Svarta Vykort

II

Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på
människan.
Det besöket glöms och livet fortsätter.
Men kostymen sys i det tysta.

Tomas Tranströmer, Det vilda torget, 1983
-

Marcus Birro skrev om sin sorg och vrede över att förlora två barn, som i Sverige inte erkänns vara barn, i den prosalyriska boken Svarta Vykort som utkom 2007. Svarta Vykort är urspungligen den dikt ni kan läsa ovan.

Tranströmers acceptans och långsamhet som ett mål för Birro att uppnå, utan att för den skull behöva förneka sorgen. Sökandet efter svaret på frågan varför har de gemensamt men tonen skiljer dem åt. Tranströmers klang är klar och dämpad medan Birros skriver i upptempo. Birro är ett medialt offer, har det sagts, så även i denna bok fast med den tilltalande fortsättningen att alla människor får dela hans offerroll. Birro anser sig inte suverän i smärta, han låter alla vara förfördelade och intar själv rollen som de olycksdrabbades språkrör.



Foto: Cornelia Nordström

Svarta Vykort är en märklig bok. Den hyser starka känslor, inget är subtilt, pang på bara. Marcus Birro rör vid teman som andra sällan närmar sig. Och då menar jag inte abortfrågan och diskussionen när ett foster blir ett barn. Jag ser inte Birro som en abortmotståndare eller en inkräktare på kvinnors rätt till sin egen kropp, han vill snarare få upprättelse för sin förlust, inte av ett foster, utan av sitt verkliga barn. Det är emellertid inte detta jag finner anmärkningsvärt i boken utan Birros sätt att skildra äckel och ilska som ett resultat av sorgen. Sorg är vanligtvis oskuldsfullt och berättigat medan hånet och avsmaken inför världen sällan betraktas med tolerans, trots att det kan vara två sidor av ett och samma mynt. Det finns en implicit kod för hur man ska reagera när man förlorar en människa, den efterlevs inte i Svarta Vykort. Det är besynnerligt; Birro påstår att han inte klandrar någon för sin sorg fastän det regnar förebråelser på var sida. Visserligen behöver ingen bära skulden till de förlorade barnen men många är de som får sig en känga för att bidra till att förvärra smärtan och sorgen, antingen med sin arrogans, sin dumhet eller sin ytlighet. Birro vill ha upprättelse:

"Dags för alla tungsinta att stå längst fram i ledet, att få svinga svärdet mot alla tjattrande hysterikor, alla trivselfascister, alla förbannade samkväm-människor. Det är dags för Sveriges grubblare att peta sina krokiga fingrar i ögonen på alla ytliga och själaglada strandraggartyper."