Ibland sägs att en skicklig författare förmår uppnå stora effekter med små medel. Jag vet inte om jag håller med om det men det är en fin och passande beskrivning på Måns Wadensjös debutroman Förlossningen från 2009. Här är platsen både motiv och tema. Förlossningsavdelningen är ständigt överordnad karaktärer och specifika händelser och den ger sken av att vara oantastbar. Denna plats är oförgänglig, för det finns förlossningar beräknade till årets alla dager, till och med till skottdagen. Förlossningen lever eller upprätthålls inte av materiella ting utan av Regeln. Regeln är spindeln i nätet, avdelningens oförstörbara urverk kring vilket allt kretsar. Men Förlossningen är i första hand en rak och sinnlig skildring av tillvaron på förlossningsavdelningen, där läsaren blir en voyeur som får ta del av både personalens och patienternas omständigheter. Berättaren, som jobbar nattpass på avdelningen som köksa blir en skuggbild som, nästan osynlig, stryker fram i korridorerna, fikarummet och förlossningsrummen med ett anteckningsblock i fickan. Prosan är suggestiv och läsaren inbjuds av berättaren och ciceronen till en annars sluten värld där livets mest smärtsamma mysterium äger rum. Men Förlossningen är aldrig högtravande eller andaktig för Wadensjö är en sann stilist. Det finns ingen intrig att följa eller lösa upp men det är likväl vansinnigt spännande. Idén; att skriva om en förlossningsavdelning är utsökt, varför har ingen skrivit den tidigare? Wadensjö tar arbetarlitteraturen till en ny nivå. Inte enbart väcker han ett klassmedvetande utan genom en minimalistisk, ibland surrealistisk ton blir denna kortroman allmänmänsklig. I förlossningen finns döden alltid närvarande. Liv och död, under ett och samma tak, mellan samma pärmar.
I slutet gestaltas en förlossning och upptakten till den. Att bära ett barn leder oundvikligt till en förlossning, till slut finns ingen annan utväg än att föda, oavsett om man väljer att ta barnet till sig eller att inte behålla det. Det finns bara en väg ut. Man kan inte fly, det kan inte upplösas, inte ens om barnet dör inom en, finns en annan utväg. Wadensjö skildrar inte paniken över att bära ett dött barn och förlösa det, men den finns där ändå.
Ur Förlossningen kommer också frågan om vem det är som föder. Vem leder den största separationen av alla? En annan människa vill ta sig ut och man har inget att sätta emot, man kan inte välja att samtycka.
"Kanske är det därför så många skriker Jag vill inte föda barn! och en del helt enkelt reser sig upp för att gå härifrån."
Nu har jag, som inte är litteraturvetare,kommit på vad jag vill ha ut av en recension. Antingen 1) en läsupplevelse, 2) någonting som utmanar tankarna, 3) lockelse att se/läsa det recenserade. När jag läser dina recensioner uppfylls ofta två och även tre av "mina" kriterier. Det är bra och jag ser hela tiden fram emot något nytt!!! Fortsätt så!
SvaraRadera