tisdag 12 april 2011

Sjömannen från Gibraltar

I en artikel i tidningen Fokus från den 19:e oktober 2007, skriver Clara Törnvall om Marguerite Duras författarskap och hur hon har kommit att symbolisera "det franska gravallvaret". DN's litteraturkritiker Jenny Aschenbrenner uttalar sig och säger att Duras inte har någon humor, att det inte finns någon ironisk distans i hennes skrivande och att det kanske är därför hon går hem hos unga läsare. Hos Duras blir lidelsen till lidande, gapskratt övergår i hulkningar och passionen är ständigt fatal. Den tidiga romanen Sjömannen från Gibraltar innehåller dessa element men också något annat, nämligen glimtar av gäckande komik. Att Duras inte skulle ha någon humor är alltså inte helt sant, den finns, om än på ett förvridet, inverterat vis. Sjömannen från Gibraltar är likväl en långtråkig, på gränsen till frustrerande  berättelse. Berättaren är en alldaglig man som spenderat sitt vuxna liv med att kopiera födelse- och vigselattester på det franska kolonialdepartementet. Hans berättelse börjar under en stekande het semester i Italien tillsammans med fästmön. Den intensiva värmen kväser honom så till den grad att han inte förmår annat än att stanna på caféerna och svalka sig med pastis, öl och mintläsk.  Den fysiskt loja tillvaron sätter emellertid känslor och tankar i våldsam rullning och han kommer att ifrågasätta sitt liv och i det feberlika tillståndet beslutar han sig för att bryta upp. Han lämnar fästmön och går ombort på en lustjakt som ägs av en stenrik, bländande vacker amerikansk kvinna, och det är egentligen här som den riktiga berättelsen börjar. Kvinnan letar efter en sjöman hon träffat en gång i Gibraltar, hon seglar från hamn till hamn i jakten på denna onårbara man som alla tycks känna på omvägar men aldrig personligen. Kvinnan förlorar dock aldrig hoppet, hon har ingen annat syfte eller mål och något måste man ju sysselsätta sig med. Hon lever ett blaserat jet set-liv och i väntan på att finna den rätta plockar hon upp andra män, varav romanens berättare är en. Otaliga flaskor whisky konsumeras på denna seglats och dialogen speglar alkoholintaget. Passagerarna ombord på båten talar sällan om något angeläget, de upprepar  satser och svarar aldrig direkt på frågor eller tilltal. I Sjömannen från Gibraltar skildrar Duras ledan sådan den är och resultatet är tudelat. Det kan tyckas som att Duras bjuder på en absurd komik som liknar den som finns i Beckets pjäser, men troligare är att detta är en symbolisk roman, den tycks nämligen vila på en mytisk berättelse. Sjömannen från Gibraltar är en sorts Odyssé, en sökan efter någon som inte vill bli funnen, ett sisyfosarbete, där resan är målet. Men allt är höljt i alkoholdimma och gassande hetta. De färdas inledningsvis på Medelhavet men efter ett tips beger de sig mot Léopoldville och ju längre söderut de kommer desto orimligare ter sig  sökandet efter sjömannen och desto mer bisarr blir dialogen. När de anländer till Léopoldville stiger de iland och går till fots utmed Kongofloden in i..., ja, mörkrets hjärta, skulle man väl kunna säga. Här, mitt i Afrika, avslutar Duras denna märkliga roman på ett mycket sällsamt och hänförande vis.Det är på intet vis en ungdomsfavorit, utan en roman som kräver tålamod och beläsenhet för att uppskattas.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar