Vågen av strip-lit, autofiktion och bekännelselitteratur sköljde under 00-talet inte bara över den svenska kulturarenan utan vätte också den danska och norska litteraturen. I Norge debuterade författarinnan Edy Poppy 2005 med ett uppmärksammat verk i genren. Romanen(?) Anatomi. Monotoni. är historien om Vår och Lou som lever i ömsesidig otroskap á la Sartre och Beauvoir. Det är en berättelse där erotiken står i centrum, och även om romanen blev utsedd till Norges bästa kärleksroman av förlaget Gyldendal så är det inte romantik i ordets traditionella bemärkelse som skildras. Anatomi. Monotoni. dras mot det solkiga och fula. Under ett författarsamtal på den fristående bokhandeln Tronsmo i Oslo avslöjade Edy Poppy hur hon kämpade med att finna karaktärernas baksidor och blotta dem. Men som bekant har det konstnärliga blottandet passerat sina glansdagar och förlorat sin upprörande effekt, åtminstone när det gäller exponerandet av kroppsliga områden och aktiviteter.
På första sidan inleder Vår, den kvinnliga berättaren, en sexuell affär med en anonym man. De känner inte till varandras namn och Vår säger att hon föredrar det på sådant vis. "Att det nästan blir som att vara i en bok av Marguerite Duras". Uttalandet överskuggar berättelsen och berättandet. I Anatomi. Monotoni, liksom i Duras romaner, är den tredje parten glöden som får paret att hålla samman. Edy Poppy återupptar på så vis en fransk litterär tradition där otrohet är en motor i berättelsen, samtidigt som det förblir ett filosofisk dilemma. Avsaknaden av förpliktelser skaver och svartsjukan är en skugga. I Anatomi. Monotoni. infinner sig dock en vardag, ett tillfälle då utsvävandet förlorar sin spänning och blir en vana, om än en smärtsam sådan.
Edy Poppy tematiserar även gränsen mellan fakta och fiktion, liv och dikt. Vår är en skrivande människa och i Anatomi. Monotoni. finns utdrag ur hennes berättelse om Ragnhild. Edy Poppys riktiga namn är Ragnhild Moe och hon var under tiden för skrivandet av debutromanen gift med fransmannen Cyril som också figurerar i Vårs skrivande. Anatomi. Monotoni. liknar således ett spegelrum där spegelbilderna reflekterar varandra i mindre och mindre spegelbilder.
Edy Poppy skriver lidelsefullt i presens. Och trots klichéerna och slutet, där tvåsamheten tycks ha segrat och London har bytts mot den norska byn Bø, så är Poppys debutroman en konstfull och underhållande bok. Kanske främst för att jag inte kan avgöra om det finns ett stråk av ironi i skildringen av den eldiga intimiteten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar