fredag 31 augusti 2012

Den talande texten

Nathalie Sarraute
Foto: Jacques Sassier
Kring antitesen bygger Nathalie Sarraute (1900-1999), den franska romanens förgrundsgestalt, upp romanen De gyllene frukterna från 1963. Som en barock poet skapar hon ett verk av pleonasmer. Här finns endast en scen, kring vilket allt annat rör sig och upprepar sig från olika håll, i varierande ordval. Ett slags Da capo med abstrakta perspektivbyten. Det hopar sig i texten som pekar inåt och utåt. Intrigen är statisk och irrelevant, om den alls existerar. Liksom majoriteten av romanerna ur genren handlar De gyllene frukterna om sig själv, vad som utmärker den bland övrig självreflexiv litteratur är att detta grepp hos Sarraute är bokstavligt och inte symboliskt. Karaktärerna, reducerade till röster, är omåttligt angelägna om att uttrycka rätt åsikt om romanen "De gyllene frukterna", en roman i romanen.

Antitesen kommer sig av att Nathalie Sarraute, samtidigt som hon låter upprepa sig, utesluter alla förklaringar. Ellipser, i form av tre punkter, avlöser pleonasmer. Och vem kan väl avstå från att leta efter läsningens nyckel i det utelämnade? Nathalie Sarraute spelar den ambitiösa läsaren ett spratt, ty försöket att begripa kan inte fullbordas. Jag känner mig lurad och överträffad av en berättare som jag aldrig kan hålla jämna steg med. Först långt senare förlikas jag med det obegripliga och kommer att tänka på några tranströmska rader: "Skäms inte för att du är människa, var stolt! / Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. / Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."

Även Planetariet, som utkom 1959, fyra år före De gyllene frukterna, utspelar sig mot konvenansen, den simpla viljan att passa in, som fond. Solen i planetariet är den ideala våningen i Paris som det unga borgerliga paret kretsar kring. Hemmet blir i denna roman det objekt som ska fördriva tristessen; projektionen för den banala jakten på lycka. Denna metafor är dock ovidkommande i sammanhanget, emedan det inte finns några symboler hos Sarraute. Scenen i sig betyder ingenting, intrigen hade kunnat vara vad som helst. Nathalie Sarrautes romaner saknar både handling och karaktärer. De vilar i stället på en aldrig sinande dialog. Texten kräver att stå för sig, utan att begränsas till epik, lyrik eller dramatik. Sarraute låter orden välla fram ur alla källor och framsägas bortom romankonstens alla konventioner. Det talas, konkret liksom på andra sätt, för även pauser och tonfall är uttryck hos Sarraute. Det verkliga talet har ingen struktur, det bara utövas. Dessa romaner liknar exceptionella kollektivromaner, vari personligheter inte längre existerar. Bara uttrycken av dem finns till. Oenighet är centralt i detta myller till diskurs som slutligen efterlämnar en känsla av enhet. Identiteter kan inte ställas mot varandra eftersom deras existens inte är apriorisk. Ens identitet är alltid falsk, något man tillskrivs, lär Nathalie Sarraute ha sagt. Alltså måste uppdelningen och kategorisering av människor också vara det. Planetariet  och De gyllene frukterna fördriver därmed idén om ontologiska skillnader. Genom tillit till och förädling av språket, förstår jag att Nathalie Sarraute, tillsammans med bland andra Inger Christensen, hör hemma i en tolerant och djupt humanistisk litteraturtradition. 

1 kommentar: