Sanningsverser

Foto: Paula Tranströmer

Något sent men vadå? Den 6:e oktober gladdes vi åt beskedet att 2011 års Nobelpris i litteratur tilldelas poeten Tomas Tranströmer. Glädjen gränsade mot genans, kanske för att vi inte visste att vi skulle bli så glada eller för att Tranströmers poesi, i all enkelhet, spelar på människans mest elementära strängar. Läsningen av Tranströmers lyrik bäddar för ögonblick av självklarhet och insikt då tårarna kommer. Samma kväll som tillkännagivandet sände Babel ett Nobelprisspecial där Peter Englund medgav att Tranströmer är en av de få författare som kan få honom till tårar. Sedan har jag tänkt på det. Upplevelsen är ofta privat, i den situationen vill man inte bli sedd. Man läser en rad och känner att det börjar kittla i näsan och bakom ögonen. Det kan förstås vara både vackert och sorgligt men det är det mycket som är. Denna upplevelse är snarare en beröring då läsaren kommer i kontakt med något större som hon är del av - vad det är att vara människa. Ytterst är människan ensam med sig själv, det är alla. I den insikten uppstår en gemenskap som också är en paradox. En versrad räcker. Och Tranströmer är, bredvid bildspråkets, de enkla versradernas mästare. Först vill man kanske skratta, det är är en impulsiv reaktion, eftersom det universella och uppriktiga kräver tid. I Babel återgav medverkarna några av de geniala tranströmska verserna som aldrig riktigt överger en. Det finns många av dem, sakta men ständigt finner jag fler.

Jag släpar som en dragg över världens botten.
Allt fastnar som jag inte behöver.
ur "Postludium", Det Vilda Torget, 1983

Mitt under arbetet 

börjar vi längta vilt efter vild grönska,

ur "I arbetets utkanter", Klanger och Spår, 1966

Vi är på en fest som inte älskar oss.

ur "Minusgrader", Sanningsbarriären, 1978

Två sanningar närmar sig varandra. En kommer inifrån,
en kommer utifrån
och där de möts har man en chans att få se sig själv.

ur "Preludier" Mörkerseende, 1970 

Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till

bara när jag älskade med dig.

ur "Eldklotter", Det Vilda Torget, 1983