Opretentiöst smart

Foto: Evening Standard/Getty Images

Det finns författare som man inser är bra också finns det författare som drabbar en. Margaret Drabble hör till den senare sorten. Kvarnstenen från 1965 är ett knytnävsslag, Riken av guld, från 1975, en mer tålamådsprövande roman som i efterhand ofta gör sig påmind. Gemensamt är de avundsvärt intelligenta, aldrig präktiga, huvudpersonerna. Jag letar efter ett ord för att beskriva Rosamund Staceys och Frances Wingates karaktärer. Jag finner enbart ett engelskt – witty. De är brittiskt kvicka och helt osentimentala. Nog trampar de snett men har ord och spirituella lustigheter för det mesta och tackar aldrig nej till en drink, gravid eller inte. 

Man kan fråga sig hur dessa kvinnor fått till så framgånsrika akademiska karriärer. Frances Wingate, frånskild, fyrabarnsmor arkeolog, också Rosamund Stacey, i Kvarnstenen, gravid, 20 bast och snart klar med sin avhandling om 1500-tals poesi. Framgången stavas förstås både talang och hårt arbete, men inte minst pengar. Trots att de är ensamstående kan de sitta på Brittish museum och skriva eller åka till Afrika på utgrävningkonferens eftersom de har råd med barnomsorg. Därtill kan de kosta på sig att lata sig, vilket vaccinerar dem mot neuroser. Eller som Frances Wingate i Riken av guld  själv uttrycker det: Jag är uthållig när jag har en uppgift värd ansträngningen. Om man ändå hade en sådan inre prioriteringskompass.

Nu låter det kanske som om romankaraktärerna kunde viftas bort som übermenchen. Men så är inte fallet. De är alltför självmedvetna för det och Margaret Drabble en alltför skicklig berättare och människokännare. Hon, Drabble, sätter också fingret på en känsla som bara brett ut sig sedan 1965 – medelklassens dåliga samvete. Rosamund Stacey skäms för sin privlegierade position och sitt intellekt, varför hon aldrig skulle tillåta sig själv att vare sig gnälla eller bete sig pretentiöst. I detta, och många andra, avseenden framträder Margaret Drabble som en mycket modern människoskildrare. Drivet och teman återkommer hos flera mer samtida författare, som tyvärr framstår som bleka i jämförelse. Doris Lessings roman Den femte sanningen är den enda jag kommer att tänka på som kan mäta sig med Drabble.

Förlaget Modernista som nu ger ut böckerna på nytt och Kulturhuset som bjudit in henne till ett samtal i föreläsningsserien internationell författarscen bäddar för en välförtjänt renässans för Margaret Drabble bland svenska läsare.

Skuld och spretig gestaltning

Det börjar i sann Duras-anda. En familj på semester i en kvalmig kustby, där värmen spelar en huvudroll och förstulet förvrider tanken och uppförandet på människorna, i synnerhet på fjortonårige Thomás, antihjälten. Semestern som fond i tragedier och svarta komedier är ett väl nött grepp i litteratur och film. Effekten är kontrastens. Kontrasten mellan den idylliska platsen och den förmodade gemenskapen och de enkla nöjena, å ena sidan, och den latenta irritationen, svartsjukan och solstinget, å andra sidan. Så startar Andrés Barbas kortroman Augusti, oktober från 2010, i översättning av Annakarin Thorburn, med lugnet som förebådar något på väg att spåra ut. 

Andrés Barba, foto Mathieu Bourgois

De välartade ungdomarna på segelklubben som Thomás umgåtts med föregående år tråkar ut honom. Han tål dem inte längre och söker sig till byns utkanter. Där, bland låghusen, bor de som inte åker till badorter om sommaren utan bor där året runt, även sen sommargästerna åkt tillbaka till Madrid och uteserveringarna packat ihop. Dessa ungdomar tillhör en annan klass. De är råa och levande. De romantiserar inte, skryter lojt om erövringar och vunna fighter och äger redan en sexualitet. En av tjejerna i gänget, erfaren och rapp i käften, blåser Thomás på en avsugning. Dealen var först du på mig, sen jag på dig. Men när Thomás gjort sin del, drar hon på sig kjolen och springer därifrån. 

Augusti, oktober är inte en berättelse med många trådar. Det är en berättelse med  en tråd – Thomás upplevelse av en avgörande sommar. Barbas korta roman har i denna sin enkelspårighet en del gemensamt med novellen. Dessutom bjuds på en epifani, en sekulär uppenbarelse, eller som James Joyce uttryckte det: "a sudden spiritual manifestation". Det är när Thomás dyker och håller andan till dess att han förlorar medvetandet. I den stunden ändras allt, oskulden är förbi.

Thomás lidande är både skuld och feghet och kommer sig av en gruppvåldtäkt. Det är sommarfest i byn, de har drivit runt på gatorna och blivit höga på amfetamin. Oöverlagt övertalar de Marita, en förståndshandikappad tjej från samma utsatta utkanter, att bli med till sanddynerna. Men när det blir Thomás tur vill han inte. Han drar ner byxorna och lägger sig på Marita och juckar, påhejad av de andra låtsas han våldta henne, hon säger inget men möter hans blick som hon inte gjort med någon av de andra.

Andrés Barba hyllas för sin språkliga träffsäkerhet. Tim Andersson skriver i UNT att den psykologiska gestaltningen "är lika sylvass som skuggorna i det kustlandskap där berättelsen utspelar sig". Det är låter fint men nej, tänker jag. Konsekvensen saknas. Det osannolika distraherar. Det krävs exempel: Som när Thomás en natt går med en av tjejerna från gänget mot stranden, de är "övergivna på en mörk planet" men när hon klär av sig inför honom ser han en "spetsig bröstvårta från vilken det växte tre hårstrån". Nej, det ser han inte. Det kan han inte se, det är natt och mörkt. Vidare vacklar dialogen. Och hur ska man reagera när Barba kallar det kvinnliga könet för det där? Detta är inte poetiskt sylvasst. jag tror det är dålig gestaltning. Men så tar det sig. Gestaltningen lyfter småningom och Barba börjar leverera alltmer skarpsynta iakttagelser. Som när Thomás återkallar sig själv innan förändringen. 

"Han mindes också det öppna förakt han kände för sin tidigare naiva inställning till livet och närmade sig det kalla mod som man känner när man bestämt sig för att vara omedgörlig."

Just så. Ett kallt mod som man känner när man bestämt sig för att vara omedgörlig. 

Den osynliga handen

Utgiven på svenska 2012 av Astor förlag

I Europa pågår fortfarande en något överskuggad ekonomisk kris. Hårda arbetsförhållanden och avsaknad av arbete är ett av de stora bekymrena. När vi i framtiden ser tillbaka på den här tiden kanske vi också kommer att skönja konturerna av en tredje vågens arbetarlitteratur. Till denna skulle den spanska författaren Isaac Rosas roman Den osynliga handen från 2011 sällas. Titeln är förstås en blinkning till liberalismens fadersgestalt Adam Smiths marknadsdevis om att den som handlar för att tillfredställa sig själv och sina egna behov också, indirekt, kommer att göra det bästa för samhället. 

I Isaac Rosas roman är handen däremot i allra högsta grad synlig, likaså dess ägare. Detta är en märklig berättelse om arbete i ett märkligt sammanhang. Tolv arbetare för ordet. Med deras röster och perspektiv återges arbetet och tankarna om det. Det märkliga består i att de har blivit rekryterade att utföra sina yrken inför publik. Arbetsuppgifterna är desamma, de murar, flår, skruvar och skurar, men folk tittar på. De befinner sig på ett slags scen. I tidningarna kallas deras arbete för konst, show och experiment men för arbetarna är det huvudsakligen arbete.

Arbetets alienerande konsekvenser går i Isaac Rosas roman ett steg längre. Arbetaren är inte bara främmande för det hon producerar genom att produkten aldrig är hennes utan tillhör den stora industri som hon säljer sin kroppskraft och tid till. Rosas samtida romankaraktärer är dubbelt alienerade till följd av att produktionsprocessen är fragmentiserad. Inte nog med att de inte äger produkten de producerar, de får aldrig ens se den eftersom de bara tillverkar en liten del, en plastring eller en sicksack-söm, till det som längst fram i den oöverskådliga kedjan är en billig vara.

Bäst är Rosa på att låta karaktärerna själva tala. De vet hur man packeterar smådelar till bilproduktion och hur man flår ett får, de vet också vad arbete betyder och vad det gör med människan. Sociologerna och kulturrecensenterna som uttalar sig om arbetsföreställningen i romanen är både trovärdiga, platta och parodiska. Arbetarnas röster tycks vara de geniuna, mycket tack vare att Rosa inte buntar ihop dem till ett enhetligt proletariat med likadana uppfattningar. Genom att låta arbetarna själva tala hindrar Rosa dem från att enbart framstå som kropp eller maskiner av kött. Deras intellektuella resonemang och svarta humor är engagerande läsning. Särskilt fabriksarbetarens klarhet är skoningslös. Hon vet att folk tror att hon har ett arbete där man inte behöver tänka och att det därför är lätt. Det är svårt att förklara men jag tycker att hon lyckas "man tänker inte på varje rörelse men man är upptagen av den, vilket gör att man inte kan tänka på andra saker". Arbetet förfogar på så sätt också över hennes tankeverksamhet, men inte genom att utveckla och stimulera den utan genom att ta den som gisslan och kräva uppmärksamhet utan att ge något tillbaka.

Den osynliga handen är en språklig fullträff, med långa detaljerade meningar skrivna med lätt hand. Men det blir långt – långa meningar, långa kapitel, omtagningar och upprepningar. Allas arbete beskrivs. Sömmerskans, telefonförsäljarens, lagerbetarens, städerskans, mekanikerns, fabriksarbetarens, slaktarens... Detta måste kortas, vi fattar grejen. Så biter jag mig i tungan. Det är kanske just detta som är grejen. Att läsa om de osynliga händerna, liksom om de osynliga tankarna. I så fall är Isaac Rosa inte bara språkligt träffsäker utan även formmässigt. I Den osynliga handen följer nämligen formen innehållet med en subtil och fascinerande taktkänsla. Berättandets drag av långrandighet har sin klangbotten i det okvalificerade, repetitiva arbete som romanen skildrar.

Håll dig ung

Även hos tungviktare som Ingeborg Bachmann kan man finna användbara skönhetstips:

Skratta mer, läs mindre, sov mer, tänk mindre

                                                    ur Malina, 1971

Den genetiskt dåliga självkänslan

På pappret, i listformat, verkar det som om hon var med om massor, att det alltid hände något kring henne. Först några barndomsår på den amerikanska västkusten, så folkhemstillvaron i Årsta och sen ungdomstiden i Lund omgiven av akademiker och slättlandets snålblåst. Men egentligen är det mest väntan, ensamhet och längtan någon annanstans, till att det riktiga livet ska börja. Barndomen är ett ingemansland som Agneta Pleijel skriver i nyutkomna Spådomen: En flickas memoarer (Nordstedts 2015). Denna uppväxtskildring är varken en uppgörelse eller en saga. Den är lite kladdig, kroppslig, kantad av både dålig självkänsla och sturskhet, den är något att känna igen sig i.

Det är ilskan och medlidandet med den nerviga modern som sticker ut i Pleijels skildringar. Modern förebrår henne, får henne att känna sig omusikalisk och vulgär när hon som elvaråring blöder första gången. Situationen är omåttligt klassisk men inte desto mindre drabbande och grym. Modern som egentligen ville bli konsertpianist haltar fram längs Årstavägen med Konsumkassar och tre döttrar i släptåg medan maken grubblar över sina matematikformler och avancerar till professor. Hon är hetlevrad och ju mer hon försöker få kontakt med sin man genom kyssar eller spott desto mer sluter han sig i sitt skal. Han, maken, som med sitt eget lugn förmår skapa sån oro hos andra. Alla känner igen det och det kryper i läsaren när splittringen rullas upp, exakt och osentimentalt beskrivet av Pleijel.

Modern är förstås förbittrad, senare även förrådd, och det enda hon kan göra är att sparka nedåt för maken, sval som kylskåp, kommer hon inte åt. Och där nere står den unga Agneta – Neta – som ömsom sväljer ömsom trotsar modern. Modern väcker Agnetas hat men också hennes medlidande. Denna medkänsla och förståelse är inte bara en efterhandskonstruktion av den vuxna författaren med begrepp om kvinnofällor och marginalisering. Utan den tycks existera parallellt med irritationen under ungdomsåren. Ibland lyser den genom och sveper bort allt agg, som efter att modern på eget initiativ spelat Johannespassionen i Lunds domkyrka. ”I den stunden ser hon inte sin motsägelsefulla jobbiga mamma, utan sin mor som en människa för sig. Då älskar hon henne.”   

Agneta Pleijels skildringar av föräldrarnas äktenskap och mor-dotter-förhållandet är en suggererande studie i relationspsykologi.

Spådomen är också en berättelse om hur den dåliga självkänslan och självföraktet går i arv från mor till dotter. Pleijel upprepar hur slarvig hon är, hur hycklande och illasinnad. Hon känner sig ensam men möter grannflickans gränslösa ensamhet med en kall hand. Just i dessa passager finns ingen distans och jag undrar ifall det har gått över. Om det vill jag också läsa. Om vad som hände efter 20? Fick hon några svar på sina frågor, försonades hon med kroppen och klarade sig mamman från den genomdränkande bitterheten? Jag tror det finns material till mer.

Pleijels memoarer är en förtröstan för de, för oss, med komplex över brist på upplevelser och bildning och som ser ungdomsåren sina. Det är okej, säger Pleijel.

Legionärerna som spegel eller förkovran

En central uppgift för medier med seriösa anspråk tycks vara att hålla upp historiska bilder att spegla samtiden i. Att förse befolkningen med perspektiv, helt enkelt. Jag läser kultursidor, aktuella reportageböcker och lyssnar på radiokrönikor och finner att dessa just nu dignar av speglar. Speglar som reflekterar och sätter växande främlingsfientlighet, flyktingkatastrofen på Medelhavet och den politiska situationen i Ryssland i en historisk kontext. Spegelbilderna utgörs bland annat av fascismen i trettiotalets Europa och flyktingströmmarna i andra världskrigets kölvatten eller de efter balkankrigen. Där finns även äldre händelser som används för reflektera och kontextualisera samtiden, utvandringen till Amerika är ett sådan. Ett annat hav och andra länder men samma hopp om ett bättre liv någon annanstans.

Det var under läsningen av P O Enquists dokumentärroman Legionärerna från 1968 som alla dessa speglar i mediebruset blev synliga för mig. Enquist skildrar hur det gick till då Sverige 1946 lämnade ut 146 baltiska militärer till Sovjetunionen i vad som kommit att kallas en av de största politiska skandalerna i svensk historia.

Legionärerna är en spegelbild så god som någon. Den kan läsas som en fond mot aktualiteter som är svåra att få överblick över. Det finns gott om analogier och trådar kan dras till otaliga, samtida, faktiska händelser eller konstnärliga uttryck. Vad säger dessa spegelbilder då? Att tidsandan en gång varit densamma? Vid en första flyktig anblick kan det tyckas så. Men det är en alltför enkel analys.

Varje dag hör jag skildringar av flyktingkrisen på Medelhavet och dess historiska analogier. Jag läser om den politiska situationen i Europa och kopplingar till trettiotalet Det är intressant och angeläget. Men jag ser att spegelbilderna blir allt fler och tycker att de liknar besvärjelser. Avsändaren önskar att människor ska lära av historien och sina misstag. Lär vi av våra misstag? Lite kanske, men vi gör nya misstag, sällan identiska med tidigare men liknande och inte desto mindre förödande. Jag hör hur hopplöst det låter. Läsningen av Legionärerna jämte dagens nyhetsflöde ger en smärtsam insikt om att historiens lärdomar är tvetydiga.

Legionärerna måste inte läsas mot samtiden. Den kan läsas av det nästintill bortglömda skälet bildning. Detta ämne som idag uppfattas som både elitistiskt och ute diskuterades faktisk i veckans program av Obs Magasin. Någon skarp röst menade att svenskarna blir alltmer välutbildade men allt mindre bildade. Jag rös av exaktheten i påståendet och återvände raskt till P O Enquist. I Legionärerna orienterar jag mig i svensk politik under tiden för folkhemsbygget, Baltikums historia och pressens positioner under efterkrigstiden. Trots att jag läst snart sex år på universitet har jag sällan kommit i kontakt med denna kunskap som jag inte vet vad jag ska ha till. Men så är är det väl med bildning - till skillnad från utbildning - den har inget tydligt användningsområde men ändå en mening. Eller har den det? Bildningen ger mersmak, läsande och skrivande blir ibland till en besatthet. Den driver mig, frågan är bara om jag rör mig framåt eller i cirklar. Borde skicka in mina frågor till Sveriges Radio, men i vilket program hör de hemma? Jag hade hoppats på Obs Magasin eller Filosofiska Rummet men fruktar att de skulle hamna hos Radiopsykologen, eller ännu värre Ring P1.

Sätta pris på sig själv

Läste två romaner tätt efter varandra, en ville jag bara lägga ifrån mig den andra önskar jag alltid ha i fickan. Ändå är det två insiktsfulla och välskrivna romaner. Två romaner jag skulle rekommendera.

Det började på Akademiska bokhandeln i Helsingfors. Jag stod med Tove Janssons barndomsskildring Bildhuggarens dotter och Jörn Donners senaste roman Son och far i varsin hand. Ut gick jag med Tove Jansson, det var det rätta valet för mig, den jag borde tycka om. I första kapitlet började jag längta efter att bli klar så att jag kunde läsa något om någon att identifiera mig med. Tove Jansson fascinerar mig på ett sådant sätt som människor man ser upp till men inte förstår sig på gör.  Tove Jansson är stark och självklar som bara en person med god självkänsla kan vara. Barndomsskildringarna i Bildhuggarens dotter är så långt ifrån mina egna. De är fulla av uppslukande och orealistiska lekar och fantasi i ett ovadderat konstnärshem där barnet tillåts vara hur egensinnigt som helst. När jag till slut blev klar låg en trave bibliotekslån på nattygsbordet, överst Agneta Pleijels En vinter i Stockholm. 

Pleijels jag är också starkt och passionerat men till skillnad från Janssons alltid tvivlande. Hos Pleijel känner jaget ständig skuld inför sin egen otillräcklighet, som kvinna, hustru, mor, dotter och författare. Hon ser sig själv genom männen eller mamman och vet om det. Men medvetenheten behöver inte vara till någon hjälp mot krav och objektifiering. Den kan vara ännu ett krav och en börda. Pleijel ser strukturerna men kan inte bryta sig loss, det blir dubbelt plågsamt. Tove Janssons berättarjag, ett barn förvisso, lever utanför strukturerna, hon är helt i sig själv. Därför är hon naiv. Det måste vara underbart.

Skapandet tycks komma helt naturligt för Tove Jansson, jag anar ingen konflikt mellan liv och konst i föräldrahemmet på Skatudden i Helsingfors. Agneta Pleijel slits mellan allt, ser allt, plågas och låter sig förföras och förgöras. Hon lär sig aldrig. 

Hur kommer det sig att vissa förmår sätta ett högt pris på sig själva medan andra alltid låter sig trampas på? 

Dessa läsningar jämte varandra var en underlig upplevelse. Tove Jansson är en god berättare, med egen stil, komplexa karaktärer och sinne för stämningar och detaljer. Jag menar till och med att hon är en stor författare. Men när jag läser henne tappar jag bort mig och tänker på annat. Agneta Pleijels text håller mig fast, jag vill skriva ner meningar och tycker att hon talar just till mig eller kanske till min mor. En vinter i Stockholm är en bok jag vill ge till dem jag älskar i hopp om att de efter att ha läst den ska förstå mig bättre, eller ännu bättre ge den till min mamma som ett tecken på att jag förstår henne

.