Projektiv identifikation



                                                                                          Pressbild

Bodil Malmsten turnerar nu med sin enmansföreställning ”Enligt Bodil Malmsten”. Den 16:e och 17:e mars gästade hon Stenhammarsalen på Konserthuset i Göteborg. Föreställningen är svår att kategorisera, i likhet Malmstens övriga litterära produktion. Det är helt enkelt mycket den inte är. Det är inte teater, "jag är ingen skådespelerska, och vill inte vara det" förkunnar Malmsten. Det är inte heller en författarafton, även om en författarafton gestaltas under föreställningen. Bodil Malmsten författarskap omfattar stora motsägelser, vilket hon själv medger. Hon skriver trots att hon känner sig oförmögen att skriva och träder med motvilja fram i rampljuset. Malmsten är en befriande motvikt till samtidens positivism, perfektion och självlansering. Hon är inte gjord av diamant, hon är en människa, någon att identifiera sig med. Detta märks tydligt under föreställningen. Publiken utgörs av en homogen grupp kvinnor i samma ålder som Malmsten. Det är visserligen inte något unikt, vad som är uppseendeväckande är att kulturbärarna högljutt gör sig påminda. Det suckas och ”hmmas” instämmande när Malmsten säger något knipslugt.

Det är inte lätt att orientera sig i Bodil Malmstens föreställning eller litterära produktion. Det är ett minerat område och det är lätt att säga fel eller blanda ihop subjekt eftersom gränsen mellan verklighet och fiktion är suddig. De metafiktiva dragen och dubbla utsagorna är mycket invecklade. Malmsten gör tappra försök att få publiken att förstå att 'jaget' i hennes böcker och på bloggen inte är samma jag som Malmsten själv. Men hur ska man förstå det? I loggböckerna liknar det skrivna jaget författarjaget, till karaktär, namn och sysselsättning, dessutom finns paratexter i form av fotografier på en kvinna som ser ut som författarinnan Bodil Malmsten. Vem är det då som står på scenen i Stenhammarsalen? ”Jag är inte jag” tycks Malmstens säga. Dessa frågor och paradoxer verkar emellertid inte bekomma publiken som tycks förstå allt som Malmsten pratar om, med sina igenkännande nickningar.

Malmsten gör vad hon är bra på. Hon leker med dubbeltydigheter och nivåer inom litteraturen och fiktionen. På en nivå är hon underfundig och underhållande. Hon berättar om grannarna i loggböckerna från Finistère. Nationalkaraktärer dryftas, franskt ställs mot svenskt och det är roligt och lättsålt. Men på en annan nivå är Malmstens allvarlig och tematiken är långt mer existentiell än frågan om nationella karaktärsdrag. Den som har läst Malmsten känner igen sig i denna föreställning. Det är ett sammandrag av hennes litterära produktion, som inte bjuder på mycket nytt. Det må vara ett stort steg för Bodil Malmsten att ensam kliva upp på scenen, men för en trogen läsare förblir hennes litterära produktion outgrundlig