Jag skulle skriva en uppsats. Det skulle vara en jämförelse. Ett verk var självskrivet, men dess jämförelseobjekt var ännu osagt. I bokhyllan fanns en oläst pocketutgåva. Den plockades ner och plöjdes. Så kom det sig att det var just denna novellsamling som blev kvar. Som av en lyrisk impuls framträdde en ny favorit. Novellsamlingen heter Från det jordiska museet och är Elin Wägners debut från 1907.
Det börjar helt omärkligt. "Ansiktet" heter denna första novell som utspelar sig på en buss i London. Alla tysta ansikten; vem är det som ser dem? Två slätrakade cityherrar i höga hattar bredvid en illa klädd kvinna med smutsgrå eastendhy och en vacker flicka som läser en diger roman från Mudies. Det kränger och guppar. Ett impressionistiskt galleri av storstadsmänniskor. Så ter sig öppningsscenen som snart ska sprängas av ett skärande skrik som fördriver tystnaden och ur det kollektiva utkristalliseras en huvudperson. Den illa klädda kvinnan har fått syn på Ansiktet. Hon kastar sig av bussen men det är för sent. Ansiktet som hon väntat så länge på att få återse, är redan försvunnet. Hon går mot floden men en poliskonstapel anar hennes avsikt innan hon själv har hunnit formulera den. Senare på kvällen få hon en ny chans och denna gång "lyckas" hon. Berättaren talar dock inte klarspråk. Vem är det som berättar, som ser alla pendlare i metropolen, som en av dem, men ändå inte. Och varför upphör hen att berätta efter att vår huvudkaraktär gått i vattnet, eller är det var hon har gjort? Därefter skildras ett sjukhus. En läkare och en sjuksyster går sin rond. De stannar vid en bädd. Läkaren ber sjuksystern att gå därifrån. Han ser på henne som ligger där. Han lyfter hennes hand och tar en liten guldring av hennes ringfinger. Han öppnar fönstret och kastar ringen i floden som även tog dess ägares liv. Vem är läkaren? Står hans namn i denna ring? Hur ser hans ansikte ut?
Wägner är en stilist vars geniala litteraritet det är lätt att förbise. Läser man tillräckligt fort missar man elegansen. Inte nog med det, man fattar helt enkelt inte. Så skedde med romanen(?) Väckarklocka från 1941. En lång essä. Och jag har inte lika många trådar i huvudet som Wägner hade så jag får inte ihop det. Det är lite som med modern balett eller en Fassbinderfilm. Om man ideligen trycker på onknappen till hela sitt symbol- och tolkningregister, så fungerar det ironiskt nog inte. Men så fort man börjar slappna av så flyter det något lättare. Jag förstår inte alltså förstår jag.
Wägner för en tes. Patriarkatet står inte oemotsagt historiskt sett. Det var i och med antiken och grekerna som männen tog över världen från kvinnorna. Varför har det då inte funnits en kvinnlig Beethoven? frågar sig mansväldets beskyddare. Hur vet du det? är Wägners svar. Det har funnits en tid då kvinnorna hade större makt än vad de har idag, och kanske till och med större makt än männen. Men varför känner vi då inte till denna tid? Matriarkatets tid präglades inte av heroiska insatser som krävde stora landvinningar eller många liv. Det var en tid av gemenskap, småskalighet självförsörjning. Männens exploatering av kvinnorna hänger samman med männens exploatering av jorden, som inledddes med vad som anses vara vår kulturs vagga - Antiken. Upphörandet av det ena måste därmed implicera upphörandet av det andra. Men Wägner predikar inte. Väckarklocka är inget brandtal för matriarkatet. Det är, i likhet med Wägners litterära produktion överhuvud, ett tal för sanningen och en uppmuntran att se livet, äktenskapet och i detta fall historien sådan den är. Vi ska inte tillbaka till matriarkatet, givetvis inte, lika lite som att vi ska stanna kvar i patriarkatet. Men vad är det vi ska vakna upp till, Elin?
Wägner för en tes. Patriarkatet står inte oemotsagt historiskt sett. Det var i och med antiken och grekerna som männen tog över världen från kvinnorna. Varför har det då inte funnits en kvinnlig Beethoven? frågar sig mansväldets beskyddare. Hur vet du det? är Wägners svar. Det har funnits en tid då kvinnorna hade större makt än vad de har idag, och kanske till och med större makt än männen. Men varför känner vi då inte till denna tid? Matriarkatets tid präglades inte av heroiska insatser som krävde stora landvinningar eller många liv. Det var en tid av gemenskap, småskalighet självförsörjning. Männens exploatering av kvinnorna hänger samman med männens exploatering av jorden, som inledddes med vad som anses vara vår kulturs vagga - Antiken. Upphörandet av det ena måste därmed implicera upphörandet av det andra. Men Wägner predikar inte. Väckarklocka är inget brandtal för matriarkatet. Det är, i likhet med Wägners litterära produktion överhuvud, ett tal för sanningen och en uppmuntran att se livet, äktenskapet och i detta fall historien sådan den är. Vi ska inte tillbaka till matriarkatet, givetvis inte, lika lite som att vi ska stanna kvar i patriarkatet. Men vad är det vi ska vakna upp till, Elin?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar