Den genetiskt dåliga självkänslan

På pappret, i listformat, verkar det som om hon var med om massor, att det alltid hände något kring henne. Först några barndomsår på den amerikanska västkusten, så folkhemstillvaron i Årsta och sen ungdomstiden i Lund omgiven av akademiker och slättlandets snålblåst. Men egentligen är det mest väntan, ensamhet och längtan någon annanstans, till att det riktiga livet ska börja. Barndomen är ett ingemansland som Agneta Pleijel skriver i nyutkomna Spådomen: En flickas memoarer (Nordstedts 2015). Denna uppväxtskildring är varken en uppgörelse eller en saga. Den är lite kladdig, kroppslig, kantad av både dålig självkänsla och sturskhet, den är något att känna igen sig i.

Det är ilskan och medlidandet med den nerviga modern som sticker ut i Pleijels skildringar. Modern förebrår henne, får henne att känna sig omusikalisk och vulgär när hon som elvaråring blöder första gången. Situationen är omåttligt klassisk men inte desto mindre drabbande och grym. Modern som egentligen ville bli konsertpianist haltar fram längs Årstavägen med Konsumkassar och tre döttrar i släptåg medan maken grubblar över sina matematikformler och avancerar till professor. Hon är hetlevrad och ju mer hon försöker få kontakt med sin man genom kyssar eller spott desto mer sluter han sig i sitt skal. Han, maken, som med sitt eget lugn förmår skapa sån oro hos andra. Alla känner igen det och det kryper i läsaren när splittringen rullas upp, exakt och osentimentalt beskrivet av Pleijel.

Modern är förstås förbittrad, senare även förrådd, och det enda hon kan göra är att sparka nedåt för maken, sval som kylskåp, kommer hon inte åt. Och där nere står den unga Agneta – Neta – som ömsom sväljer ömsom trotsar modern. Modern väcker Agnetas hat men också hennes medlidande. Denna medkänsla och förståelse är inte bara en efterhandskonstruktion av den vuxna författaren med begrepp om kvinnofällor och marginalisering. Utan den tycks existera parallellt med irritationen under ungdomsåren. Ibland lyser den genom och sveper bort allt agg, som efter att modern på eget initiativ spelat Johannespassionen i Lunds domkyrka. ”I den stunden ser hon inte sin motsägelsefulla jobbiga mamma, utan sin mor som en människa för sig. Då älskar hon henne.”   

Agneta Pleijels skildringar av föräldrarnas äktenskap och mor-dotter-förhållandet är en suggererande studie i relationspsykologi.

Spådomen är också en berättelse om hur den dåliga självkänslan och självföraktet går i arv från mor till dotter. Pleijel upprepar hur slarvig hon är, hur hycklande och illasinnad. Hon känner sig ensam men möter grannflickans gränslösa ensamhet med en kall hand. Just i dessa passager finns ingen distans och jag undrar ifall det har gått över. Om det vill jag också läsa. Om vad som hände efter 20? Fick hon några svar på sina frågor, försonades hon med kroppen och klarade sig mamman från den genomdränkande bitterheten? Jag tror det finns material till mer.

Pleijels memoarer är en förtröstan för de, för oss, med komplex över brist på upplevelser och bildning och som ser ungdomsåren sina. Det är okej, säger Pleijel.