fredag 2 september 2011

Alienation


Foto: Fay Goodwin
 "I would never be part of anything. I would never really belong anywhere, and I knew it, and all my life would be the same, trying to belong, and failing." Så skriver Jean Rhys (1890-1979) i sin självbiografi Smile Please: An Unfinished autobiography som utkom året då hon dog. Rhys beskriver något mer än den moderna människans ensamhet, hon sätter fingret på kolonialismens och förtryckets konsekvenser. 

Jean Rhys föddes på den engelska kolonialön Dominica, av föräldrar med brittisk bakgrund, men flyttade senare till England. Otillhörighet är även temat i Rhys mest kända roman Sargassohavet från 1966. Huvudkaraktären är hämtad ur Charlotte Brontës gotiska klassiker Jane Eyre men Sargassohavet  är på intet vis en fortsättning på denna roman utan en förskjutning av den. I Brontës roman kommer Jane Eyre som guvernant till Thornfield Hall och förälskar sig i dess herre, Mr Rochester. Det är inte enbart klassbarriären som omöjliggör realisationen av deras kärlek. På vinden hyser Mr Rochester sin ännu icke frånskilda fru Bertha. Hon härjar som en osalig ande över Thornfield Hall och står för romanens mörker och galenskap. Bertha hålls instängd men lyckas ändå kullkasta Jane Eyres kärlek till Mr Rochester. Hon är destruktionen i Brontës historia. Det är Berthas historia som Jean Rhys berättar i Sargassohavet. Denna karaktär har även senare kommit att bli föremål för analys, bland annat  i Sandra Gilberts och Susan Gubars bok The Madwoman in the Attic, från 1979, där victoriansk litteratur läses ur ett feministiskt perspektiv. Gilbert och Gubar påvisar att kvinnliga karaktärer porträtteras antingen som "änglar" eller som "monster". Sällan är kvinnliga karaktärer nyanserade på samma sätt som manliga, det har funnits huvudsakligen två kvinnliga litterära typer; den oklanderliga madonnan och den okuvliga häxan. I Charlotte Brontës roman är Bertha en sådan kvinna med enbart en sida, hon är en våldsam och oförsvarlig gestlat, hon är någon som väcker avsky och rädsla, hon är ett monster.

Jean Rhys ger Bertha en röst och en förklaring. Sargassohavet kan emellertid också läsas som en fristående roman om en människas öde och olycka. Först ger Rhys Bertha sitt ursprungliga namn åter. I Sargassohavet heter hon Antoinette Cosway, mot hennes vilja kallar engelsmannen henne för Bertha. Romanen är tredelad. Först talar Antoinette, i andra delen, som behandlar bröllopsresan till Dominica, för engelsmannen ordet, och i sista delen, som utspelar sig i England är det åter Antoinette som berättar. Antoinette är en olycksdrabbad kvinna, hon väcker medlidande utan att vara änglalik. Hon är en människa som ständigt hamnar mitt emellan. Av de svarta på Jamaica kallas hon för "vit kackerlacka" och hon bär skulden av slaveriet på sina axlar. Med de vita engelskorna skulle hon inte kunna jämföra sig, hon är alltför exotisk och spiritistisk för att passa in bland dessa kvinnor, hon har därtill aldrig varit i England trots att hon är engelsk. Antoinette flyr in i fantasin, hennes tanke- och känslovärld är livlig och rik, men hon kuvas, såklart, och det inre har inga kanaler att andas genom eller spira ur. Man skulle kunna säga att det beror på  tidens konventioner eller på den kvinnliga tvångströjan men det vore inte tillräckligt. Antoinette behåller hela tiden något av barnets syn och spontanitet. Hon är en människa som inte helt har omslutits av kulturen, primitiv, skulle vissa kanske mena, och visst är hon direkt men hon är också djupsinnig, med lager av känslosikt. Hon är en människa, en skildrning av en människa som inte bara är en roll, inte bara en mask. Äktenskapet med engelsmannen kväser Antoinette. Han dras till hennes mörka, obändiga skönhet. Då de väl gift sig, och han förfogar över arvet efter hennes styvfar, infinner sig en olust. Han känner sig övervakad och hon blir en främling inför honom. Han drar sig undan. Ju mer hon vill bli älskad desto större växer agget och obehaget hos honom. Antoinettes mor dog i sin galenskap, ofta har hon varnats för detta kvinnliga vansinne. Men Antoinette vill bli älskad av sin man, det är hennes enda hopp trots det vänder han sig ifrån henne tillsammans med allt det som en gång var hennes. Varför Antoinette får folk att vända sig om är obegripligt. Hon väcker något i människor som de inte vill ha med att göra, inte heller engelsmannens känslor förklaras, det är känslor utan ord som får fatala följder. Äktenskapet, eller snarare utanförskapet, driver således även Antoinette till vansinne. Hon har ingen anförvant i världen

Sargassohavet är en roman om att inte höra hemma, därmed är den ständigt aktuell. Otillhörighet tycks vara människans lott på jorden. Hon försöker göra den till sin, liksom Antoinette försöker få sin man att älska henne, men ju mer Antoinette stretar desto mer sluter han sig, liksom människan utarmar jorden i sin kamp om att forma den till sin egen... ett slags ödets ironi.

1 kommentar:

  1. vad sugen jag blev på denna nu. /sanna

    SvaraRadera