Dagdriveri, den syndiga förbindelsen och förälskelsen, cigarrer, vermut, skuldfällan, ännu mer dagdriveri och slutligen en revolver. Så ser motivgalleriet ut i Hjalmar Söderbergs debutroman Förvillelser från 1895. Det är en bakvänd Bildungsroman där allt känns igen, även om samtiden betraktade den som "ett av de okyskaste alster av svensk penna". Intrigen är en litterär schablon. Den unge filosofie kandidaten Tomas Weber vandrar Stockholms gator och tar båten ut i skärgården och filosoferar. På en middagsbjudning förälskar han sig i Märta, som naturligtvis är både vacker och ren. Han förför henne och hon kan inte stå emot, redan då anar man förfallet. Tomas sitter slutligen orakad och ensam i en vindsvåning han hyrt, för pengar han inte har, så att Märta och han skulle ha någonstans att umgås. Men Märta har flytt till Norge under förevändning att träffa en släkting så att havandeskapet inte blir känt i Stockholm. Tomas väger revolvern i sina händer. Det tycks dock som om redan Söderberg var medveten om det klichéartade i scenen.
"Han var ung, han hade kommit in i en eller annan labyrint och icke trott sig kunna finna vägen ut på något annat sätt. Så har han då fastnat för denna gamla utslitna metod... Och så går han och skjuter sig som en dumbom..."
Det är inte för storyn eller karaktärskildringarna som jag fortsätter att läsa Söderberg, utan för det lätta men ändå eleganta uttrycket. Det är avslappning utan pinsamheter. Som när Märta spenderar sommaren ute på Lidingö medan Tomas är kvar i stan och de därför träffas mycket sällan men istället skriver små biljetter till varandra. "Det stod just ingenting i dem, annat än att de älskade varandra." Så enkelt är det, liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar