Det

Foto: Modernista

Långa kedjor: En enhet hakar i en annan som hakar i en tredje, och den trettontusenfjärde hakar i den första. Eller ett samtal så långt att man inte vet var det började eller varför och som därför blir ett samtal om sig själv, om sitt eget existensberättigande eller kanske bristen på berättigande.

     Svårt är det att beskriva Inger Christensens formexperiment Det som utkom 1969, och i Danmark betecknas som ”systemdikt”. Den obevekliga strukturen och det avpersonifierade språket som gestaltar det tredje, äger en sådan kraft att det även dominerar läsaren. Som en orkan som drar allt i sin närhet med sig och formar, eller deformerar, det efter sig själv. Beskrivningen av Det blir därför lika svårtydd som texten själv, eftersom jag, som läsare, aningslöst tar efter Christensens säregna sätt. Som i ett samhällsmaskineri där nya och allt märkligare produkter och tjänster konstrueras för att hålla igång ekonomin, för att skapa mervärde. Där man ljuger, så länge, om att det finns en marknad att lögnen blir sann. Där tydliga syften och orsaker inte går att spåra. ”Fungerar för att fungera. Fungerar för att annat kan fungera och för att något annat fungerar. I varje funktion ett behov av nya funktioner i nya variationer.” I detta avseende är Christensens bok en skarp samhällskritik mot all rundgång och fåfänglighet, men också en manifestation av poesins möjlighet att skapa allt, ur intet, ur ”det”.

     I Det tycks orden föda sig själva, som en tanke föder en annan, har man börjat så finns det alltid något att ta av, ur det första ordet kommer många fler, ja alla ord. Alstrandet och livgivandet är ett av Christensens signum. Här ekar alltså skapelseberättelsen som hypertext. Av inget och tomhet skapar Gud allt, hela världen, ur kaos föds kosmos. Men destruktionen och döden finns också där, som motvikt, (eller inte?) till skapandet. Christensens text är båda kaos och kosmos, fast på olika nivåer. Den strikta indelningen i ”Prologos”, ”Logos” och ”Epilogos” är ordning medan orden inom den systematiserade strukturen är ett fritt associationsflöde som rör sig mellan ytterligheter som börjar likna varandra. Skillnaden mellan liv och död, vi och de, reduceras och mynnar ut i ett tillstånd av tolerans och gränslöshet. Reklambyrå eller flyktingläger, avståndet är inte så stort ändå.

     I Danskt kvinnobiografiskt lexikon sägs om Christensens poesi att den ”är lätt att läsa, svår att förstå ”, och det är sant. Texten förför och för, den är rörelse och flow, där eftertanken och pauserna inte avbryter flytet utan blir en del av det. Christensen förenar motsägelser utan att förneka olikheter.