Förlaget Modernista lanserar Elin Grelssons debutroman Du hasar av trygghet som en feministisk samtidsroman, vilket väcker stora förhoppningar. Huvudpersonen Sara är ett resultat av sin miljö, så igenkänlig som en karaktär kan bli; förvärvsarbetande, heterosexuell, chartersemestrande, gymtränande och smått utseendefixerad. Men Sara tillhör inte Familjen Bra, hon har en blick som registrerar och vänder vardagslunket över ända genom att belysa all förflackning och hyckleri. Det kryper inuti Sara och däri ligger romanens tematik. Utgångspunkten är typisk men också relevant, eftersom Saras känsla har blivit närapå en svensk folksjukdom. Så långt innehållet.Utförandet däremot vacklar. Dialogen är övertydlig. Grelsson försöker sig på en sorts diskbänksrealism men det resulterar ofta i pedagogisk onaturlighet. Det helt triviala; hur man säger godmorgon till sin partner eller diskuterar rean på lunchrasten, är uppenbarligen riktigt svårt att återge. Övertydligheten fyller förstås sin funktion genom att den påvisar det absurda i den normerande livsstilen. Men verklighetens vardag är sällan så tydligt tom och meningslös som den framstår i Elin Grelssons debutroman. Allt är inte ytlighet i den svenska medelklasstillvaron. Därmed blir Grelssons realism ensidig och problematisk.
Sara längtar efter avbrott i tristessen, instinktivt drivs hon mot uppbrottet. Slutligen tar hon sig ut, lämnar jobb och man i tystnad. "Uppbrottet" är egentligen inget uppbrott, det är ett antiklimax som när luften långsamt pyser ur en ballong. Sara beskrivs som höstens mest subversiva romanhjälte [sic!] trots att hennes handlingar inte är på djupet omvälvande. Det handlar om en kvinna som inte trivs. Hon värjer sig mot destruktivitet genom att överge sin livsstil och position för något annat, säg inte att det fortfarande är revolutionärt. Sara är ingen "Nora" och Du hasar av trygghet är långt ifrån lika subversiv som Ett dockhus var och ännu är.
För att ge gestaltandet av Saras tillvaro och psyke tyngd skulle romanen ha behövt vara utformad på ett annat vis. Trots de fåtaliga sidorna är transportsträckorna långa i Du hasar av trygghet, scener upprepas eller så är de bara slående lika varandra. Sara petar ofta i maten och lyssnar till kollegors samtal om klädval och gymkort. Det är tydligt att dessa skildringar och dialoger har förmåga att kritisera alltifrån patriarkat, kapitalism till intolerans och vardagstristess. Men de skildringarna behövs inte. Läsaren är bättre än så, hon kan urskilja kritiken i tonen och stämningen av instängdhet, som Elin Grelsson är så skicklig på att förmedla. Kritik av det ekonomiska och politiska systemet samt medelsvenssons livsstil i all ära, vad som saknas är ett litterärt alternativ. Jag vill se en hoppfull och spännande vinkling. En skildring av ett sätt att leva som är nytt och utmanande utan att vara destruktivt.
Sara längtar efter avbrott i tristessen, instinktivt drivs hon mot uppbrottet. Slutligen tar hon sig ut, lämnar jobb och man i tystnad. "Uppbrottet" är egentligen inget uppbrott, det är ett antiklimax som när luften långsamt pyser ur en ballong. Sara beskrivs som höstens mest subversiva romanhjälte [sic!] trots att hennes handlingar inte är på djupet omvälvande. Det handlar om en kvinna som inte trivs. Hon värjer sig mot destruktivitet genom att överge sin livsstil och position för något annat, säg inte att det fortfarande är revolutionärt. Sara är ingen "Nora" och Du hasar av trygghet är långt ifrån lika subversiv som Ett dockhus var och ännu är.
För att ge gestaltandet av Saras tillvaro och psyke tyngd skulle romanen ha behövt vara utformad på ett annat vis. Trots de fåtaliga sidorna är transportsträckorna långa i Du hasar av trygghet, scener upprepas eller så är de bara slående lika varandra. Sara petar ofta i maten och lyssnar till kollegors samtal om klädval och gymkort. Det är tydligt att dessa skildringar och dialoger har förmåga att kritisera alltifrån patriarkat, kapitalism till intolerans och vardagstristess. Men de skildringarna behövs inte. Läsaren är bättre än så, hon kan urskilja kritiken i tonen och stämningen av instängdhet, som Elin Grelsson är så skicklig på att förmedla. Kritik av det ekonomiska och politiska systemet samt medelsvenssons livsstil i all ära, vad som saknas är ett litterärt alternativ. Jag vill se en hoppfull och spännande vinkling. En skildring av ett sätt att leva som är nytt och utmanande utan att vara destruktivt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar