Kriget genom kvinnorna

Svetlana Aleksijevitj skriver att hon är en själarnas historiker. Det är sant. Med journalistisk och litterär precision ger hon röst åt kvinnorna som stred för Sovjetunionen under andra världskriget.

Svetlana  Aleksijevitj Foto: Cato Lein

I Röda armén fanns ungefär en miljon kvinnor. Många av dem betraktades som parior efter kriget. De beskylldes för att vara okvinnliga och osedliga och deras historier har tystats ner. I boken Kriget har inget kvinnligt ansikte har journalisten Svetlana Aleksijevitj sökt upp hundratals av dem. Hon besökt deras hem, blivit bjuden på piroger och de har berättat om kriget. Det är ett reportage helt uppbyggt av röster. Kvinnornas berättelser vävs rytmiskt samman till en ny historia om krigets vardag långt ifrån det heroiska eposet. En läkare berättar: ”Dygn i sträck stod man vid operationsbordet… Man stod där ända tills armarna ramlade ner av sig själva. Det hände att man föll ner med ansiktet på den man höll på att operera. Man ville bara sova!”. Det är egentligen människan som skildras, inte kriget.

Sällan läser man en så ambitiöst skriven intervjusamling. Aleksijevitj har lyssnat outtröttligt och öppet. Hon räds inte motsägelserna, de finns med i boken. Däremot finns inga resonemang, inga kontexter. Och det behövs inte. Kvinnornas berättelser är nog, mer än nog, de är enastående. Allt finns i denna bok. Aleksijevitj skriver utan transportsträckor. Alla berättelser är intressanta och här finns många scener med en sådan kraft att de skulle kunna vara material för en hel film. Berättelserna är konkreta och skrivna med en poets känsla för stämning och ton. Läs bara ”Kärleken är det enda privata som händer en människa som deltar i ett krig. Allt annat är gemensamt – till och med döden.”

Det finns scener i Kriget har inget kvinnligt ansikte som jag aldrig kommer att glömma, som när en grupp partisaner gömt sig i ett kärr omringade av tyskar. En radiotelegrafist håller sitt nyfödda barn i famnen. Barnet är hungrigt och skriker. Tyskarna är alldeles i närheten. Då sänker kvinnan ner barnet under vattnet och det blir tyst. Så räddar hon livet på alla genom att offra sitt barn.