Sånt sug efter bio

Känner att jag måste bort från köket och vardagsrummet. Bort från mina anteckningar och post it-lappar, och in i en mörk salong för att glömma bort det kaos som är mitt eget. De starka berättelserna är som droger. Droger med klass. Först är det bara lust men sen kommer beroendet som förändrar allt. 

Kjell Sundstedt har skrivit en bokom att skriva filmmanus. Den har väckt skrämmande tankar om meningen med berättelser hos mig. Tankar som jag tidigare viftat bort i min urskillningslösa tro på människans behov av sagor och myter att spegla sig i.  

Berättelsen innehåller till skillnad från livet en tydlig dramaturgi och karaktärer utvecklas på ett sätt som människor i livet sällan gör. Människan mäter sitt liv utifrån denna tusenåriga dramaturgi som upplever en renässans i nutidens storfilmer. Dessa "vem vinner"-historiet gör oss besvikna på oss själva. Filmen får oss att se allt som brickor i ett större spel. Vi tilldelar händelser i våra liv mening, även misslyckanden betraktar vi med tillförsikt som erfarenheter att lära av, och som ska göra göra framgång och lycka ännu större när den väl kommer. Denna klassiska dramaturgi göder den positiva livssynen men är också en fälla, en grogrund för självbedrägeri. Livet är inte en film. Livet upprepar sig på ett sätt som aldrig sker på duken. Den förförande sagan har fått oss att tro att det finns en mening med vår egen olycka, på samma sätt som hos Askungen. Den får oss att leta efter tecken i barndomen och i omgivningen efter saker som planterats där för att senare komma att spela en avgörande roll. Men de flesta av oss blir aldrig bjudna till bal på slottet. I livet är nästan allt en slump. Och jaktgeväret som hänger på väggen i hallen kommer förmodligen rosta och hamna i en insamlingslåda på någon loppmarknad. När vi väl insett det känner vi oss lurade. Lurade av fiktionen. Och löjliga, så vansinnigt fåniga. Som om vi inbillat oss att vi gick till biografen för att förstå sitt vårt eget liv. 

Dramatiken, särskilt den filmatiserade, har fått oss att anta att även våra liv ska följa dramaturgins struktur. Att det finns en intrig, en konflikt, som kan urskiljas och ställas framför andra, en huvudperson, ett ständigt framåtdriv, en konfliktupptrappning och slutligen en upplösning av konflikten, till det bättre eller sämre, beroende på dramats genretillhörighet. I en människas liv däremot, kan allting stå still, gå runt i cirklar eller börja gå bakåt. Det är möjligt gå ner i samma flod flera gånger. Det är ganska vanligt faktiskt. Själv lär jag mig aldrig, upprepar varianter på samma misstag om och om igen. Konflikterna kan jag inte skilja från varandra, än mindre rangordna i huvudkonflikt och underkonflikt, och aldrig har jag sett någon av dem lösas upp.

Den klassiska dramaturgi har förvridit hjärnan på mig. Den som skulle ge perspektiv eller bara en stunds underhållning har fått mig att ställa ouppnåeliga krav om enhetlighet på mitt eget liv. När jag insett det finns bara tomrum. Jag står inför den digra uppgiften att stå ut med meningslöshet.