Grejen med Murakami



"Black cat" av Hishida Shunsō



Japan är hippt. Sushi, manga, Tokyo, animé, japanska trädgårdar med japanska körsbärsträd, Lost in Translation, kanske inte sumobrottning men definitivt kimono och Haruki Murakami. Efter att ha gett den hypade författaren en chans och läst Murakamis roman Kafka på Stranden från 2005 infinner sig ett behov av begrundan och överläggning. Att berättelsen är absurd, med sin blandning av vardagsrealism och övernaturliga bissarra händelser, distraherar inte. Redan titeln antyder ett egendomligt och suggestivt innehåll. En femtonårig pojke rymmer från sitt hem i Tokyo. Det är inget sedvanligt tonårsuppror utan en djupsinnig handling, som bottnar i en överlevnadsinstinkt. Han rymmer för att inte förgås. Det finns också en annan aspekt som, i alla fall inledningsvis, må vara undermedveten men icke desto mindre väsentlig. Pojken lämnar hemmet för att söka efter sin försvunna mor som övergav honom som barn. Fadern har därtill uttalat en något malplacerad men mycket välbekant förbannelse över sin son; att han ska mörda sin far och ligga med sin mor. Murakami leker med otaliga kända symboler och antika myter, varav Oidipusmyten är den mest uppenbara.Och faktum är att förbannelsen slår in men i denna passage lyfter sig prosan från den denotativa nivån och blir i huvudsak svävande metaforisk. Inte bara språket är beslöjat och tvetydigt utan händelserna som beskrivs likaså. Det finns inget perverst eller groteskt i denna mytiska episod, det beror till stor del på romanens fantastiska aspekt som försätter delar av handlingen på en annan verklighetsnivå. Pojken, som kallar sig för Kafka Tamura ligger med en äldre kvinna som både är och inte är hans mor. Denna handling är därmed inte primärt incestuös utan filosofisk. Parallellt med historien om Kafka Tamura som rymmer från sitt hem, berättas historien om den äldre, efterblivne men enastående charmerande och godhjärtade mannen Nakata. Han kan tala med katter och få det att regna makrill från himlen. Kafka på Stranden har flera mycket surrealistiska stycken som jag inte vet hur jag ska hantera. De övernaturliga inslagen har varken en meningsbärande eller suggestiv funktion eller är särskilt komiskt underhållande, de är bara konstiga. Kafka på stranden är en egensinnig och bitvis riktigt spännande berättelse men den har en enerverande sida och det är språket, i allmänhet, och dialogen, i synnerhet. Kafka Tamuras ordval och språkstil är osannolikt och krystat. Nog för att han är en brådmogen tänkare men stilen är ändå överdrivet eftertänksam och stel. Han upprepar frågor och fraser och det finns en övertydlighet i sättet att prata som irriterar. Berättaren tycks inte ha stor tilltro till läsarens kunskapsnivå eller förmåga att läsa mellan raderna. Karaktärerna förklarar ofta alldeles för långrandigt och ingående om allt från litteratur till etik och moral. Dialogen liknar snarare ett didaktiskt tal som vänder sig till läsaren, där berättaren name-droppar och briljerar med sitt vetande. Murakamis popularitet förvånar mig således. Vad finner hipsterläsaren i denna övertydliga och mästrande berättarröst?