpa för? Hur ska man läsa en bok som Happy Happy om man inte är klar? Vem blir klar? Och är det verkligen så att "först då du älskar dig själv, kan du älska andra"?

Sanningsverser

Foto: Paula Tranströmer

Något sent men vadå? Den 6:e oktober gladdes vi åt beskedet att 2011 års Nobelpris i litteratur tilldelas poeten Tomas Tranströmer. Glädjen gränsade mot genans, kanske för att vi inte visste att vi skulle bli så glada eller för att Tranströmers poesi, i all enkelhet, spelar på människans mest elementära strängar. Läsningen av Tranströmers lyrik bäddar för ögonblick av självklarhet och insikt då tårarna kommer. Samma kväll som tillkännagivandet sände Babel ett Nobelprisspecial där Peter Englund medgav att Tranströmer är en av de få författare som kan få honom till tårar. Sedan har jag tänkt på det. Upplevelsen är ofta privat, i den situationen vill man inte bli sedd. Man läser en rad och känner att det börjar kittla i näsan och bakom ögonen. Det kan förstås vara både vackert och sorgligt men det är det mycket som är. Denna upplevelse är snarare en beröring då läsaren kommer i kontakt med något större som hon är del av - vad det är att vara människa. Ytterst är människan ensam med sig själv, det är alla. I den insikten uppstår en gemenskap som också är en paradox. En versrad räcker. Och Tranströmer är, bredvid bildspråkets, de enkla versradernas mästare. Först vill man kanske skratta, det är är en impulsiv reaktion, eftersom det universella och uppriktiga kräver tid. I Babel återgav medverkarna några av de geniala tranströmska verserna som aldrig riktigt överger en. Det finns många av dem, sakta men ständigt finner jag fler.

Jag släpar som en dragg över världens botten.
Allt fastnar som jag inte behöver.
ur "Postludium", Det Vilda Torget, 1983

Mitt under arbetet 

börjar vi längta vilt efter vild grönska,

ur "I arbetets utkanter", Klanger och Spår, 1966

Vi är på en fest som inte älskar oss.

ur "Minusgrader", Sanningsbarriären, 1978

Två sanningar närmar sig varandra. En kommer inifrån,
en kommer utifrån
och där de möts har man en chans att få se sig själv.

ur "Preludier" Mörkerseende, 1970 

Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till

bara när jag älskade med dig.

ur "Eldklotter", Det Vilda Torget, 1983

Au revoir Mademoiselle

I patriarkatet existerar en kvinna inte för sig själv. Hon är i förhållande till mannen, sin egen man, så som det allmänna "mannet". Att hon är den andra och inte det givna har Simone de Beauvoir fått de flesta feminister att enas om. Att "hon" kanske inte ens är "hon" och att denna "hon" i så fall inte kan ställas mot "han" är en tes som queerteoretikern Judith Butler för i boken Gender Trouble och som splittrar det feministiska  forskningsfältet. Performativiteten är genusvetenskapens ständiga skugga. Butlers kritik riktas mot distinktionen kön/genus (sex/gender).

Om man bortser från särartsfeminismen råder det idag en viss konsensus om att genus är kulturellt och socialt konstruerat och att det är dessa konstruktioner som bör ändras eller undanröjas för att uppnå jämlikhet. Denna hållning är tämligen ofarlig i den svenska debatten. Butler går emellertid ett steg längre. I Gender Trouble påstår hon att även kön är performativt. Inget är av naturen givet, det finns inga oomstridda fakta, allt är handling.

Världen och vardagen hänger dock inte med i forskningens tempo. En kvinna är fortfarande en kvinna, väsensskild från mannen men samtidigt ett supplement som ständigt relateras till denne. Detta är i många avseenden ett strukturellt problem men det tar sig förstås även konkreta uttryck.

I Frankrike ombes kvinnor att, i alla formella och offentliga sammanhang, välja mellan alternativen Mme och Mlle. Även omvärlden står inför valet att titulera "madame" eller "mademoiselle". Denna tradition, att klassificera kvinnor som gifta eller ogifta, är inte förbehållen Frankrike (tänk Madam-Miss, Fru-Fröken, Frau- Fräulein) men det är i det västerländska land som seden är som mest seglivad..., fram tills nu?

De franska feministiska grupperna Vakthundarna och Våga feminismen! har dragit igång en kampanj i syfte att avskaffa epitetet "mademoiselle". Kritikerna menar förstås att dessa feminister gör en höna av en fjäder men indelningen madame/mademoiselle bygger på ett gammalt patriarkalt värdesystem och är därmed en symbol för den alltjämt rådande bristen på jämställdhet mellan män och kvinnor.

 Män är "monsieur" från att de föds till de dör. Monsieur är ett epitet utan alltför många konnotationer. En monsieur är en man, vilken som helst, en självskriven varelse. Med kvinnor däremot är det annorlunda. "Mademoiselle" är diminutiv för "madame" och avser ogifta kvinnor, ursprungligen till och med jungfrur. Är man däremot redan någons maka är man "madame". Enligt det franska språket är en kvinna inte sig själv nog utan mannen är ständigt närvarande som hennes bollplank.

De kvinnliga epiteten betecknar dock inte bara äktenskapsstatus, skillnaden mellan madame och mademoiselle utgår idag lika mycket från kvinnors ålder och utseende. En fransman kallar gärna en något äldre kvinna för "mademoiselle" och insinuerar därmed att han finner denna dam både ungdomlig och attraktiv. Problemet är att kvinnorollen krymper snarare än vidgas av förekomsten av två beteckningar, varför ett avskaffande vore lämpligt. Man kan naturligtvis hävda att sakernas tillstånd inte förändras bara för att två blir ett, då även "madame" är en laddad titel. Författarinnan Isabelle Sojfer föreslår därför att både "madame" och "mademoiselle" ska avskaffas och  ersättas av den nya beteckningen "mademoidame" som är en kombination av de två nuvarande. Syftet är att införa en neutral och beständig kvinnlig beteckning som inte har svärtats av en patriarkal kvinnosyn. Jag tvivlar dock på denna typ av ordsammanslagningar. De tenderar att få en komisk och konstig klang. Vad som behövs är inte en titel som inkluderar ogifta, unga, sköna kvinnor och äldre, gifta kvinnor samtidigt, utan en beteckning som inte antyder och anspelar på sådana oväsentligheter.

Love is not the way to treat a friend

Vissa rader och röster fastnar. I "Samtal med de döda", ett radioprogram som sändes sommaren 2010, hörde jag Richard Brautigan läsa dikten "Love is not the way to treat a friend" för första gången och den slog rot. Han är en rolig författare, experimentell och absurd, sägs det i alla fall. Det är dock med största allvar jag läser denna dikt. Jag förstår inte vad han menar men vet att det är riktigt.

Love's not the way to treat a friend.
I wouldn't wish that on you. I don't

want to see your eyes forgotten

on a rainy day, lost in the endless purse

    of those who can remember nothing.

Love's not the way to treat a friend.

I don't want to see you end up that way

with your body being poured like wounded

marble into the architecture of those who make

    bridges out of crippled birds.

Love's not the way to treat a friend.

There are so many better things for you

than to see your feelings sold

as magic lanterns to somebody whose body

    casts no light.

Först publicerad i Rolling Stones 1969:29

Alkoholisternas gunstling

Det är De Dödas Dag i Mexiko 1939 och den avsatte engelske konsuln Geoffrey Firmin hinner svepa tallösa drinkar i Malcolms Lowrys hyllade roman Under Vulkanen som utkom 1947 och nu utges på nytt i Modernistas serie av moderna klassiker. Konsul Firmin bor på det mexikanska höglandet i staden Quauhnahuac omgiven av bergskedjor och vulkaner på gränsen till utbrott. I ett sådant tryckande landskap utspelar sig en tillika kvalmig kamp mellan alkohol och liv. Det finns bara en vinnare och ingen räddning. I Under Vulkanen frambringar alkoholen en sorts determinism. Konsul Firmins beslutsångest är en plåga men inget riktigt kval, han är bortom valen och romanen är en ömsom omtöcknad ömsom redig väntan på eruption. Konsuln har en förmåga att dricka sig nykter och som den verklige missbrukaren han är, är det sinandet av giftet som gör honom sjuk. Han uthärdar inte abstinensen, han behöver en drink och varför skulle han inte ta sig en, "en klunk, bara som medicin: kanske två klunkar". Geoffrey Firmin avhåller sig aldrig.

 
Denna morgon, på De Dödas Dag återvänder Yvonne, konsulns fru, till Quauhnahuac. Hennes kärlek lever. Trots att hon har svikit sin man med en annan vill hon ha honom tillbaka och rädda deras äktenskap. Och konsuln älskar Yvonne. Han drömmer om att de ska lämna Mexiko för en liten stuga vid havet i ett nordligt land där det inte finns några frestelser men Geoffrey kommer aldrig kunna förlåta Yvonne tillräckligt djupt. 

Under Vulkanen beskriver inte alkoholruset, den är i det. Språket är den berusades, det är upplöst, långrandigt och vilt associerande. På många imponerar Lowrys förmåga och skrivsätt, även på mig. Men det är ett språk som jag inte kan tränga igenom. Påfallande ofta är det skrivande män med en särkskild relation till ruset som talar om Malcolm Lowrys delvis självbiografiska roman. Ulf Lundell utgav 2007 till och med en samlingsbox under titeln  "Under Vulkanen". Romanen är en ödeshistoria, mycket mer har jag inte att säga. Jag är inte kritisk, genomförandet är respektingivande och för en litteraturvetare finns åtskilliga symboler och allusioner att identifiera och tolka men något är mig främmande. Förfrämligandet är genomgående varför jag inte får mersmak. Det finns kanske något i essensen av Under Vulkanen som inte går att begripa om man inte helt upplevt berusningens fatala förtrollning. Av romanens popularitet att döma är denna dimmiga väg dock väl bevandrad.

Vilken kraftansträngning att gestalta alkoholens auktoritet så djupgående som Lowry gör! Bara läsningen är utmattande. Fyllan är inte romantiserad, utan alkoholen framträder i Under Vulkanen som den demon på vilkens altare allt kan offras.

Anatomi. Monotoni.

Vågen av strip-lit, autofiktion och bekännelselitteratur sköljde under 00-talet inte bara över den svenska kulturarenan utan vätte också den danska och norska litteraturen. I Norge debuterade författarinnan Edy Poppy 2005 med ett uppmärksammat verk i genren. Romanen(?) Anatomi. Monotoni. är historien om Vår och Lou som lever i ömsesidig otroskap á la Sartre och Beauvoir. Det är en berättelse där erotiken står i centrum, och även om romanen blev utsedd till Norges bästa kärleksroman av förlaget Gyldendal så är det inte romantik i ordets traditionella bemärkelse som skildras. Anatomi. Monotoni. dras mot det solkiga och fula. Under ett författarsamtal på den fristående bokhandeln Tronsmo i Oslo avslöjade Edy Poppy hur hon kämpade med att finna karaktärernas baksidor och blotta dem. Men som bekant har det konstnärliga blottandet passerat sina glansdagar och förlorat sin upprörande effekt, åtminstone när det gäller exponerandet av kroppsliga områden och aktiviteter.

På första sidan inleder Vår, den kvinnliga berättaren, en sexuell affär med en anonym man. De känner inte till varandras namn och Vår säger att hon föredrar det på sådant vis. "Att det nästan blir som att vara i en bok av Marguerite Duras". Uttalandet överskuggar berättelsen och berättandet. I Anatomi. Monotoni, liksom i Duras romaner, är den tredje parten glöden som får paret att hålla samman. Edy Poppy återupptar på så vis en fransk litterär tradition där otrohet är en motor i berättelsen, samtidigt som det förblir ett filosofisk dilemma. Avsaknaden av förpliktelser skaver och svartsjukan är en skugga. I Anatomi. Monotoni. infinner sig dock en vardag, ett tillfälle då utsvävandet förlorar sin spänning och blir en vana, om än en smärtsam sådan.

Edy Poppy tematiserar även gränsen mellan fakta och fiktion, liv och dikt. Vår är en skrivande människa och i Anatomi. Monotoni. finns utdrag ur hennes berättelse om Ragnhild. Edy Poppys riktiga namn är Ragnhild Moe och hon var under tiden för skrivandet av debutromanen gift med fransmannen Cyril som också figurerar i Vårs skrivande. Anatomi. Monotoni. liknar således ett spegelrum där spegelbilderna reflekterar varandra i mindre och mindre spegelbilder.

Edy Poppy skriver lidelsefullt i presens. Och trots klichéerna och slutet, där tvåsamheten tycks ha segrat och London har bytts mot den norska byn Bø, så är Poppys debutroman en konstfull och underhållande bok. Kanske främst för att jag inte kan avgöra om det finns ett stråk av ironi i skildringen av den eldiga intimiteten.  

En hasande debut

Förlaget Modernista lanserar Elin Grelssons debutroman Du hasar av trygghet som en feministisk samtidsroman, vilket väcker stora förhoppningar. Huvudpersonen Sara är ett resultat av sin miljö, så igenkänlig som en karaktär kan bli; förvärvsarbetande, heterosexuell, chartersemestrande, gymtränande och smått utseendefixerad. Men Sara tillhör inte Familjen Bra, hon har en blick som registrerar och vänder vardagslunket över ända genom att belysa all förflackning och hyckleri. Det kryper inuti Sara och däri ligger romanens tematik. Utgångspunkten är typisk men också relevant, eftersom Saras känsla har blivit närapå en svensk folksjukdom. Så långt innehållet.Utförandet däremot vacklar. Dialogen är övertydlig. Grelsson försöker sig på en sorts diskbänksrealism men det resulterar ofta i pedagogisk onaturlighet. Det helt triviala; hur man säger godmorgon till sin partner eller diskuterar rean på lunchrasten, är uppenbarligen riktigt svårt att återge. Övertydligheten fyller förstås sin funktion genom att den påvisar det absurda i den normerande livsstilen. Men verklighetens vardag är sällan så tydligt tom och meningslös som den framstår i Elin Grelssons debutroman. Allt är inte ytlighet i den svenska medelklasstillvaron. Därmed blir Grelssons realism ensidig och problematisk.

Sara längtar efter avbrott i tristessen, instinktivt drivs hon mot uppbrottet. Slutligen tar hon sig ut, lämnar jobb och man i tystnad. "Uppbrottet" är egentligen inget uppbrott, det är ett antiklimax som när luften långsamt pyser ur en ballong. Sara beskrivs som höstens mest subversiva romanhjälte [sic!] trots att hennes handlingar inte är på djupet omvälvande. Det handlar om en kvinna som inte trivs. Hon värjer sig mot destruktivitet genom att överge sin livsstil och position för något annat, säg inte att det fortfarande är revolutionärt. Sara är ingen "Nora" och Du hasar av trygghet är långt ifrån lika subversiv som Ett dockhus var och ännu är.

För att ge gestaltandet av Saras tillvaro och psyke tyngd skulle romanen ha behövt vara utformad på ett annat vis. Trots de fåtaliga sidorna är transportsträckorna långa i Du hasar av trygghet, scener upprepas eller så är de bara slående lika varandra. Sara petar ofta i maten och lyssnar till kollegors samtal om klädval och gymkort. Det är tydligt att dessa skildringar och dialoger har förmåga att kritisera alltifrån patriarkat, kapitalism till intolerans och vardagstristess. Men de skildringarna behövs inte. Läsaren är bättre än så, hon kan urskilja kritiken i tonen och stämningen av instängdhet, som Elin Grelsson är så skicklig på att förmedla. Kritik av det ekonomiska och politiska systemet samt medelsvenssons livsstil i all ära, vad som saknas är ett litterärt alternativ. Jag vill se en hoppfull och spännande vinkling. En skildring av ett sätt att leva som är nytt och utmanande utan att vara destruktivt.

Alienation

Foto: Fay Goodwin

 "I would never be part of anything. I would never really belong anywhere, and I knew it, and all my life would be the same, trying to belong, and failing." Så skriver Jean Rhys (1890-1979) i sin självbiografi Smile Please: An Unfinished autobiography som utkom året då hon dog. Rhys beskriver något mer än den moderna människans ensamhet, hon sätter fingret på kolonialismens och förtryckets konsekvenser. 

Jean Rhys föddes på den engelska kolonialön Dominica, av föräldrar med brittisk bakgrund, men flyttade senare till England. Otillhörighet är även temat i Rhys mest kända roman Sargassohavet från 1966. Huvudkaraktären är hämtad ur Charlotte Brontës gotiska klassiker Jane Eyre men Sargassohavet  är på intet vis en fortsättning på denna roman utan en förskjutning av den. I Brontës roman kommer Jane Eyre som guvernant till Thornfield Hall och förälskar sig i dess herre, Mr Rochester. Det är inte enbart klassbarriären som omöjliggör realisationen av deras kärlek. På vinden hyser Mr Rochester sin ännu icke frånskilda fru Bertha. Hon härjar som en osalig ande över Thornfield Hall och står för romanens mörker och galenskap. Bertha hålls instängd men lyckas ändå kullkasta Jane Eyres kärlek till Mr Rochester. Hon är destruktionen i Brontës historia. Det är Berthas historia som Jean Rhys berättar i Sargassohavet. Denna karaktär har även senare kommit att bli föremål för analys, bland annat  i Sandra Gilberts och Susan Gubars bok The Madwoman in the Attic, från 1979, där victoriansk litteratur läses ur ett feministiskt perspektiv. Gilbert och Gubar påvisar att kvinnliga karaktärer porträtteras antingen som "änglar" eller som "monster". Sällan är kvinnliga karaktärer nyanserade på samma sätt som manliga, det har funnits huvudsakligen två kvinnliga litterära typer; den oklanderliga madonnan och den okuvliga häxan. I Charlotte Brontës roman är Bertha en sådan kvinna med enbart en sida, hon är en våldsam och oförsvarlig gestlat, hon är någon som väcker avsky och rädsla, hon är ett monster.

Jean Rhys ger Bertha en röst och en förklaring. Sargassohavet kan emellertid också läsas som en fristående roman om en människas öde och olycka. Först ger Rhys Bertha sitt ursprungliga namn åter. I Sargassohavet heter hon Antoinette Cosway, mot hennes vilja kallar engelsmannen henne för Bertha. Romanen är tredelad. Först talar Antoinette, i andra delen, som behandlar bröllopsresan till Dominica, för engelsmannen ordet, och i sista delen, som utspelar sig i England är det åter Antoinette som berättar. Antoinette är en olycksdrabbad kvinna, hon väcker medlidande utan att vara änglalik. Hon är en människa som ständigt hamnar mitt emellan. Av de svarta på Jamaica kallas hon för "vit kackerlacka" och hon bär skulden av slaveriet på sina axlar. Med de vita engelskorna skulle hon inte kunna jämföra sig, hon är alltför exotisk och spiritistisk för att passa in bland dessa kvinnor, hon har därtill aldrig varit i England trots att hon är engelsk. Antoinette flyr in i fantasin, hennes tanke- och känslovärld är livlig och rik, men hon kuvas, såklart, och det inre har inga kanaler att andas genom eller spira ur. Man skulle kunna säga att det beror på  tidens konventioner eller på den kvinnliga tvångströjan men det vore inte tillräckligt. Antoinette behåller hela tiden något av barnets syn och spontanitet. Hon är en människa som inte helt har omslutits av kulturen, primitiv, skulle vissa kanske mena, och visst är hon direkt men hon är också djupsinnig, med lager av känslosikt. Hon är en människa, en skildrning av en människa som inte bara är en roll, inte bara en mask. Äktenskapet med engelsmannen kväser Antoinette. Han dras till hennes mörka, obändiga skönhet. Då de väl gift sig, och han förfogar över arvet efter hennes styvfar, infinner sig en olust. Han känner sig övervakad och hon blir en främling inför honom. Han drar sig undan. Ju mer hon vill bli älskad desto större växer agget och obehaget hos honom. Antoinettes mor dog i sin galenskap, ofta har hon varnats för detta kvinnliga vansinne. Men Antoinette vill bli älskad av sin man, det är hennes enda hopp trots det vänder han sig ifrån henne tillsammans med allt det som en gång var hennes. Varför Antoinette får folk att vända sig om är obegripligt. Hon väcker något i människor som de inte vill ha med att göra, inte heller engelsmannens känslor förklaras, det är känslor utan ord som får fatala följder. Äktenskapet, eller snarare utanförskapet, driver således även Antoinette till vansinne. Hon har ingen anförvant i världen. 

Sargassohavet är en roman om att inte höra hemma, därmed är den ständigt aktuell. Otillhörighet tycks vara människans lott på jorden. Hon försöker göra den till sin, liksom Antoinette försöker få sin man att älska henne, men ju mer Antoinette stretar desto mer sluter han sig, liksom människan utarmar jorden i sin kamp om att forma den till sin egen... ett slags ödets ironi.

Är det verkligheten som upprör?

Kritikerhyllningarna har haglat över Karl Ove Knausgårds romanprojekt Min Kamp. "Judaslitteratur", säger delar av släkten och hotar med att stämma Knausgård. Och visst står sanningen om verkligheten där som ett monument över sviten på sex delar, men det är ändå inte bekännelselitteratur.  Knausgård lyfter inte på locket, eller kanske gör han det men där under finns inga hemligheter, inga snaskigheter att avslöja. Där finns ett liv, med portioner av tragik, tristess och glädje, ingen ytterligare röd tråd. Att Knausgård skulle ha burit på något som ges utlopp i berättandet förefaller främmande. Nog har han burit men bördan återstår även efter sista punkten. Därför går det inte att jämföra Min Kamp med verklighetsbaserade romaner som Myggor och Tigrar eller Den Högsta Kasten, förhållandet mellan verklighet och fiktion är inte lika laddat eller anmärkningsvärt i Knausgårds roman Ändå är det en roman att bli upprörd över.

Huruvida Knausgård skriver sanningen har jag ingen aning om, men han skildrar den på det mest sannolika sätt. Många gånger är texten tråkig, aldrig sentimental och alltid utan definierbar intrig. Knausgård skriver livet, han lever om det utan nostalgi, psykoanalys eller vilja att förklara, han återupplever genom pennan. Vad finns det för mening i det?

Romanens, (för det är bokens genre) huvudkaraktär Karl Ove Knausgård får jag inte grepp om. Hur mycket jag än läser om hans barndom, kärleksförhållanden eller skrivande. Han gör som han vill ändå, tidigare upplevelser förklarar eller berättigar inte senare val, de bara finns där och ingen vet varför. Många gånger undrar jag varför jag läser Min Kamp när jag kan leva. Bara för att Knausgård är bättre på att skriva än att leva behöver hans läsare inte vara det.

Minnet och realismen imponerar dock, samt förmågan att låta huvudkaraktären och jaget - Karl Ove Knausgård - vara förbannad, utan att texten dömer. I band nummer ett skildrar Knausgård hur han och brodern Yngve städar farmoderns hus där deras far bott och supit ihjäl sig. Fadern må ha varit en demon i Knausgårds liv men han är inte romanens demon, om honom vet vi ingenting mer än vad Knausgård berättar. Och även om Knausgård är en av litteraturhistoriens mest pålitliga berättare, så är han en svårthanterlig huvudkaraktär och jagberättare. Mina sympatier med honom uteblir. I radioprogrammet Oförnuft och känsla med Helena von Zweigbergk definierar Knausgård ärlighet som graden av hänsynslöshet. Ju ärligare desto mindre hänsynsfull. Devisen genomsyrar Min Kamp och den det drabbar värst är Knausgård själv. Han är ärlig om sig själv så till den grad att jag inte förmår att sympatisera med honom. En natt i Stockholm då Knausgård inte kan sova bestämmer han sig för att gå till kontoret och skriva. Knausgårds fru Linda vaknar upp och ber honom att komma och lägga sig igen, hon vill inte ligga där ensam:

[...] det är mitt i natten, sa hon. - Och jag ska faktiskt föda när som helst.

Ha det bra, sa jag och stängde dörren bakom mig [...] Alltid skulle hon hålla mig tillbaka. Vad spelar det för roll om jag är där när hon ändå sover och inte märker det? (min översättning)

Trevligt.

Det är inte sanningsfaktorn som upprör, oftast är det karaktären och berättaren själv. Tanken måste förstås vara fri, men varför skriva den?

Doris Lessing

Under Huden (1994) och Vandra i Skugga (1997) är Doris Lessings självbiografi om livet från 1919-49 respektive 1949-62. Den första delen behandlar den tidiga barndomen i Persien, uppväxten i bushen i Sydrhodesia , nuvarande Zimbabwe, och de unga åren i Salisbury, nuvarande Harare, och slutar då hon lämnar Afrika för London 1949. Det är en djupt personlig bok och man fascineras över Lessings minne. Hon minns barndomens färger och lukter, men framför allt minns hon människorna. Familjelivet, dotterns smärtsamma men ständigt avhängiga relation till modern, är skildrat med stor insikt. Kritiken riktas lika mycket mot samhället, kapitalismen, rasbarriären, kommunismen och äktenskapet som mot jaget självt. I den första delen av självbiografin föregår Lessing skildringen av politiken, kommunismen och det egna deltagandet i kommunistpartiet som kantas av ständiga tvivel och som fyller största delen av Vandra i Skugga. Lessing är väl medveten om att det är politiken som står i centrum i den andra delen av självbiografin och hon medger att det kan vara tråkigt och ointressant för de som inte intresserar sig för politik eller kan relatera till tiden under mitten av 50-talet. Hon säger att hon övervägde att skriva ett kapitel som enbart behandlar politiken i hennes liv, så att de som finner detta ämne tråkigt kan hoppa över denna del men vidare förklarar hon att det vore att förvanska. Politiken genomsyrade nämligen allt på den tiden i London, mitt under Kalla kriget. Samtalen rörde sig oftast om politik och litteratur och genom debutboken Gräset Sjunger fick Lessing en stark röst i debatten om raspolitiken mellan svarta och vita i södra Afrika. Hon blev "niggerälskaren", en offentlig person med lika många vänner som fiender. Doris Lessings första år i London uppfyller devisen "det personliga är politiskt" på det mest distinkta vis. Lessing hade redan i Salisbury varit medlem i en kommunistisk grupp och sitt andra äktenskap var ett vänskapligt, förnuftsbaserat äktenskap som ingicks med kommunisten Gottfried Lessing för att skydda honom från utvisning, allt i sann kamratlig anda. Tiden i Salisbury präglades av en obefläckad tro på kommunismens godhet och sannhet och förmåga att skapa en jordisk utopi. Senare, efter flytten till London och möten med kommunismens politiska flyktingar och rapporter om Stalins illdåd, utbyts naiviteten i tvivel, ändå går Lessing med i partiet. Medlemskapet följs dock av ständig misstro och tankar på flykt. Lessing försöker inte rättfärdiga sina val, hon ursäktar sig inte heller. Hon beskriver ett liv med många omvägar och egentligen är det inget märkvärdigt i det, det är just som de flestas liv.

Doris Lessing skildrar både innifrån och utifrån, vilket är en av hennes största styrkor. Hon är en påfallande trovärdig berättare. Som i de flesta biografier tycks författaren ha haft ett osannolikt händelserikt och aktivt liv, så är även fallet med Doris Lessing. Skillnaden är att Lessing är medveten om självbiografins bedräglighet. Även om livet tycks ha varit fullt av politiska möten, resor och samtal med intellektuella och författare så gick största delen faktiskt åt till att skriva, och att skriva är en ensam och till det yttre mycket enformig sysselsättning, som Lessing värdesatte högt. Men det var inte alltid enkelt. Det är en kamp att få tid och ro att skriva och att skapa, särskilt för kvinnor. Om detta har vi läst i Virginia Woolfs A Room of One's Own. "En kvinna måste ha pengar och ett eget rum för att skriva böcker" lyder en berömd mening ur Woolfs essä. Och det var en kamp för Lessing, som för alla författarinnor. Skildringen av den åtråvärda skrivtiden i det stora rummet på Warwick Road i London tillhör biografins bästa stycken.

Jag gick fram och tillbaka och runt i rummet, skrev en mening, gick lite till, fick ihop ett stycke, kryssade över det igen, skrev om det, åstadkom en sida som dög, åtminstone för en tid. Den här processen, detta vankande och tänkande, medan man plockar upp någonting ur en stol och stirrar på det utan att riktigt veta vad det är, lägger det ifrån sig, stoppar ner något i en låda, finner sig borsta av en fåtölj eller rätta till en trave böcker på vägen, eller står i fönstret och ser lastbilarna sega förbi - det är raka motsatsen till dagdrömmeri, det är total koncentration, man är djupt försjunken i sig själv och omvärlden är enbart ting. Och det är kraftödande, för efter en eller ett par timmar, när man kanske bara skrivit en sida eller två, känner man sig plötsligt så tung att man kastar sig på sängen och somnar, sover den nödvändiga halvtimmen, kvarten, de tio minuterna - och sedan upp igen, vederkvickt, spänningen har släppt och man återtar sitt vankande, fingrandet på tingen, de planlösa städandet, stirrandet, medan man nalkas skrivmaskinen och sedan sätter sig och fingrarna löper så länge de löper - och sedan upp igen, rörelse igen.  

Ett stumt vrål

Darling river från 2010 är Sara Stridsbergs tredje roman. Det är ett formexperiment och en ledig förlängning på Vladimir Nabokovs roman Lolita från 1955, trots att där inte finns någon motsvariget till karaktären Humbert Humbert, Lolitas far och älskare och förlagans berättare. Stridsberg roman rymmer egentligen fyra berättelser, varav enbart en har konkreta likheter med Nabokovs. Den handlar om Lo, en 11, 12 och 13-årig flicka som gör nattliga bilturer med sin far. Ofta stannar de vid ett övergivet badhotell vid en flod som de kallar Darling River efter en flod i Alaska. Där tar hon också passivt emot sina älskare, som förblir namnlösa. Lo blir till i deras ögon och armar, hon njuter av hur de undersöker hennes kropp, hennes sömmar och springor och hon låter sig tvättas av dem i den oljiga, bruna floden. Men Lo betraktas inte bara av de många älskarna utan det är faderns blick i backspegeln som huvudsakligen håller henne fången. Den andra historien handlar om Dolores Haze som kör genom Amerika på väg till Alaska för att föda ett barn som tar livet av henne. Liksom Lolita dör Dolores Haze i barnsäng, hon fläks sönder av förlossningen och kvar blir ingenting utom vanställdhet. En annan historia följer en anonym mor genom världen. Hon har lämnat sin man och sitt barn för att hon inte längre vill leva med en främling. De märkligaste och kanske mest fristående styckena skildrar en vetenskapsman i Paris som hänsynslöst och envetet försöker lära en tillfångatagen schimpanshona att teckna. Det är en sorglig berättelse om människans härsklystnad som resulterar i smärta och skam.

     Det är ett drömskt, eller snarare mardrömslikt, landskap Stridsberg målar upp. Prosan rör sig i en bortglömd terräng, karaktärerna har inget sammanhang, det finns ingen skyddande omgivning, inget umgänge. De kör i ett smutsigt och övergivet landskap. Själva bilkörandet blir till ett ledmotiv i Darling River och det är Los och hennes fars, Dolores Hazes och den anonyma moderns huvudsyssla. Bilturerna klingar också väldigt väl mot Stridsbergs originella prosa. Ingen svensk samtidsförfattare skriver med samma råhet, enkelhet men också suggestion som Sara Stridsberg gör. På andra sidan Atlanten däremot, påträffas ett liknande uttryck och stil. Både Darling River och den hyllade Drömfakulteten har något ytterst amerikansk i sig. Inte bara för att de utspelar sig i Amerika utan för att uttrycksättet och skildringarna är amerikanska om än på svenska. Språket är som de hjälplösa, ändlösa vägarna och trots att Stridsberg aldrig uttrycker sig vilt eller emfatiskt så finns en kraft i språket som man längtar tillbaka till efteråt. Det liknar Joyce Carol Oates, i hennes bästa stunder, eller Cormac McCarthys roman Vägen. Både språket och innehållet är alltså främmande men går ändå att känna igen. Det må vara en klyscha eller en fördom, men att köra nätterna igenom och vänta på att det första bleka skenet syns på himlen, eller på att de första frukostgästerna stiger in på vägrestaurangen, förefaller omistligt amerikanskt. Som att vara ensam i ett stort land.

     Darling River är fyra berättelser men flyter under läsningen samman och gör läsaren desorienterad. Lo saknar sin mor som hon vet aldrig kommer tillbaka. Fadern är en riktig jägare, han träffar djur med bilramen på vägarna och hänger upp Los mammas gamla klänningar och övar pricksytte på dem. I en annan historia flackar en ensam mor genom länder, hon har lämnat sin man och sin dotter, inga klänningar har hon tagit med sig heller. Dolores Haze dör i barnsäng, Los riktiga namn är Dolores efter en romankaraktär som dog i barnsäng. Vems historia är det jag läser? Styckena interfolierar varandra på ett otydligt sätt och det finns ingen nyckel till sammanhanget, ingen kod att knäcka, det är inte en sådan typ av roman. Läsarens förvirring är dock berättigad för undertiteln till Darling River är Doloresvariationer och romanen är idel korrelation.   

     För karaktärerna i Darling River går det utför. Los far må vara hotfull men det är först när Lo blivit något äldre och sjuk som situationen blir verkligt skrämmande och detta gestaltar Stridsberg med fotografiska närbilder. Lo lever av socker, alkohol och mäns uppskattning, hennes tänder blir allt brunare under tandställningen. Håret är täckt av ett lager av fett och kroppen av blemmor som varar. Lo tillbringar tid på sjukhus, fadern har vänlighet att bortse från den hon har blivit och fortsätter fästa sammetsrosetter, som en gång varit blå, i hennes hår. Den ensamma modern går vilse i sin ensamhet, hon kommer ingen vart i sitt resande men är på väg bort från förståndet. Darling River är en studie i destruktion. Det är mycket drabbande och helt utan överdrifter.   

Grejen med Murakami



"Black cat" av Hishida Shunsō



Japan är hippt. Sushi, manga, Tokyo, animé, japanska trädgårdar med japanska körsbärsträd, Lost in Translation, kanske inte sumobrottning men definitivt kimono och Haruki Murakami. Efter att ha gett den hypade författaren en chans och läst Murakamis roman Kafka på Stranden från 2005 infinner sig ett behov av begrundan och överläggning. Att berättelsen är absurd, med sin blandning av vardagsrealism och övernaturliga bissarra händelser, distraherar inte. Redan titeln antyder ett egendomligt och suggestivt innehåll. En femtonårig pojke rymmer från sitt hem i Tokyo. Det är inget sedvanligt tonårsuppror utan en djupsinnig handling, som bottnar i en överlevnadsinstinkt. Han rymmer för att inte förgås. Det finns också en annan aspekt som, i alla fall inledningsvis, må vara undermedveten men icke desto mindre väsentlig. Pojken lämnar hemmet för att söka efter sin försvunna mor som övergav honom som barn. Fadern har därtill uttalat en något malplacerad men mycket välbekant förbannelse över sin son; att han ska mörda sin far och ligga med sin mor. Murakami leker med otaliga kända symboler och antika myter, varav Oidipusmyten är den mest uppenbara.Och faktum är att förbannelsen slår in men i denna passage lyfter sig prosan från den denotativa nivån och blir i huvudsak svävande metaforisk. Inte bara språket är beslöjat och tvetydigt utan händelserna som beskrivs likaså. Det finns inget perverst eller groteskt i denna mytiska episod, det beror till stor del på romanens fantastiska aspekt som försätter delar av handlingen på en annan verklighetsnivå. Pojken, som kallar sig för Kafka Tamura ligger med en äldre kvinna som både är och inte är hans mor. Denna handling är därmed inte primärt incestuös utan filosofisk. Parallellt med historien om Kafka Tamura som rymmer från sitt hem, berättas historien om den äldre, efterblivne men enastående charmerande och godhjärtade mannen Nakata. Han kan tala med katter och få det att regna makrill från himlen. Kafka på Stranden har flera mycket surrealistiska stycken som jag inte vet hur jag ska hantera. De övernaturliga inslagen har varken en meningsbärande eller suggestiv funktion eller är särskilt komiskt underhållande, de är bara konstiga. Kafka på stranden är en egensinnig och bitvis riktigt spännande berättelse men den har en enerverande sida och det är språket, i allmänhet, och dialogen, i synnerhet. Kafka Tamuras ordval och språkstil är osannolikt och krystat. Nog för att han är en brådmogen tänkare men stilen är ändå överdrivet eftertänksam och stel. Han upprepar frågor och fraser och det finns en övertydlighet i sättet att prata som irriterar. Berättaren tycks inte ha stor tilltro till läsarens kunskapsnivå eller förmåga att läsa mellan raderna. Karaktärerna förklarar ofta alldeles för långrandigt och ingående om allt från litteratur till etik och moral. Dialogen liknar snarare ett didaktiskt tal som vänder sig till läsaren, där berättaren name-droppar och briljerar med sitt vetande. Murakamis popularitet förvånar mig således. Vad finner hipsterläsaren i denna övertydliga och mästrande berättarröst?

Woolf

Vågar man ens skriva om en roman som Mrs Dalloway? Förmodligen inte, men man måste ju. För att fortsätta att uppmärksamma det som är genialt och tunnsått och ännu viktigare för att agera motvikt till det skriande intresset för författarinnans privata lidande, vilket ideligen överröstar diskussionen om hennes exklusiva litterära stil. Virginia Woolf har kommit att bli en ikon, men som ofta är fallet med kvinnliga celebriteter är det hennes liv och inte hennes produktion som fascinerar. Jag vet inte hur många gånger jag har läst om hur Woolf, en marsdag 1941, lämnade sitt hus i Rodmell i Sussex för att fylla fickorna med stenar och vandra ut i River Ouse. Likaså brevet som hon efterlämnade till maken Leonard Woolf finns lättillgängligt i minnet. "Du har givit mig den största möjliga lycka men jag kan inte kämpa emot längre." Och visst är detta livsöde trollbindande och tragiskt, men om denna Virginia Woolf kan vi faktiskt inte säga mycket mer, däremot står hennes romaner fortfarande till vårt förfogande att diskutera. Litteraturprofessorn Lisbeth Larsson uppmärksammar detta fenomen och menar att vi älskar döda författarinnor i litteraturhistorien. Hon säger att vi läser deras texter genom deras död. Liksom Virginia Woolf tog Karin Boye, Victoria Benedictsson och Sylvia Plath sina egna liv, denna tragiska handling har bidragit till att mystifiera bilden av dem och därmed ökat deras popularitet.

"Ophelia" (1852) ligger död i vassen, en målning av den brittiske konstnären John Everett Millais som tillhörde konstnärsgruppen Prerafaeliterna

En ung, död kvinna är ett klassiskt, alltjämt populärt, motiv inom konsten. Det må vara vackert men bidrar onekligen till kvinnans objektifiering. Virginia Woolf var emellerid allt annat än ett estetiskt emblem, hon var en av 1900-talets mest nyskapande och skickliga prosaförfattare.

     I romanen Mrs Dalloway från 1925, finns ett flow som bara Woolf lyckas fånga. Det är med enkelhet som läsaren passerar en svårframkomlig terräng. Clarissa Dalloway ska ha middagsbjudning i sin vackra våning i Westminister. Hon bestämmer sig för att hon ska köpa blommorna själv. Det blir en både ordinär och annorlunda vårdag. Woolf försöker varken förneka eller upphäva denna motsägelse, hon låter den vara där, accepterar och skriver i den. Romanen skapade förvirring bland kritikerna, men Woolf hade is i magen och skrev att "den moderna romanen ska förmedla tankens förvirring, inte arrangera den i prydliga rader." Och det är vad Woolf gör i Mrs Dalloway, där ger hon den otämjda tanken utrymme.

     Clarissa är en vänlig och gracil kvinna, hon är den perfekta värdinnan, generös, aldrig utlämnande. Det finns inget som hon skulle vilja förändra, men hon inte är tillfreds i livet. Sådana känslor går dock inte alltid att sätta fingret på, Woolf försöker inte heller det men känslan finns  där ändå. Att vara mittemellan eller att aldrig riktigt vara närvarande. Clarissa befinner sig utanför livet men är ändå fångad i det, hon beklagar sig dock aldrig, hon är tacksam. Clarissa är emellertid inte främst Clarissa, hon är Mrs Dalloway, hon är sin mans fru och hon skulle inte medvetet vilja ha det på något annat sätt. Oväntat kommer ungdomskärleken Peter Walsh på besök denna dag. Det är lätt att säga att Clarissa valde bort honom för ett tryggare och tråkigare liv med Richard Dalloway, men det är inte helt sant. Hon har ett fint äktenskap, det är känslobefriat men alltjämt vänskapligt, är det inte så Clarisa vill ha det? Hon är en känslig själ, trots sitt trygga sken. Livet med Peter Walsh hade blivit alltför slitsamt, för han har ständiga problem, med kvinnor och ekonomi. Då han betraktar Clarissa under festen, förefaller hon honom översvallande tillgjord, han står i ett hörn av salongen och kritiserar henne och hennes ytliga bjudningar. Det är alltså ömsesidigt, Clarissa Dalloways liv passar inte heller Peter Walsh, hon släpper varken in eller ut något, trots det har hon en märklig inverkan på Peter. Han får ofta känslomässiga infall av att utelämna sig i Clarissas närvaro, hon spelar på strängar som ingen annan kommer åt.

     Maria Sveland skriver insiktsfullt, i förordet till pocketutgåvan av Mrs Dalloway i Bonniers klassikerserie, att det är en av de sorgligaste böcker hon någonsin läst. Clarissa Dalloway är en kvinna som har förlorat sin lust. Hon kan tyckas återhållsam men faktum är att det inte finns något hon vill, det är inget hon formulerat inför sig själv, hon är ju nöjd med livet fast har tappat kontakten med sig själv. Det finns en hopplöshet under ytan i Virginia Woolfs roman. Det går inte att ruska om Mrs Dalloway och väcka henne till närvaro, även om Peter Walsh hade lyckas bryta igenom Clarissas svala och återhållsamma fasad så hade hon hon inte tagit för sig, för det finns inte längre något hon begär.

Men ofta numera kändes det som om den här kroppen hon bar på (hon stannade för att titta på en målning, en holländare) den här kroppen, med alla dess egenskaper och möjligheter, inte var något - inte var något alls."

Myller

Nattens Skogar från 1936 är imponerande. Jag fattar ingenting men är ändå överväldigad. Visst är Barnes spränglärd men det är inte de otaliga allussionerna till de otaliga konstarterna och epokerna som väcker min beundran, inte heller är det uttrycksskönheten som snarare faller poesi- än prosaläsaren på läppen, vilket T.S Eliot skriver i sitt berömda förord, som utgör kärnan i min fascination. Det är karaktärerna och deras relationer som kommer mig att "tappa koncepterna". Nattens Skogar är en roman omöjlig att ha kontroll över, den får mig att känna mig liten och läsningen är krävande och en smula smärtsam, men den är en roman som stannar kvar.

    I mellankrigstidens Europa vävs fem märkliga människoöden samman i en terapeutisk diskurs. Felix, Robin, Nora, Jenny och bekantar sig alla den mångordige läkaren Matthew O'Connor, han blir deras och mentos. Vad som börjar i yster passion slutar i plågsamma begär och svartsjuka. Felix, Nora och Jenny får alla smaka på Robins nektar och hon blir föremål för deras begär och besatthet. Men Robin låter sig inte fångas, hon är kärlekstörstande utan att vara angelägen. Hon är rörelse, hon försöker inte leva, utan är själv livets ström. Doktor O'Connor står utanför detta förvridna kärleksdrama, han är den som de andra vänder sig till för vägledning i desperationen. O'Connor är dock inte enbart ett plank, han är förmodligen den mest mystiska av de alla. Han säger sig vara den störste lögnaren på den här sidan månen, han öser ur sin fantasi för att ta de dödliga plågorna ur inälvorna på sina vänner. O'Connor är ett allvetande orakel och en påfrestande pratkvarn. Jag orkar och kan inte följa med i hans långa haranger, jag går vilse i texten och undrar vem det är som talar så befängt och pomöst, jag bläddrar ideligen tillbaka och söker ordens källa.

     Robin är romanens mållösa nav, hon talar inte, hon är den som man talar om. Trots att hon är orsaken till sina älskare och älskarinnors våndor framstår hon som oskuldsfull, för hon garanterar inget, hon menar ingenting. Robin vill bli älskad men samtidigt lämnad ifred, därmed förkroppsligar hon ett av livets stora dilemma - valet mellan trygghet och frihet, och hon gör det genom att vägra välja sida. Robin både äter kakan och har den kvar men på bekostnad av att hennes älskare och älskarinnor blir utan allt. Robin är en androgyn gestalt, ett både och, som rymmer allt. Hon är oförklarlig men ändå självklar, det är därför som hon är så åtråvärd.

     Nattens Skogar är en polyfon roman som också rymmer en identitets- och sexualitetstematik som först kan vara svår att se. Det ursprungliga manuskriptet, på över 600 sidor, redigerades kraftigt och innehöll fler homoerotiska skildringar än den slutgiltiga texten där språket ofta är så kompakt att det skymmer sikten för de sällsamma uttalanden om identitet och sexualitet. Nora beskriver den smärtsamma separationen för doktor O'Connor, efter det att hon förlorat Robin till Jenny:

En man är en annan person - en kvinna är man själv, fångad i ett enda förfärande ögonblick; på hennes läppar kysser man sina egna. Om hon tas ifrån en ropar man att man har blivit plundrad på sig själv.

Blå ögon svart hår

Det finns en exklusiv stäming i Marguerite Duras romaner. Karaktärerna är avskurna från omvärlden och atmosfären är sömndrucken, het och rusig, Duras har helt enkelt inget till övers för sammanhang. Romanen Blå ögon svart hår från 1986 utspelar sig under ett par varma sommarveckor i ett slutet rum i ett hus vid havet.

   Det börjar med att en man betraktar en ung främling med svart hår och blå ögon som försvinner från ett hotell tillsammans med en ung kvinna. En natt längre fram får mannen åter syn på kvinnan. Enda anledningen till att han känner igen henne är för att hon påminner honom om den unge främlingen med de blå ögonen och det svarta håret och kvinnan blir hans enda länk till honom. Han bjuder henne därför till sitt hus vid havet, han ber om hennes närvaro mot betalning. Men Duras intriger är aldrig förutsägbara, om de ens är, och det är ingen vanlig prostitution som skildras men en besvärlig och sublim relation utan namn. Duras skalar av och lämnar bara essensen av en handling kvar. Dialogen är kompakt, även då den är repetitiv, den är på något sätt orealistisk eftersom ingen talar i så meningsfyllda men undflyende ordalag som Duras karaktärer gör. Blå ögon svart hår är en roman helt utan small talk och administration, vilket gör den svår att följa, prosan laddas och gränsar till poesi. Det är en annorlunda kärleksberättelse och som alltid är fallet i Duras romaner involverar kärleken tre individer utan att för den skull vara ett klassiskt triangeldrama. Den unge mannen med de blå ögonen och det svarta håret är romanens huvudperson trots att han inte är direkt närvarande i berättelsen. Han är den runt vem allt kretsar, han är den som för mannen och kvinnan samman, han är romanens anledning. Denna onårbara gestalt, som tycks vara en hägring, liknar sjömannen från Gibraltar i romanen med samma namn. Det är en individ som inte uppenbarar sig eller agerar men ändå får saker att ske, en slags katalysator.

     Mannen i Blå ögon svart hår ser initialt kvinnan som ett medel för att komma åt ynglingen. Ibland försöker hon förföra honom men han känner olust inför hennes kvinnokropp. Eftersom Duras aldrig tydliggör förklaras inte denna sexuella ovilja med en sexuell läggning, men det är en potentiell tolkning. Långsamt förändras dock mannens och kvinnans relation. Vissa nätter går hon ut och träffar andra män, efteråt ber han henne berätta om dem, de sover och gråter tillsammans och sommaren lider mot höst och det blir kyligare. Förhoppningen att återse den unga mannen med de blå ögonen tycks allt mindre, för att slutligen upphöra helt, men kvinnan blir kvar i mannens hus och han börjar älska henne.

     Att läsa Duras är en smula slitsamt, hur välskriven Blå ögon svart hår än må vara är det tur att den är kort eftersom den sätter sin läsare på många prov. Hela tiden frågar man sig vad det handlar om, både bokstavligt och bildligt, och ständigt oförstående läser man alltmer noggrant och upptäcker att man förstår allt mindre. Men så börjar man slappna av, och låter texten leda så som den behagar, då blir läsningen skönt suggestiv.