Att läsa den danska poeten och författaren Inger Christensens enastående prosaverk Azorno, från 1967 som nu utges på nytt av förlaget Modernista, är idel déjà vu.
Fem kvinnor älskar en man, författaren Sampel, eller är det hans romankaraktär Azorno de älskar? Var och en har fått höra att hon är "den kvinna som han möter redan på sidan åtta". Alla börjar de på en roman om varandra och berättar samtidigt den berättelse vi läser utan att de förstår mer än läsaren gör. Kvinnorna är gravida, samtliga väntar Sampels barn. De är alla berättare och anklagar varandra för att vara bedrägliga och blir det därigenom själva. Det är omöjligt att urskilja ett ramverk eller skilja en berättare från en annan. Att tala om metafiktion och fiktiva nivåer är således lönlöst. Men vill man uppleva dessa tekniker i dess mest extrema form ska man vända sig till Azorno.
I Azorno finns ett omfångsrikt motivgalleri där alla motiv också är ledmotiv. Ting kommer igen, liksom scener. Sampels rosenträdgård, hunden Goethe, de två brödskivorna med hallonsylt på, en cigarett som fimpas mot en vitkalkad vägg rakt framför ett porträtt av en man kallad kompositören, roll-on, underkläder, skönhetsmedel och storblommiga klänningar.
Jag läser Azorno i full koncentration, i tron om att det krävs. Jag bläddrar ständigt fram och tillbaka, i en fåfäng strävan att ta reda på hur det hänger ihop. Det är en omöjlig uppgift eftersom detta prosaverk börjar överallt, det är en cirkel. Man går runt i en skog eller ett hus, kanske i en välplanterad trädgård med gångar av buxbomshäckar. Omgivningen är full av riktmärken som man försöker minnas. Snart kommer man till en plats där man varit förut, och går så åt ett annat håll men det dröjer inte länge förän man befinner sig i ytterligare en välbekant passage, som dock är en annan än den första. Christensen skapar på detta vis en labyrint. Att läsa Azorno är likväl inte en klaustrofobisk upplevelse, snarare en genant. Skrattet fastnar i halsen och avlöses av allvar. Det är en lek och som med alla goda lekar utförs den på riktigt, med inlevelse och utan ironi.
Med Azorno trampar Christensen en sällan beträdd mark och framkallar en svindlande föraning om att det inte finns några gränser. Liksom i Det tycks allt hänga samman. Karaktärer och dagar kan inte skiljas från varandra. Tiden upprepar sig och världen med dess innehåll är ett. I Azorno finns inga polariseringar, det finns sidor, men sidorna är av samma sak. Att läsa Christensen blir därmed en sorts kommunion, en förtröstan om gemenskap och ett uttryck för tolerans.
"Brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp. Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd."
Azorno får mig även att tänka på några andra bekanta rader. 1932 debuterade Gunnar Ekelöf med diktsamlingen sent på jorden, däri finns en dikt med titeln "sonatform denaturerad prosa". Liksom Ekelöf upprepar och förvrider Christensen språket och får det till att bli något annat som rör sig inåt i cirklar och som upphäver gränser, däribland de mellan poesi och prosa, lek och allvar.
Sonatform
denaturerad prosa
krossa bokstävlarna mellan tänderna gäspa vokaler,
elden brinner i helvete kräkas och spotta nu eller aldrig jag
och svindel du eller aldrig svindel nu eller aldrig.
vi börjar om
krossa bokstävlarna makadam och tänderna gäspar
vokaler, svetten rinner i helvete jag dör i mina vindlingar
kräkas nu eller aldrig svindel jag och du. jag och han hon det.
vi börjar om. jag och han hon det. vi börjar om. jag och han
hon det. vi börjar om. jag och han hon det. skrik och rop:
det går fort vilken rasande fart i luft och helvete i mina vind-
lingar som vansinnet i luften svindel. skrik och rop: han fal-
ler han har fallit. det var bra det gick fort vilken rasande fart
i luft och helvete i mina vindlingar kräkas nu eller aldrig
svindel jag och du. jag och han hon det. vi börjar om. jag
och han hon det. vi börjar om. jag och han hon det. vi bör-
jar om. jag och han hon det
vi börjar om
krossa bokstävlarna mellan tänderna gäspa vokaler, el-
den brinner i helvete kräkas och spotta nu eller aldrig jag och
svindel du eller aldrig svindel nu eller aldrig.
Gunnar Eklöf, sent på jorden, 1932
en blir jätteintresserad. alltså bra recension!
SvaraRadera