söndag 15 april 2012

Folkbildning

Det är igenkänningsmomenten som gör Bodil Malmstens loggböcker så allmängiltiga och passande som gåvor till alla sorters människor. Det är enkel genialitet, Bodil Malmsten sätter ord på och gör dikt av erfarenheter, reflektioner och självklarheter som alla tycks dela. Det liknar en viss sorts finurlig och omåttligt förtjusande film, som exempelvis den om Amélie från Montmarte. Det är lättsmält kvalitet, ibland något för lättvindigt men med Och en månad nu går fortare än ett hjärtslag, den fjärde och senaste i raden av loggböcker, träffar Malmsten mitt i prick. För oss som följt detta författarskap finns ett stort mått av upprepning men iakttagelserna är denna gång ytterst skarpsinniga och ilskan entusiastisk. 

Bodil Malmsten intar, genom böckerna baserade på bloggen finistere.se, rollen som unik folkbildare. Hon är något så sällsynt som en samtida, svensk satiriker. Den där verklighetsförankrade ilskan  är befriande och konstruktiv. Malmstens alter ego har länge varit arg, emellanåt har det framstått som en lustig bitterhet utan udd och mål, i denna bok blir irritationen och upproret dessbättre kanaliserat. Realism och samhällskritik är resultatet, fast på ett postmodernt, ironiskt och fragmenterat malmstenigt vis. I och med Och en månad nu går fortare än ett hjärtslag tar loggböckerna steget från att vara främst tänkvärda och charmiga till att även omfatta politiken och den, av politiken, drabbade mänskligheten. Bodil Malmsten återupptar klasstematik i en tid då politiker negligerar klassordning trots att de ekonomiska klyftorna bara ökar och begreppet därför borde vara mer aktuellt än någonsin. Sarkozy har aldrig stått högt i kurs hos Malmsten, för var loggbok sjunker han allt lägre, han är, liksom många av dagens nykonservativa, blind inför klassproblematiken, begreppet ègalité avfärdar han "såsom varande omodernt och passé". Malmsten behöver bara beskriva den aktuella europeiska situationen för att man ska inse hur löjligt oförsvarbar den är, det är komiskt och på fullaste allvar. Utan att för den skull återgå till en ensidig kultur i 70-talsanda är en nygammal inställning till politikens roll i skapandet efterlängtad. Konsten och litteraturen förlorar inte sin konstnärlighet av en inbegripen politisk dimension, tvärt om den, liksom världen, behöver den ofta underhållande och skarpa kritik som konsten kan erbjuda. 
Foto: Lars Sundh
I Och en månad nu går fortare än ett hjärtslag finns en underbar språklig balans. Bodil Malmsten, som debuterade som poet, återvänder här också till en mer poetisk ton. Texterna är något mer finstämda, känsliga och varierande. Detta kan vara lika mycket redaktörens, som Malmstens, förtjänst. Det låter storvulet men i denna loggbok finns ett annorlunda existentiellt djup som handlar om människovärde, frihet och sårbarhet i en omild tid då allt tycks bli en fråga om pengar. 

Vid sidan av det briljanta finns något evigt problematiskt med Bodil Malmstens litterära produktion. Den för Malmsten heliga och skarpa distinktionen mellan personligt och privat är svår att komma till rätta med. Jaget i loggböckerna är fiktivt, inte identiskt med det verkliga jaget, påstår Malmsten med bestämdhet. Läsaren, däremot, är inte lika säker, i loggböckerna finns många markörer för verklighet och överensstämmelsen mellan det påstått fiktiva jaget och Bodil Malmsten själv är onekligen slående. Därtill har texterna flera metafiktiva drag, det vill säga, de handlar om sin egen tillblivelseprocess och problematiserar därför gränsen mellan fiktion och verklighet. Den postrukturalistiska metoden dekonstruktion, så som den beskrivs av Jacques Derrida, kan vara till hjälp för att förstå Malmsten. Man ser då att texten är full av sprickor och motsättningar mellan vad som sägs och hur det sägs, där finns även rena självmotsägelser. Loggböckerna sluter två motsatta kontrakt med läsaren, ett verklighetskontrakt och ett fiktionskontrakt, vad den danske litteraturvetaren Poul Behrendt skulle kalla för ett dubbelkontrakt. Jag är inte jagtycks Malmsten säga. Dessa dubbla budskap ställer krav på läsaren och gör läsandet till den medskapande process vi önskar att litteraturen oftare inbjöd till.       

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar