söndag 16 januari 2011

Att vara flera

Novellan är en sympatisk litteraturgenre. Min förkärlek för detta format bekräftas då jag googlar termen och det visar sig att jag har plöjt åtskilliga exemplar som företräder genren och att dessa därtill intar hedersplatser i min bokhylla. Joseph Conrads outgrundliga Heart of Darkness, den mondäna Breakfast at Tiffany's eller Hemingways mästerverk The Old Man and the Sea. En novella är behagfull och smidig. Den passar en anspråkslös och tvivlande karaktär  och den rymmer en motsägelse i ett slags "ett både och".
     Robert Louis Stevensons The Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde från 1886 är det senaste tillskottet i novellarepertoaren. Med detta flerdimensionella verk förebådar Stevenson 1900-talets själsliv och psykologi, samtidigt som det är en reaktion på och en kritik av det engelskt-viktorianska samhälle underkastat sträng självdisciplin och besinning. Verket tillkom i en tid då det inre länge hämmats av de yttre kraven på sedlighet. Människans själsliv hade utvecklats till en tickande bomb. Denna lät Stevenson brisera inom fiktionens ramar.
     På Londons fuktiga och grå gator vandrar advokaten Gabriel John Utterson fram, letandes efter ledtrådar som kan förklara några mystiska och obehagliga händelser som alla leder till den misantropiske Mr Hyde. Han har gjort sig skyldig till en oprovocerad misshandel av en ung flicka och mord på parlamentsledamoten Sir Danvers Carew. Denna frånstötande figur ger intryck av något odefinierat vanskapt, och för tankarna till dvärgen i Pär Lagerkvists roman med samma namn. När polisen väl tar upp jakten på Mr. Hyde står han inte att finna. Samtidigt som Mr. Hyde börjar dra uppmärksamheten till sig i London förändras den annars så välanpassade och pålitlige Dr. Jekyll. Han försvarar initialt Mr. Hyde och gör honom också till arvtagare i sitt testamente. Stevensons ger emellertid en deliktat förklaring till mysteriet med Dr. Jekyll och Mr. Hyde. Upplösningen blir till ett varnande exempel som pekar på det olycksbådande i att undertrycka sidor hos personligheten. Dr. Jekyll och Mr. Hyde utgör, som bekant, två sidor av en och samma person. I ett försök att hålla det onda och det goda åtskiljt från varandra har de två egenskaperna separerats så till den grad att en alltigenom ond människa personifierats i Mr Hyde.

För varje dag , med mina moraliska känslor och mitt intellekt, kom jag således allt närmare den sanning som när jag delvis upptäckte den dömde mig till ett fruktansvärt skeppsbrott: att människan i själva verket inte är en, utan två. Jag säger två, därför att vad jag själv vet ännu inte tillåter mig att gå längre. Men andra skall komma efter mig, andra skall lämna mig bakom sig på denna samma linje, och jag vågar förmoda att man slutligen skall komma till att människan är ett slags stat med de mest mångskiftande, sinsemellan oförenliga och självständiga medborgare.


Richard Mansfield as Dr. Jekyll and Mr. Hyde on stage.
Photo from 1895.
Dr. Jekylls redogörelse för sin egen historia förebådar den utveckling inom psykologi och psykiatri som 1900-talet skulle medföra. Stevensons novella skildrar vad som senare skulle betecknas som detet, jaget och överjaget, den periodvisa manin och depressionen i den bipolära sjukdomsbilden och vanföreställningarna om det egna jaget som utmärker scizofrenin. Allt inom en pärm. Stevenson var i så måtto före sin tid. 
     Vad som är anmärkninsvärt i The strange case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde är att dubbelmoralen och dualismen hos huvudpersonen varken sjukdomsförklaras eller på något sätt bedöms eller fördöms, trots att han avslutar sitt liv för egen hand. Personlighetsdragen som det viktorianska samhället blundade för sipprar ut på andra håll, projicerade på en annan individ. Människans strävan efter att förstå och definiera sin omvärld resulterar i en häxjakt på Dr. Jekyll / Mr. Hyde. En människa som fallit offer för sig själv.

3 kommentarer:

  1. Kära Sandra, tack för tiden idag.
    Jag intresserar mig mycket för gränsdragningar - jag började oundvikligen fundera på hur man egentligen drar gränserna mellan novell-novella-roman och hur dessa berättigas. Har du läst något kring detta?

    SvaraRadera
  2. Ja, det var väldigt trevligt att vara med dig igår, läsa och göra ärenden på Draken, sjysst vardag. Jag har inte än någon klar uppfattning om genregränserna mellan novell-novella-roman. På opponeringen i tisdags var det en tjej som hade skrivit sin uppsats om Maria Sandels novell(!) "Häxdansen". Den är 182 sidor och ingår i novellsamlingen med samma namn. Någon måtta får det väl vara, även om man inte anser längd som det ultimata genrekriteriet...? Särskilt som Sandels texter är synnerligen polyfona och additivt komponerade och helt avsaknar handlingens eller tonens enhet, vilket enligt E A Poes stränga poetik gäller för novellformatet.

    SvaraRadera
  3. Det är nog lätt att frångå Poes recept och jag påminner mig om den text av Beata Agrell vi läste i fortsättningskursen, där framför allt densiteten betonades. Om genrekriteriet bara vore längd vore det per defenition inte en egen genre. Men vi får nog ge upp om vi vill identifiera novellens eller romanens arvsmassa - så konkret kan det aldrig bli.

    SvaraRadera