Hundra år av ensamhet

Gabriel García Márquez roman från 1967 är en kollektivroman som berättar byn Macondos historia. Som i alla byar, känner folk varandra, fiktionens karaktärer går längre än så, de lägger sig i och tränger sig på. Hundra år av ensamhet är också en släktsaga med skum kronologi och genealogi om familjen Buendía vars medlemmar försvinner, dör, återuppstår, tillfogas och antas. Det stora familjehuset, där urmodern Ursula regerar, är ständigt befolkat av åtskilliga märkvärdiga karaktärer som var och en har tillräckligt med tillgångar och erfarenheter för att kunna utgöra huvudperson i en tämligen händelserik roman. Vilken ensamhet, frågar jag mig därför under de första hundra sidorna, är det som García Márquez då syftar på?

Hundra år av ensamhet bjuder inledningvis ett digert motstånd. Ett språk kompakt som bly och en outredlig släkt- och historiehärva gör att jag inte förmås underhållas, knappt ens imponeras. Alla är familj, närstående eller avlägsen, och heter nästan samma sak; José Arcadio Buendía, José Arcadio, Arcadio José, José Arcadio Segundo, Aureliano, Aureliano José, Amaranta, Ursula, Amaranta Ursula.., under läsakten är det inte alltid så roligt. Med tiden försonas jag som tur är med familjen och medger att min läsart initialt varit konservativ och lättjefull inför Garcia Márquez stil som i sanning en nyskapande och speciell. Romanen utgår från en gränslös fantasi och ett tillämpat ordfråd av sällan skådad storlek. Många och mycket är de som får sig en känga av García Márquez; byråkrati, maktkärlek, hyckleri, otukt, för att inte tala om kapitalism och bigotteri får ris, på så vis är det en besvärande text trots att ett löjeväckande skimmer ständigt vilar över språket och skildringarna. I sann kollektiv anda utpekas inga individer eller enskilda institutioner. Tragedier och olyckor framträder istället i hela sin mångfald och på denna överdos reagerar läsaren med skratt. Den flod av osannolika ord och händelser som fyller Hundra år av ensamhet  påminner om Voltaires Candide och  PC Jersilds Calvinols resa genom världen. Tempot, den orealistiska hanteringen av den fiktiva tiden och ett ständigt förfrämligande förenar dessa tre romaner. Karaktärerna är otroliga, oftast slutna och berättaren är selektiv och röjer sällan den inre reflexionen i texten. De blir därför roller och symboler mer än människor att känna med- och igen sig i. Ibland sprakar det dock till om García Márquez roman på ett sätt som inte sker i Voltaires eller Jersilds. Den innehåller inte enbart fantastik, i den magiska realismen finns även plats för verklighet. Emellanåt levandegörs karaktärerna utan att den omisskännliga stilen för den skull går förlorad, som då Ursula, både gammal och blind, grunnar över familjens missöden i en inre mono-/dialog som kastar ljus över hela romanen.

[U]tan fruktan frågade hon Gud om han verkligen trodde att människorna var gjorda av järn, eftersom han lät dem uthärda så många sorger och förödmjukelser; och med sitt frågande hit och dit matade hon sin bitterhet och kände en omotståndlig lust att släppa sig lös och gorma som en gringo, att äntligen unna sig ett ögonblick av revolt, det ögonblick som hon så många gånger hade åtrått och så många gånger uppskjutit: att äntligen resignera, att för en gångs skull ge tusan i allt och vräka ur sig de enorma högar av grova ord hon hade måst svälja under ett helt sekel av fördragsamhet.

Så hur var det då med ensamheten? Romanen är oregerlig men inte helt obegriplig. Den stora familjen intensifierar ensamheten. Medlemmarna lever isolerade i "bubblor" och når inte fram till den andre, viket ironisk nog döljs bakom tusentals ord, ja ett utbrett pladder. Karaktärerna är odugliga till kärlek och blir därför ensamma i närvaron av varandra. Det är en hånfull form för ensamhet.