I Sverige slutar vartannat äktenskap i skilsmässa, ungefär. Men att vi kämpar för lite och håller ihop för sällan är en seglevad myt, enligt författarna till antologin Happy Happy som utkom denna höst och återuppväckte debatten om skilsmässan. Makar anstränger sig in absurdum för att hitta en väg att rädda sina relationer, menar redaktörerna Maria Sveland och Katarina Wennstam. Mot denna hållning finns en given opponent; den familjekonservative kristdemokraten som betraktar äktenskapet som ett heligt löfte och familjen som en helig förordning. Men som redaktörerna anar är det inte bara denna grupp som vänder sig mot författarnas föresatser, trots att de inte är särskilt radikala. Syftet med Happy Happy är att nyansera och redigera bilden av skilsmässan som ett misslyckande och introducera realistiska berättelser om "lyckade" skilsmässor, eller snarare "lyckade" konsekvenser av skilsmässor. Dessa berättelser behövs och borde välkomnas av kritikerna. Vad värre är, innehåller kritiken ofta stråk av skuldbeläggning och ifrågasätter författarinnornas moderskap och eventuella försummande av barnen. Det vänder diskussionen åt fel håll och förminskar den. Inte för att barn är irrelevant utan för att det är kvinnliga debattörer, med traditionellt "kvinnliga" ämnen, som lyfts ner från den teoretiska och politiska nivån och tvingas återgå till att ansvara för det privata familjära.
Antologin har dock andra brister som sällan uppmärksammats i kritiken av den. I Happy Happy framstår bristen på pengar, mod, rädsla för ensamhet och för omvärldens reaktioner, som den stötesten som hindrar, främst kvinnor, från att lämna dysfunktionella relationer. Det finns ett implicit antagande om att kvinnor i sådana relationer innerst vill skilja sig men saknar kraft och styrka att genomföra det. Med berättelsen om den "goda" skilsmässan peppar författarna kvinnor och ansluter sig därmed i viss mån till den litteratur som uppmanar oss att satsa på jaget, befria och förverkliga det. Happy Happy förbigår emellertid en väsentlig andledning till varför kvinnor, och män, inte förmår, eller för den delen vill, lämna en dålig relation, och det har med kärlek att göra. Att leva i ett förhållande som är dysfunktionellt, kanske till och med destruktivt, men fortfarande älska sin partner, ställer olika behov emot varandra. Vad är viktigast ,var går gränsen och när ska en lämna? Man kan förstås hävda att detta dilemma inte är författarnas uppgift att diskutera utan en fråga för parterapin. Men jag menar att om det är självförtroende och styrka man behöver så kan man vända sig till självhjälpsindustrin, för att förnya bilden av skilsmässan krävs också en viss problematisering av processen samt den tvekan som ingår i en sådan process.
En skilsmässa är ett vuxet övervägande, men vad med alla de som inte kommer över vägandet? I Happy Happy uppmärksammas inte tvivlet, allt tycks redan färdigt och det finns inga alternativ, bara en utväg. Så förhåller det sig ibland men ofta finns också en osäkerhet som inte beror av ekonomi, barn och svärföräldrar. Samtal om tvekan förs dock inte i det offentliga, kanske inte ens i den privata sfären utan enbart i den inre. Självbevarelsedrift står högt i kurs
Tvivel kan tära lika mycket som äktenskapet självt. Tvekan föregår skilsmässan och är ofta en del i den men det tycks vara alltför svårt att diskutera. Hur länge ska en människa hålla ut? Vad är värt är kämpa för? Hur ska man läsa en bok som Happy Happy om man inte är klar? Vem blir klar? Och är det verkligen så att "först då du älskar dig själv, kan du älska andra"?
Antologin har dock andra brister som sällan uppmärksammats i kritiken av den. I Happy Happy framstår bristen på pengar, mod, rädsla för ensamhet och för omvärldens reaktioner, som den stötesten som hindrar, främst kvinnor, från att lämna dysfunktionella relationer. Det finns ett implicit antagande om att kvinnor i sådana relationer innerst vill skilja sig men saknar kraft och styrka att genomföra det. Med berättelsen om den "goda" skilsmässan peppar författarna kvinnor och ansluter sig därmed i viss mån till den litteratur som uppmanar oss att satsa på jaget, befria och förverkliga det. Happy Happy förbigår emellertid en väsentlig andledning till varför kvinnor, och män, inte förmår, eller för den delen vill, lämna en dålig relation, och det har med kärlek att göra. Att leva i ett förhållande som är dysfunktionellt, kanske till och med destruktivt, men fortfarande älska sin partner, ställer olika behov emot varandra. Vad är viktigast ,var går gränsen och när ska en lämna? Man kan förstås hävda att detta dilemma inte är författarnas uppgift att diskutera utan en fråga för parterapin. Men jag menar att om det är självförtroende och styrka man behöver så kan man vända sig till självhjälpsindustrin, för att förnya bilden av skilsmässan krävs också en viss problematisering av processen samt den tvekan som ingår i en sådan process.
En skilsmässa är ett vuxet övervägande, men vad med alla de som inte kommer över vägandet? I Happy Happy uppmärksammas inte tvivlet, allt tycks redan färdigt och det finns inga alternativ, bara en utväg. Så förhåller det sig ibland men ofta finns också en osäkerhet som inte beror av ekonomi, barn och svärföräldrar. Samtal om tvekan förs dock inte i det offentliga, kanske inte ens i den privata sfären utan enbart i den inre. Självbevarelsedrift står högt i kurs
Tvivel kan tära lika mycket som äktenskapet självt. Tvekan föregår skilsmässan och är ofta en del i den men det tycks vara alltför svårt att diskutera. Hur länge ska en människa hålla ut? Vad är värt är kämpa för? Hur ska man läsa en bok som Happy Happy om man inte är klar? Vem blir klar? Och är det verkligen så att "först då du älskar dig själv, kan du älska andra"?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar