Fatigue d'être soi

Ola Billgrens "Interiör" från 1971

Vantrivits i kulturen har man gjort sen 1700-talet, och säkert längre än så, om man får tror Karin Johannisson. Dessvärre finns ännu inga tecken på att känslan avtar, i denna tid av utbrändhet och självhjälpsböcker. Elisabeth Wurtzels bok Prozac Nation. Young and Depressed in America är ett skrämmande exempel som skildrar förtvivlan och ångest. I viss mån framkallas dessa känslor också hos läsaren, då Wurtzels självbiografiska berättelse från det depressiva livet blir till ett olycksbådande tecken på att människor mår allt sämre.
     Johannisons bok Melankoliska Rum. Om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid från 2009 lämnar en helt annan eftersmak trots att hon undersöker människors erfarenhet av olust och missmod. Johannisson undviker att sjukdomsförklara människors tvivel och psykiska otillräcklighet. Hon ser inte dessa symptom som en oförklarlig svulst på den moderna människan och de är inga förebud på mänsklighetens undergång till följd av det syndiga levernet vilket länge varit en gångbar förklaring.  Den meningslösa ångesten blir meningsfull i Johannissons bok, som också är en samhällskritik mot de otaliga coachråd och hobbypsykologer som påstår att "ler man åt sig själv i spegeln varje dag, så blir man till slut glad".., för något riktigt problem som kräver analys och behandling existerar väl inte..?

Det tycks gå vågor i otrivseln, olika delar av den uppvärderas respektive nervärderas i olika tider men den ger aldrig vika. Missmodet blir till en osjälvständig men envis kameleont som följer tidens trender, utan att någonsin upphöra helt. Johannisson är skicklig på att finna orsaker till melankolin och dess familjefenomen genom att påvisa att vissa typer ångest eller sårbarhet produceras och premieras av en specifika epoker. Samtidigt tycks melankolin nästan biologiskt ofrånkomlig. Finns det något samhälle varur melankolin kan uteslutas?

      Undersökningens resultat kan vara till förtret eller till tröst för läsaren. Den antyder att vi aldrig kommer ifrån den inre smärtan men också att vi inte är ensamma och att vi inte gjort något fel.

     1700-talets sensibilitet, där sminkade män i vita peruker förväntas gråta av hänförelse på teatern liksom i de sociala realtionerna övergår under 1800-talet i nervositeten (åh, mina nerver!) och i dandyns leda och likgiltighet, "hans lust att chockera och provocera kräver distans och ogenomskinlighet. Han blottar sig aldrig," (Johannisson s. 148) men under ytan är han bräcklig. Typen, dandyn, återfinns fortfarande i samtidens kroglig. Fram till mitten av 1900-talet var melankolin maskulin och hörde till samhällets elit, den kunde även kombineras med produktivitet och skapande. Både sensibilitet och nervositet är dynamiska fenomen som konnoterar rörelse och aktivitet i kroppen. I och med 1900-talet förflyttas den inre smärtan, sorgen och ledan till andra samhälleliga skikt. Att vara modern är att göra sig hemmastadd i den moderna världens paradoxer, hävdade Marshall Berman i sin bok Allt som är fast förflyktigas. Den som inte lyckas med det är svag och detta i besynnerlig analogi till att det nu är kvinnorna som står för den inre smärtan. Melankolibegreppet ersätts under mitten av 1900-talet samtidigt av begreppet "psykisk ohälsa". Nya ord som står i bjärt kontrast till 1800-talets sensibilitet och nervositet föds alltså under 1900-talet. Ett exempel är utbrändhet och depression, dessa begrepp konnoterar inte rörelse och uppfylldhet utan tomhet och nedtryckthet. Det sublima och känsliga som hörde männens melankoli till har förbytts till en uppeldad intighet, en oförmåga att känna.

Karin Johannissons text vill jag gärna citera, helst allt. Det är väl en varm rekommendation? Hon är aldrig mästrande, sentimental eller ironisk. Det är inte synd om människorna i Johannissons bok, det är bara svårt att leva med sig själv.