Sanningsverser

Foto: Paula Tranströmer

Något sent men vadå? Den 6:e oktober gladdes vi åt beskedet att 2011 års Nobelpris i litteratur tilldelas poeten Tomas Tranströmer. Glädjen gränsade mot genans, kanske för att vi inte visste att vi skulle bli så glada eller för att Tranströmers poesi, i all enkelhet, spelar på människans mest elementära strängar. Läsningen av Tranströmers lyrik bäddar för ögonblick av självklarhet och insikt då tårarna kommer. Samma kväll som tillkännagivandet sände Babel ett Nobelprisspecial där Peter Englund medgav att Tranströmer är en av de få författare som kan få honom till tårar. Sedan har jag tänkt på det. Upplevelsen är ofta privat, i den situationen vill man inte bli sedd. Man läser en rad och känner att det börjar kittla i näsan och bakom ögonen. Det kan förstås vara både vackert och sorgligt men det är det mycket som är. Denna upplevelse är snarare en beröring då läsaren kommer i kontakt med något större som hon är del av - vad det är att vara människa. Ytterst är människan ensam med sig själv, det är alla. I den insikten uppstår en gemenskap som också är en paradox. En versrad räcker. Och Tranströmer är, bredvid bildspråkets, de enkla versradernas mästare. Först vill man kanske skratta, det är är en impulsiv reaktion, eftersom det universella och uppriktiga kräver tid. I Babel återgav medverkarna några av de geniala tranströmska verserna som aldrig riktigt överger en. Det finns många av dem, sakta men ständigt finner jag fler.

Jag släpar som en dragg över världens botten.
Allt fastnar som jag inte behöver.
ur "Postludium", Det Vilda Torget, 1983

Mitt under arbetet 

börjar vi längta vilt efter vild grönska,

ur "I arbetets utkanter", Klanger och Spår, 1966

Vi är på en fest som inte älskar oss.

ur "Minusgrader", Sanningsbarriären, 1978

Två sanningar närmar sig varandra. En kommer inifrån,
en kommer utifrån
och där de möts har man en chans att få se sig själv.

ur "Preludier" Mörkerseende, 1970 

Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till

bara när jag älskade med dig.

ur "Eldklotter", Det Vilda Torget, 1983

Au revoir Mademoiselle

I patriarkatet existerar en kvinna inte för sig själv. Hon är i förhållande till mannen, sin egen man, så som det allmänna "mannet". Att hon är den andra och inte det givna har Simone de Beauvoir fått de flesta feminister att enas om. Att "hon" kanske inte ens är "hon" och att denna "hon" i så fall inte kan ställas mot "han" är en tes som queerteoretikern Judith Butler för i boken Gender Trouble och som splittrar det feministiska  forskningsfältet. Performativiteten är genusvetenskapens ständiga skugga. Butlers kritik riktas mot distinktionen kön/genus (sex/gender).

Om man bortser från särartsfeminismen råder det idag en viss konsensus om att genus är kulturellt och socialt konstruerat och att det är dessa konstruktioner som bör ändras eller undanröjas för att uppnå jämlikhet. Denna hållning är tämligen ofarlig i den svenska debatten. Butler går emellertid ett steg längre. I Gender Trouble påstår hon att även kön är performativt. Inget är av naturen givet, det finns inga oomstridda fakta, allt är handling.

Världen och vardagen hänger dock inte med i forskningens tempo. En kvinna är fortfarande en kvinna, väsensskild från mannen men samtidigt ett supplement som ständigt relateras till denne. Detta är i många avseenden ett strukturellt problem men det tar sig förstås även konkreta uttryck.

I Frankrike ombes kvinnor att, i alla formella och offentliga sammanhang, välja mellan alternativen Mme och Mlle. Även omvärlden står inför valet att titulera "madame" eller "mademoiselle". Denna tradition, att klassificera kvinnor som gifta eller ogifta, är inte förbehållen Frankrike (tänk Madam-Miss, Fru-Fröken, Frau- Fräulein) men det är i det västerländska land som seden är som mest seglivad..., fram tills nu?

De franska feministiska grupperna Vakthundarna och Våga feminismen! har dragit igång en kampanj i syfte att avskaffa epitetet "mademoiselle". Kritikerna menar förstås att dessa feminister gör en höna av en fjäder men indelningen madame/mademoiselle bygger på ett gammalt patriarkalt värdesystem och är därmed en symbol för den alltjämt rådande bristen på jämställdhet mellan män och kvinnor.

 Män är "monsieur" från att de föds till de dör. Monsieur är ett epitet utan alltför många konnotationer. En monsieur är en man, vilken som helst, en självskriven varelse. Med kvinnor däremot är det annorlunda. "Mademoiselle" är diminutiv för "madame" och avser ogifta kvinnor, ursprungligen till och med jungfrur. Är man däremot redan någons maka är man "madame". Enligt det franska språket är en kvinna inte sig själv nog utan mannen är ständigt närvarande som hennes bollplank.

De kvinnliga epiteten betecknar dock inte bara äktenskapsstatus, skillnaden mellan madame och mademoiselle utgår idag lika mycket från kvinnors ålder och utseende. En fransman kallar gärna en något äldre kvinna för "mademoiselle" och insinuerar därmed att han finner denna dam både ungdomlig och attraktiv. Problemet är att kvinnorollen krymper snarare än vidgas av förekomsten av två beteckningar, varför ett avskaffande vore lämpligt. Man kan naturligtvis hävda att sakernas tillstånd inte förändras bara för att två blir ett, då även "madame" är en laddad titel. Författarinnan Isabelle Sojfer föreslår därför att både "madame" och "mademoiselle" ska avskaffas och  ersättas av den nya beteckningen "mademoidame" som är en kombination av de två nuvarande. Syftet är att införa en neutral och beständig kvinnlig beteckning som inte har svärtats av en patriarkal kvinnosyn. Jag tvivlar dock på denna typ av ordsammanslagningar. De tenderar att få en komisk och konstig klang. Vad som behövs är inte en titel som inkluderar ogifta, unga, sköna kvinnor och äldre, gifta kvinnor samtidigt, utan en beteckning som inte antyder och anspelar på sådana oväsentligheter.

Love is not the way to treat a friend

Vissa rader och röster fastnar. I "Samtal med de döda", ett radioprogram som sändes sommaren 2010, hörde jag Richard Brautigan läsa dikten "Love is not the way to treat a friend" för första gången och den slog rot. Han är en rolig författare, experimentell och absurd, sägs det i alla fall. Det är dock med största allvar jag läser denna dikt. Jag förstår inte vad han menar men vet att det är riktigt.

Love's not the way to treat a friend.
I wouldn't wish that on you. I don't

want to see your eyes forgotten

on a rainy day, lost in the endless purse

    of those who can remember nothing.

Love's not the way to treat a friend.

I don't want to see you end up that way

with your body being poured like wounded

marble into the architecture of those who make

    bridges out of crippled birds.

Love's not the way to treat a friend.

There are so many better things for you

than to see your feelings sold

as magic lanterns to somebody whose body

    casts no light.

Först publicerad i Rolling Stones 1969:29

Alkoholisternas gunstling

Det är De Dödas Dag i Mexiko 1939 och den avsatte engelske konsuln Geoffrey Firmin hinner svepa tallösa drinkar i Malcolms Lowrys hyllade roman Under Vulkanen som utkom 1947 och nu utges på nytt i Modernistas serie av moderna klassiker. Konsul Firmin bor på det mexikanska höglandet i staden Quauhnahuac omgiven av bergskedjor och vulkaner på gränsen till utbrott. I ett sådant tryckande landskap utspelar sig en tillika kvalmig kamp mellan alkohol och liv. Det finns bara en vinnare och ingen räddning. I Under Vulkanen frambringar alkoholen en sorts determinism. Konsul Firmins beslutsångest är en plåga men inget riktigt kval, han är bortom valen och romanen är en ömsom omtöcknad ömsom redig väntan på eruption. Konsuln har en förmåga att dricka sig nykter och som den verklige missbrukaren han är, är det sinandet av giftet som gör honom sjuk. Han uthärdar inte abstinensen, han behöver en drink och varför skulle han inte ta sig en, "en klunk, bara som medicin: kanske två klunkar". Geoffrey Firmin avhåller sig aldrig.

 
Denna morgon, på De Dödas Dag återvänder Yvonne, konsulns fru, till Quauhnahuac. Hennes kärlek lever. Trots att hon har svikit sin man med en annan vill hon ha honom tillbaka och rädda deras äktenskap. Och konsuln älskar Yvonne. Han drömmer om att de ska lämna Mexiko för en liten stuga vid havet i ett nordligt land där det inte finns några frestelser men Geoffrey kommer aldrig kunna förlåta Yvonne tillräckligt djupt. 

Under Vulkanen beskriver inte alkoholruset, den är i det. Språket är den berusades, det är upplöst, långrandigt och vilt associerande. På många imponerar Lowrys förmåga och skrivsätt, även på mig. Men det är ett språk som jag inte kan tränga igenom. Påfallande ofta är det skrivande män med en särkskild relation till ruset som talar om Malcolm Lowrys delvis självbiografiska roman. Ulf Lundell utgav 2007 till och med en samlingsbox under titeln  "Under Vulkanen". Romanen är en ödeshistoria, mycket mer har jag inte att säga. Jag är inte kritisk, genomförandet är respektingivande och för en litteraturvetare finns åtskilliga symboler och allusioner att identifiera och tolka men något är mig främmande. Förfrämligandet är genomgående varför jag inte får mersmak. Det finns kanske något i essensen av Under Vulkanen som inte går att begripa om man inte helt upplevt berusningens fatala förtrollning. Av romanens popularitet att döma är denna dimmiga väg dock väl bevandrad.

Vilken kraftansträngning att gestalta alkoholens auktoritet så djupgående som Lowry gör! Bara läsningen är utmattande. Fyllan är inte romantiserad, utan alkoholen framträder i Under Vulkanen som den demon på vilkens altare allt kan offras.

Anatomi. Monotoni.

Vågen av strip-lit, autofiktion och bekännelselitteratur sköljde under 00-talet inte bara över den svenska kulturarenan utan vätte också den danska och norska litteraturen. I Norge debuterade författarinnan Edy Poppy 2005 med ett uppmärksammat verk i genren. Romanen(?) Anatomi. Monotoni. är historien om Vår och Lou som lever i ömsesidig otroskap á la Sartre och Beauvoir. Det är en berättelse där erotiken står i centrum, och även om romanen blev utsedd till Norges bästa kärleksroman av förlaget Gyldendal så är det inte romantik i ordets traditionella bemärkelse som skildras. Anatomi. Monotoni. dras mot det solkiga och fula. Under ett författarsamtal på den fristående bokhandeln Tronsmo i Oslo avslöjade Edy Poppy hur hon kämpade med att finna karaktärernas baksidor och blotta dem. Men som bekant har det konstnärliga blottandet passerat sina glansdagar och förlorat sin upprörande effekt, åtminstone när det gäller exponerandet av kroppsliga områden och aktiviteter.

På första sidan inleder Vår, den kvinnliga berättaren, en sexuell affär med en anonym man. De känner inte till varandras namn och Vår säger att hon föredrar det på sådant vis. "Att det nästan blir som att vara i en bok av Marguerite Duras". Uttalandet överskuggar berättelsen och berättandet. I Anatomi. Monotoni, liksom i Duras romaner, är den tredje parten glöden som får paret att hålla samman. Edy Poppy återupptar på så vis en fransk litterär tradition där otrohet är en motor i berättelsen, samtidigt som det förblir ett filosofisk dilemma. Avsaknaden av förpliktelser skaver och svartsjukan är en skugga. I Anatomi. Monotoni. infinner sig dock en vardag, ett tillfälle då utsvävandet förlorar sin spänning och blir en vana, om än en smärtsam sådan.

Edy Poppy tematiserar även gränsen mellan fakta och fiktion, liv och dikt. Vår är en skrivande människa och i Anatomi. Monotoni. finns utdrag ur hennes berättelse om Ragnhild. Edy Poppys riktiga namn är Ragnhild Moe och hon var under tiden för skrivandet av debutromanen gift med fransmannen Cyril som också figurerar i Vårs skrivande. Anatomi. Monotoni. liknar således ett spegelrum där spegelbilderna reflekterar varandra i mindre och mindre spegelbilder.

Edy Poppy skriver lidelsefullt i presens. Och trots klichéerna och slutet, där tvåsamheten tycks ha segrat och London har bytts mot den norska byn Bø, så är Poppys debutroman en konstfull och underhållande bok. Kanske främst för att jag inte kan avgöra om det finns ett stråk av ironi i skildringen av den eldiga intimiteten.  

En hasande debut

Förlaget Modernista lanserar Elin Grelssons debutroman Du hasar av trygghet som en feministisk samtidsroman, vilket väcker stora förhoppningar. Huvudpersonen Sara är ett resultat av sin miljö, så igenkänlig som en karaktär kan bli; förvärvsarbetande, heterosexuell, chartersemestrande, gymtränande och smått utseendefixerad. Men Sara tillhör inte Familjen Bra, hon har en blick som registrerar och vänder vardagslunket över ända genom att belysa all förflackning och hyckleri. Det kryper inuti Sara och däri ligger romanens tematik. Utgångspunkten är typisk men också relevant, eftersom Saras känsla har blivit närapå en svensk folksjukdom. Så långt innehållet.Utförandet däremot vacklar. Dialogen är övertydlig. Grelsson försöker sig på en sorts diskbänksrealism men det resulterar ofta i pedagogisk onaturlighet. Det helt triviala; hur man säger godmorgon till sin partner eller diskuterar rean på lunchrasten, är uppenbarligen riktigt svårt att återge. Övertydligheten fyller förstås sin funktion genom att den påvisar det absurda i den normerande livsstilen. Men verklighetens vardag är sällan så tydligt tom och meningslös som den framstår i Elin Grelssons debutroman. Allt är inte ytlighet i den svenska medelklasstillvaron. Därmed blir Grelssons realism ensidig och problematisk.

Sara längtar efter avbrott i tristessen, instinktivt drivs hon mot uppbrottet. Slutligen tar hon sig ut, lämnar jobb och man i tystnad. "Uppbrottet" är egentligen inget uppbrott, det är ett antiklimax som när luften långsamt pyser ur en ballong. Sara beskrivs som höstens mest subversiva romanhjälte [sic!] trots att hennes handlingar inte är på djupet omvälvande. Det handlar om en kvinna som inte trivs. Hon värjer sig mot destruktivitet genom att överge sin livsstil och position för något annat, säg inte att det fortfarande är revolutionärt. Sara är ingen "Nora" och Du hasar av trygghet är långt ifrån lika subversiv som Ett dockhus var och ännu är.

För att ge gestaltandet av Saras tillvaro och psyke tyngd skulle romanen ha behövt vara utformad på ett annat vis. Trots de fåtaliga sidorna är transportsträckorna långa i Du hasar av trygghet, scener upprepas eller så är de bara slående lika varandra. Sara petar ofta i maten och lyssnar till kollegors samtal om klädval och gymkort. Det är tydligt att dessa skildringar och dialoger har förmåga att kritisera alltifrån patriarkat, kapitalism till intolerans och vardagstristess. Men de skildringarna behövs inte. Läsaren är bättre än så, hon kan urskilja kritiken i tonen och stämningen av instängdhet, som Elin Grelsson är så skicklig på att förmedla. Kritik av det ekonomiska och politiska systemet samt medelsvenssons livsstil i all ära, vad som saknas är ett litterärt alternativ. Jag vill se en hoppfull och spännande vinkling. En skildring av ett sätt att leva som är nytt och utmanande utan att vara destruktivt.

Alienation

Foto: Fay Goodwin

 "I would never be part of anything. I would never really belong anywhere, and I knew it, and all my life would be the same, trying to belong, and failing." Så skriver Jean Rhys (1890-1979) i sin självbiografi Smile Please: An Unfinished autobiography som utkom året då hon dog. Rhys beskriver något mer än den moderna människans ensamhet, hon sätter fingret på kolonialismens och förtryckets konsekvenser. 

Jean Rhys föddes på den engelska kolonialön Dominica, av föräldrar med brittisk bakgrund, men flyttade senare till England. Otillhörighet är även temat i Rhys mest kända roman Sargassohavet från 1966. Huvudkaraktären är hämtad ur Charlotte Brontës gotiska klassiker Jane Eyre men Sargassohavet  är på intet vis en fortsättning på denna roman utan en förskjutning av den. I Brontës roman kommer Jane Eyre som guvernant till Thornfield Hall och förälskar sig i dess herre, Mr Rochester. Det är inte enbart klassbarriären som omöjliggör realisationen av deras kärlek. På vinden hyser Mr Rochester sin ännu icke frånskilda fru Bertha. Hon härjar som en osalig ande över Thornfield Hall och står för romanens mörker och galenskap. Bertha hålls instängd men lyckas ändå kullkasta Jane Eyres kärlek till Mr Rochester. Hon är destruktionen i Brontës historia. Det är Berthas historia som Jean Rhys berättar i Sargassohavet. Denna karaktär har även senare kommit att bli föremål för analys, bland annat  i Sandra Gilberts och Susan Gubars bok The Madwoman in the Attic, från 1979, där victoriansk litteratur läses ur ett feministiskt perspektiv. Gilbert och Gubar påvisar att kvinnliga karaktärer porträtteras antingen som "änglar" eller som "monster". Sällan är kvinnliga karaktärer nyanserade på samma sätt som manliga, det har funnits huvudsakligen två kvinnliga litterära typer; den oklanderliga madonnan och den okuvliga häxan. I Charlotte Brontës roman är Bertha en sådan kvinna med enbart en sida, hon är en våldsam och oförsvarlig gestlat, hon är någon som väcker avsky och rädsla, hon är ett monster.

Jean Rhys ger Bertha en röst och en förklaring. Sargassohavet kan emellertid också läsas som en fristående roman om en människas öde och olycka. Först ger Rhys Bertha sitt ursprungliga namn åter. I Sargassohavet heter hon Antoinette Cosway, mot hennes vilja kallar engelsmannen henne för Bertha. Romanen är tredelad. Först talar Antoinette, i andra delen, som behandlar bröllopsresan till Dominica, för engelsmannen ordet, och i sista delen, som utspelar sig i England är det åter Antoinette som berättar. Antoinette är en olycksdrabbad kvinna, hon väcker medlidande utan att vara änglalik. Hon är en människa som ständigt hamnar mitt emellan. Av de svarta på Jamaica kallas hon för "vit kackerlacka" och hon bär skulden av slaveriet på sina axlar. Med de vita engelskorna skulle hon inte kunna jämföra sig, hon är alltför exotisk och spiritistisk för att passa in bland dessa kvinnor, hon har därtill aldrig varit i England trots att hon är engelsk. Antoinette flyr in i fantasin, hennes tanke- och känslovärld är livlig och rik, men hon kuvas, såklart, och det inre har inga kanaler att andas genom eller spira ur. Man skulle kunna säga att det beror på  tidens konventioner eller på den kvinnliga tvångströjan men det vore inte tillräckligt. Antoinette behåller hela tiden något av barnets syn och spontanitet. Hon är en människa som inte helt har omslutits av kulturen, primitiv, skulle vissa kanske mena, och visst är hon direkt men hon är också djupsinnig, med lager av känslosikt. Hon är en människa, en skildrning av en människa som inte bara är en roll, inte bara en mask. Äktenskapet med engelsmannen kväser Antoinette. Han dras till hennes mörka, obändiga skönhet. Då de väl gift sig, och han förfogar över arvet efter hennes styvfar, infinner sig en olust. Han känner sig övervakad och hon blir en främling inför honom. Han drar sig undan. Ju mer hon vill bli älskad desto större växer agget och obehaget hos honom. Antoinettes mor dog i sin galenskap, ofta har hon varnats för detta kvinnliga vansinne. Men Antoinette vill bli älskad av sin man, det är hennes enda hopp trots det vänder han sig ifrån henne tillsammans med allt det som en gång var hennes. Varför Antoinette får folk att vända sig om är obegripligt. Hon väcker något i människor som de inte vill ha med att göra, inte heller engelsmannens känslor förklaras, det är känslor utan ord som får fatala följder. Äktenskapet, eller snarare utanförskapet, driver således även Antoinette till vansinne. Hon har ingen anförvant i världen. 

Sargassohavet är en roman om att inte höra hemma, därmed är den ständigt aktuell. Otillhörighet tycks vara människans lott på jorden. Hon försöker göra den till sin, liksom Antoinette försöker få sin man att älska henne, men ju mer Antoinette stretar desto mer sluter han sig, liksom människan utarmar jorden i sin kamp om att forma den till sin egen... ett slags ödets ironi.

Är det verkligheten som upprör?

Kritikerhyllningarna har haglat över Karl Ove Knausgårds romanprojekt Min Kamp. "Judaslitteratur", säger delar av släkten och hotar med att stämma Knausgård. Och visst står sanningen om verkligheten där som ett monument över sviten på sex delar, men det är ändå inte bekännelselitteratur.  Knausgård lyfter inte på locket, eller kanske gör han det men där under finns inga hemligheter, inga snaskigheter att avslöja. Där finns ett liv, med portioner av tragik, tristess och glädje, ingen ytterligare röd tråd. Att Knausgård skulle ha burit på något som ges utlopp i berättandet förefaller främmande. Nog har han burit men bördan återstår även efter sista punkten. Därför går det inte att jämföra Min Kamp med verklighetsbaserade romaner som Myggor och Tigrar eller Den Högsta Kasten, förhållandet mellan verklighet och fiktion är inte lika laddat eller anmärkningsvärt i Knausgårds roman Ändå är det en roman att bli upprörd över.

Huruvida Knausgård skriver sanningen har jag ingen aning om, men han skildrar den på det mest sannolika sätt. Många gånger är texten tråkig, aldrig sentimental och alltid utan definierbar intrig. Knausgård skriver livet, han lever om det utan nostalgi, psykoanalys eller vilja att förklara, han återupplever genom pennan. Vad finns det för mening i det?

Romanens, (för det är bokens genre) huvudkaraktär Karl Ove Knausgård får jag inte grepp om. Hur mycket jag än läser om hans barndom, kärleksförhållanden eller skrivande. Han gör som han vill ändå, tidigare upplevelser förklarar eller berättigar inte senare val, de bara finns där och ingen vet varför. Många gånger undrar jag varför jag läser Min Kamp när jag kan leva. Bara för att Knausgård är bättre på att skriva än att leva behöver hans läsare inte vara det.

Minnet och realismen imponerar dock, samt förmågan att låta huvudkaraktären och jaget - Karl Ove Knausgård - vara förbannad, utan att texten dömer. I band nummer ett skildrar Knausgård hur han och brodern Yngve städar farmoderns hus där deras far bott och supit ihjäl sig. Fadern må ha varit en demon i Knausgårds liv men han är inte romanens demon, om honom vet vi ingenting mer än vad Knausgård berättar. Och även om Knausgård är en av litteraturhistoriens mest pålitliga berättare, så är han en svårthanterlig huvudkaraktär och jagberättare. Mina sympatier med honom uteblir. I radioprogrammet Oförnuft och känsla med Helena von Zweigbergk definierar Knausgård ärlighet som graden av hänsynslöshet. Ju ärligare desto mindre hänsynsfull. Devisen genomsyrar Min Kamp och den det drabbar värst är Knausgård själv. Han är ärlig om sig själv så till den grad att jag inte förmår att sympatisera med honom. En natt i Stockholm då Knausgård inte kan sova bestämmer han sig för att gå till kontoret och skriva. Knausgårds fru Linda vaknar upp och ber honom att komma och lägga sig igen, hon vill inte ligga där ensam:

[...] det är mitt i natten, sa hon. - Och jag ska faktiskt föda när som helst.

Ha det bra, sa jag och stängde dörren bakom mig [...] Alltid skulle hon hålla mig tillbaka. Vad spelar det för roll om jag är där när hon ändå sover och inte märker det? (min översättning)

Trevligt.

Det är inte sanningsfaktorn som upprör, oftast är det karaktären och berättaren själv. Tanken måste förstås vara fri, men varför skriva den?

Doris Lessing

Under Huden (1994) och Vandra i Skugga (1997) är Doris Lessings självbiografi om livet från 1919-49 respektive 1949-62. Den första delen behandlar den tidiga barndomen i Persien, uppväxten i bushen i Sydrhodesia , nuvarande Zimbabwe, och de unga åren i Salisbury, nuvarande Harare, och slutar då hon lämnar Afrika för London 1949. Det är en djupt personlig bok och man fascineras över Lessings minne. Hon minns barndomens färger och lukter, men framför allt minns hon människorna. Familjelivet, dotterns smärtsamma men ständigt avhängiga relation till modern, är skildrat med stor insikt. Kritiken riktas lika mycket mot samhället, kapitalismen, rasbarriären, kommunismen och äktenskapet som mot jaget självt. I den första delen av självbiografin föregår Lessing skildringen av politiken, kommunismen och det egna deltagandet i kommunistpartiet som kantas av ständiga tvivel och som fyller största delen av Vandra i Skugga. Lessing är väl medveten om att det är politiken som står i centrum i den andra delen av självbiografin och hon medger att det kan vara tråkigt och ointressant för de som inte intresserar sig för politik eller kan relatera till tiden under mitten av 50-talet. Hon säger att hon övervägde att skriva ett kapitel som enbart behandlar politiken i hennes liv, så att de som finner detta ämne tråkigt kan hoppa över denna del men vidare förklarar hon att det vore att förvanska. Politiken genomsyrade nämligen allt på den tiden i London, mitt under Kalla kriget. Samtalen rörde sig oftast om politik och litteratur och genom debutboken Gräset Sjunger fick Lessing en stark röst i debatten om raspolitiken mellan svarta och vita i södra Afrika. Hon blev "niggerälskaren", en offentlig person med lika många vänner som fiender. Doris Lessings första år i London uppfyller devisen "det personliga är politiskt" på det mest distinkta vis. Lessing hade redan i Salisbury varit medlem i en kommunistisk grupp och sitt andra äktenskap var ett vänskapligt, förnuftsbaserat äktenskap som ingicks med kommunisten Gottfried Lessing för att skydda honom från utvisning, allt i sann kamratlig anda. Tiden i Salisbury präglades av en obefläckad tro på kommunismens godhet och sannhet och förmåga att skapa en jordisk utopi. Senare, efter flytten till London och möten med kommunismens politiska flyktingar och rapporter om Stalins illdåd, utbyts naiviteten i tvivel, ändå går Lessing med i partiet. Medlemskapet följs dock av ständig misstro och tankar på flykt. Lessing försöker inte rättfärdiga sina val, hon ursäktar sig inte heller. Hon beskriver ett liv med många omvägar och egentligen är det inget märkvärdigt i det, det är just som de flestas liv.

Doris Lessing skildrar både innifrån och utifrån, vilket är en av hennes största styrkor. Hon är en påfallande trovärdig berättare. Som i de flesta biografier tycks författaren ha haft ett osannolikt händelserikt och aktivt liv, så är även fallet med Doris Lessing. Skillnaden är att Lessing är medveten om självbiografins bedräglighet. Även om livet tycks ha varit fullt av politiska möten, resor och samtal med intellektuella och författare så gick största delen faktiskt åt till att skriva, och att skriva är en ensam och till det yttre mycket enformig sysselsättning, som Lessing värdesatte högt. Men det var inte alltid enkelt. Det är en kamp att få tid och ro att skriva och att skapa, särskilt för kvinnor. Om detta har vi läst i Virginia Woolfs A Room of One's Own. "En kvinna måste ha pengar och ett eget rum för att skriva böcker" lyder en berömd mening ur Woolfs essä. Och det var en kamp för Lessing, som för alla författarinnor. Skildringen av den åtråvärda skrivtiden i det stora rummet på Warwick Road i London tillhör biografins bästa stycken.

Jag gick fram och tillbaka och runt i rummet, skrev en mening, gick lite till, fick ihop ett stycke, kryssade över det igen, skrev om det, åstadkom en sida som dög, åtminstone för en tid. Den här processen, detta vankande och tänkande, medan man plockar upp någonting ur en stol och stirrar på det utan att riktigt veta vad det är, lägger det ifrån sig, stoppar ner något i en låda, finner sig borsta av en fåtölj eller rätta till en trave böcker på vägen, eller står i fönstret och ser lastbilarna sega förbi - det är raka motsatsen till dagdrömmeri, det är total koncentration, man är djupt försjunken i sig själv och omvärlden är enbart ting. Och det är kraftödande, för efter en eller ett par timmar, när man kanske bara skrivit en sida eller två, känner man sig plötsligt så tung att man kastar sig på sängen och somnar, sover den nödvändiga halvtimmen, kvarten, de tio minuterna - och sedan upp igen, vederkvickt, spänningen har släppt och man återtar sitt vankande, fingrandet på tingen, de planlösa städandet, stirrandet, medan man nalkas skrivmaskinen och sedan sätter sig och fingrarna löper så länge de löper - och sedan upp igen, rörelse igen.  

Ett stumt vrål

Darling river från 2010 är Sara Stridsbergs tredje roman. Det är ett formexperiment och en ledig förlängning på Vladimir Nabokovs roman Lolita från 1955, trots att där inte finns någon motsvariget till karaktären Humbert Humbert, Lolitas far och älskare och förlagans berättare. Stridsberg roman rymmer egentligen fyra berättelser, varav enbart en har konkreta likheter med Nabokovs. Den handlar om Lo, en 11, 12 och 13-årig flicka som gör nattliga bilturer med sin far. Ofta stannar de vid ett övergivet badhotell vid en flod som de kallar Darling River efter en flod i Alaska. Där tar hon också passivt emot sina älskare, som förblir namnlösa. Lo blir till i deras ögon och armar, hon njuter av hur de undersöker hennes kropp, hennes sömmar och springor och hon låter sig tvättas av dem i den oljiga, bruna floden. Men Lo betraktas inte bara av de många älskarna utan det är faderns blick i backspegeln som huvudsakligen håller henne fången. Den andra historien handlar om Dolores Haze som kör genom Amerika på väg till Alaska för att föda ett barn som tar livet av henne. Liksom Lolita dör Dolores Haze i barnsäng, hon fläks sönder av förlossningen och kvar blir ingenting utom vanställdhet. En annan historia följer en anonym mor genom världen. Hon har lämnat sin man och sitt barn för att hon inte längre vill leva med en främling. De märkligaste och kanske mest fristående styckena skildrar en vetenskapsman i Paris som hänsynslöst och envetet försöker lära en tillfångatagen schimpanshona att teckna. Det är en sorglig berättelse om människans härsklystnad som resulterar i smärta och skam.

     Det är ett drömskt, eller snarare mardrömslikt, landskap Stridsberg målar upp. Prosan rör sig i en bortglömd terräng, karaktärerna har inget sammanhang, det finns ingen skyddande omgivning, inget umgänge. De kör i ett smutsigt och övergivet landskap. Själva bilkörandet blir till ett ledmotiv i Darling River och det är Los och hennes fars, Dolores Hazes och den anonyma moderns huvudsyssla. Bilturerna klingar också väldigt väl mot Stridsbergs originella prosa. Ingen svensk samtidsförfattare skriver med samma råhet, enkelhet men också suggestion som Sara Stridsberg gör. På andra sidan Atlanten däremot, påträffas ett liknande uttryck och stil. Både Darling River och den hyllade Drömfakulteten har något ytterst amerikansk i sig. Inte bara för att de utspelar sig i Amerika utan för att uttrycksättet och skildringarna är amerikanska om än på svenska. Språket är som de hjälplösa, ändlösa vägarna och trots att Stridsberg aldrig uttrycker sig vilt eller emfatiskt så finns en kraft i språket som man längtar tillbaka till efteråt. Det liknar Joyce Carol Oates, i hennes bästa stunder, eller Cormac McCarthys roman Vägen. Både språket och innehållet är alltså främmande men går ändå att känna igen. Det må vara en klyscha eller en fördom, men att köra nätterna igenom och vänta på att det första bleka skenet syns på himlen, eller på att de första frukostgästerna stiger in på vägrestaurangen, förefaller omistligt amerikanskt. Som att vara ensam i ett stort land.

     Darling River är fyra berättelser men flyter under läsningen samman och gör läsaren desorienterad. Lo saknar sin mor som hon vet aldrig kommer tillbaka. Fadern är en riktig jägare, han träffar djur med bilramen på vägarna och hänger upp Los mammas gamla klänningar och övar pricksytte på dem. I en annan historia flackar en ensam mor genom länder, hon har lämnat sin man och sin dotter, inga klänningar har hon tagit med sig heller. Dolores Haze dör i barnsäng, Los riktiga namn är Dolores efter en romankaraktär som dog i barnsäng. Vems historia är det jag läser? Styckena interfolierar varandra på ett otydligt sätt och det finns ingen nyckel till sammanhanget, ingen kod att knäcka, det är inte en sådan typ av roman. Läsarens förvirring är dock berättigad för undertiteln till Darling River är Doloresvariationer och romanen är idel korrelation.   

     För karaktärerna i Darling River går det utför. Los far må vara hotfull men det är först när Lo blivit något äldre och sjuk som situationen blir verkligt skrämmande och detta gestaltar Stridsberg med fotografiska närbilder. Lo lever av socker, alkohol och mäns uppskattning, hennes tänder blir allt brunare under tandställningen. Håret är täckt av ett lager av fett och kroppen av blemmor som varar. Lo tillbringar tid på sjukhus, fadern har vänlighet att bortse från den hon har blivit och fortsätter fästa sammetsrosetter, som en gång varit blå, i hennes hår. Den ensamma modern går vilse i sin ensamhet, hon kommer ingen vart i sitt resande men är på väg bort från förståndet. Darling River är en studie i destruktion. Det är mycket drabbande och helt utan överdrifter.   

Grejen med Murakami



"Black cat" av Hishida Shunsō



Japan är hippt. Sushi, manga, Tokyo, animé, japanska trädgårdar med japanska körsbärsträd, Lost in Translation, kanske inte sumobrottning men definitivt kimono och Haruki Murakami. Efter att ha gett den hypade författaren en chans och läst Murakamis roman Kafka på Stranden från 2005 infinner sig ett behov av begrundan och överläggning. Att berättelsen är absurd, med sin blandning av vardagsrealism och övernaturliga bissarra händelser, distraherar inte. Redan titeln antyder ett egendomligt och suggestivt innehåll. En femtonårig pojke rymmer från sitt hem i Tokyo. Det är inget sedvanligt tonårsuppror utan en djupsinnig handling, som bottnar i en överlevnadsinstinkt. Han rymmer för att inte förgås. Det finns också en annan aspekt som, i alla fall inledningsvis, må vara undermedveten men icke desto mindre väsentlig. Pojken lämnar hemmet för att söka efter sin försvunna mor som övergav honom som barn. Fadern har därtill uttalat en något malplacerad men mycket välbekant förbannelse över sin son; att han ska mörda sin far och ligga med sin mor. Murakami leker med otaliga kända symboler och antika myter, varav Oidipusmyten är den mest uppenbara.Och faktum är att förbannelsen slår in men i denna passage lyfter sig prosan från den denotativa nivån och blir i huvudsak svävande metaforisk. Inte bara språket är beslöjat och tvetydigt utan händelserna som beskrivs likaså. Det finns inget perverst eller groteskt i denna mytiska episod, det beror till stor del på romanens fantastiska aspekt som försätter delar av handlingen på en annan verklighetsnivå. Pojken, som kallar sig för Kafka Tamura ligger med en äldre kvinna som både är och inte är hans mor. Denna handling är därmed inte primärt incestuös utan filosofisk. Parallellt med historien om Kafka Tamura som rymmer från sitt hem, berättas historien om den äldre, efterblivne men enastående charmerande och godhjärtade mannen Nakata. Han kan tala med katter och få det att regna makrill från himlen. Kafka på Stranden har flera mycket surrealistiska stycken som jag inte vet hur jag ska hantera. De övernaturliga inslagen har varken en meningsbärande eller suggestiv funktion eller är särskilt komiskt underhållande, de är bara konstiga. Kafka på stranden är en egensinnig och bitvis riktigt spännande berättelse men den har en enerverande sida och det är språket, i allmänhet, och dialogen, i synnerhet. Kafka Tamuras ordval och språkstil är osannolikt och krystat. Nog för att han är en brådmogen tänkare men stilen är ändå överdrivet eftertänksam och stel. Han upprepar frågor och fraser och det finns en övertydlighet i sättet att prata som irriterar. Berättaren tycks inte ha stor tilltro till läsarens kunskapsnivå eller förmåga att läsa mellan raderna. Karaktärerna förklarar ofta alldeles för långrandigt och ingående om allt från litteratur till etik och moral. Dialogen liknar snarare ett didaktiskt tal som vänder sig till läsaren, där berättaren name-droppar och briljerar med sitt vetande. Murakamis popularitet förvånar mig således. Vad finner hipsterläsaren i denna övertydliga och mästrande berättarröst?

Woolf

Vågar man ens skriva om en roman som Mrs Dalloway? Förmodligen inte, men man måste ju. För att fortsätta att uppmärksamma det som är genialt och tunnsått och ännu viktigare för att agera motvikt till det skriande intresset för författarinnans privata lidande, vilket ideligen överröstar diskussionen om hennes exklusiva litterära stil. Virginia Woolf har kommit att bli en ikon, men som ofta är fallet med kvinnliga celebriteter är det hennes liv och inte hennes produktion som fascinerar. Jag vet inte hur många gånger jag har läst om hur Woolf, en marsdag 1941, lämnade sitt hus i Rodmell i Sussex för att fylla fickorna med stenar och vandra ut i River Ouse. Likaså brevet som hon efterlämnade till maken Leonard Woolf finns lättillgängligt i minnet. "Du har givit mig den största möjliga lycka men jag kan inte kämpa emot längre." Och visst är detta livsöde trollbindande och tragiskt, men om denna Virginia Woolf kan vi faktiskt inte säga mycket mer, däremot står hennes romaner fortfarande till vårt förfogande att diskutera. Litteraturprofessorn Lisbeth Larsson uppmärksammar detta fenomen och menar att vi älskar döda författarinnor i litteraturhistorien. Hon säger att vi läser deras texter genom deras död. Liksom Virginia Woolf tog Karin Boye, Victoria Benedictsson och Sylvia Plath sina egna liv, denna tragiska handling har bidragit till att mystifiera bilden av dem och därmed ökat deras popularitet.

"Ophelia" (1852) ligger död i vassen, en målning av den brittiske konstnären John Everett Millais som tillhörde konstnärsgruppen Prerafaeliterna

En ung, död kvinna är ett klassiskt, alltjämt populärt, motiv inom konsten. Det må vara vackert men bidrar onekligen till kvinnans objektifiering. Virginia Woolf var emellerid allt annat än ett estetiskt emblem, hon var en av 1900-talets mest nyskapande och skickliga prosaförfattare.

     I romanen Mrs Dalloway från 1925, finns ett flow som bara Woolf lyckas fånga. Det är med enkelhet som läsaren passerar en svårframkomlig terräng. Clarissa Dalloway ska ha middagsbjudning i sin vackra våning i Westminister. Hon bestämmer sig för att hon ska köpa blommorna själv. Det blir en både ordinär och annorlunda vårdag. Woolf försöker varken förneka eller upphäva denna motsägelse, hon låter den vara där, accepterar och skriver i den. Romanen skapade förvirring bland kritikerna, men Woolf hade is i magen och skrev att "den moderna romanen ska förmedla tankens förvirring, inte arrangera den i prydliga rader." Och det är vad Woolf gör i Mrs Dalloway, där ger hon den otämjda tanken utrymme.

     Clarissa är en vänlig och gracil kvinna, hon är den perfekta värdinnan, generös, aldrig utlämnande. Det finns inget som hon skulle vilja förändra, men hon inte är tillfreds i livet. Sådana känslor går dock inte alltid att sätta fingret på, Woolf försöker inte heller det men känslan finns  där ändå. Att vara mittemellan eller att aldrig riktigt vara närvarande. Clarissa befinner sig utanför livet men är ändå fångad i det, hon beklagar sig dock aldrig, hon är tacksam. Clarissa är emellertid inte främst Clarissa, hon är Mrs Dalloway, hon är sin mans fru och hon skulle inte medvetet vilja ha det på något annat sätt. Oväntat kommer ungdomskärleken Peter Walsh på besök denna dag. Det är lätt att säga att Clarissa valde bort honom för ett tryggare och tråkigare liv med Richard Dalloway, men det är inte helt sant. Hon har ett fint äktenskap, det är känslobefriat men alltjämt vänskapligt, är det inte så Clarisa vill ha det? Hon är en känslig själ, trots sitt trygga sken. Livet med Peter Walsh hade blivit alltför slitsamt, för han har ständiga problem, med kvinnor och ekonomi. Då han betraktar Clarissa under festen, förefaller hon honom översvallande tillgjord, han står i ett hörn av salongen och kritiserar henne och hennes ytliga bjudningar. Det är alltså ömsesidigt, Clarissa Dalloways liv passar inte heller Peter Walsh, hon släpper varken in eller ut något, trots det har hon en märklig inverkan på Peter. Han får ofta känslomässiga infall av att utelämna sig i Clarissas närvaro, hon spelar på strängar som ingen annan kommer åt.

     Maria Sveland skriver insiktsfullt, i förordet till pocketutgåvan av Mrs Dalloway i Bonniers klassikerserie, att det är en av de sorgligaste böcker hon någonsin läst. Clarissa Dalloway är en kvinna som har förlorat sin lust. Hon kan tyckas återhållsam men faktum är att det inte finns något hon vill, det är inget hon formulerat inför sig själv, hon är ju nöjd med livet fast har tappat kontakten med sig själv. Det finns en hopplöshet under ytan i Virginia Woolfs roman. Det går inte att ruska om Mrs Dalloway och väcka henne till närvaro, även om Peter Walsh hade lyckas bryta igenom Clarissas svala och återhållsamma fasad så hade hon hon inte tagit för sig, för det finns inte längre något hon begär.

Men ofta numera kändes det som om den här kroppen hon bar på (hon stannade för att titta på en målning, en holländare) den här kroppen, med alla dess egenskaper och möjligheter, inte var något - inte var något alls."

Myller

Nattens Skogar från 1936 är imponerande. Jag fattar ingenting men är ändå överväldigad. Visst är Barnes spränglärd men det är inte de otaliga allussionerna till de otaliga konstarterna och epokerna som väcker min beundran, inte heller är det uttrycksskönheten som snarare faller poesi- än prosaläsaren på läppen, vilket T.S Eliot skriver i sitt berömda förord, som utgör kärnan i min fascination. Det är karaktärerna och deras relationer som kommer mig att "tappa koncepterna". Nattens Skogar är en roman omöjlig att ha kontroll över, den får mig att känna mig liten och läsningen är krävande och en smula smärtsam, men den är en roman som stannar kvar.

    I mellankrigstidens Europa vävs fem märkliga människoöden samman i en terapeutisk diskurs. Felix, Robin, Nora, Jenny och bekantar sig alla den mångordige läkaren Matthew O'Connor, han blir deras och mentos. Vad som börjar i yster passion slutar i plågsamma begär och svartsjuka. Felix, Nora och Jenny får alla smaka på Robins nektar och hon blir föremål för deras begär och besatthet. Men Robin låter sig inte fångas, hon är kärlekstörstande utan att vara angelägen. Hon är rörelse, hon försöker inte leva, utan är själv livets ström. Doktor O'Connor står utanför detta förvridna kärleksdrama, han är den som de andra vänder sig till för vägledning i desperationen. O'Connor är dock inte enbart ett plank, han är förmodligen den mest mystiska av de alla. Han säger sig vara den störste lögnaren på den här sidan månen, han öser ur sin fantasi för att ta de dödliga plågorna ur inälvorna på sina vänner. O'Connor är ett allvetande orakel och en påfrestande pratkvarn. Jag orkar och kan inte följa med i hans långa haranger, jag går vilse i texten och undrar vem det är som talar så befängt och pomöst, jag bläddrar ideligen tillbaka och söker ordens källa.

     Robin är romanens mållösa nav, hon talar inte, hon är den som man talar om. Trots att hon är orsaken till sina älskare och älskarinnors våndor framstår hon som oskuldsfull, för hon garanterar inget, hon menar ingenting. Robin vill bli älskad men samtidigt lämnad ifred, därmed förkroppsligar hon ett av livets stora dilemma - valet mellan trygghet och frihet, och hon gör det genom att vägra välja sida. Robin både äter kakan och har den kvar men på bekostnad av att hennes älskare och älskarinnor blir utan allt. Robin är en androgyn gestalt, ett både och, som rymmer allt. Hon är oförklarlig men ändå självklar, det är därför som hon är så åtråvärd.

     Nattens Skogar är en polyfon roman som också rymmer en identitets- och sexualitetstematik som först kan vara svår att se. Det ursprungliga manuskriptet, på över 600 sidor, redigerades kraftigt och innehöll fler homoerotiska skildringar än den slutgiltiga texten där språket ofta är så kompakt att det skymmer sikten för de sällsamma uttalanden om identitet och sexualitet. Nora beskriver den smärtsamma separationen för doktor O'Connor, efter det att hon förlorat Robin till Jenny:

En man är en annan person - en kvinna är man själv, fångad i ett enda förfärande ögonblick; på hennes läppar kysser man sina egna. Om hon tas ifrån en ropar man att man har blivit plundrad på sig själv.

Blå ögon svart hår

Det finns en exklusiv stäming i Marguerite Duras romaner. Karaktärerna är avskurna från omvärlden och atmosfären är sömndrucken, het och rusig, Duras har helt enkelt inget till övers för sammanhang. Romanen Blå ögon svart hår från 1986 utspelar sig under ett par varma sommarveckor i ett slutet rum i ett hus vid havet.

   Det börjar med att en man betraktar en ung främling med svart hår och blå ögon som försvinner från ett hotell tillsammans med en ung kvinna. En natt längre fram får mannen åter syn på kvinnan. Enda anledningen till att han känner igen henne är för att hon påminner honom om den unge främlingen med de blå ögonen och det svarta håret och kvinnan blir hans enda länk till honom. Han bjuder henne därför till sitt hus vid havet, han ber om hennes närvaro mot betalning. Men Duras intriger är aldrig förutsägbara, om de ens är, och det är ingen vanlig prostitution som skildras men en besvärlig och sublim relation utan namn. Duras skalar av och lämnar bara essensen av en handling kvar. Dialogen är kompakt, även då den är repetitiv, den är på något sätt orealistisk eftersom ingen talar i så meningsfyllda men undflyende ordalag som Duras karaktärer gör. Blå ögon svart hår är en roman helt utan small talk och administration, vilket gör den svår att följa, prosan laddas och gränsar till poesi. Det är en annorlunda kärleksberättelse och som alltid är fallet i Duras romaner involverar kärleken tre individer utan att för den skull vara ett klassiskt triangeldrama. Den unge mannen med de blå ögonen och det svarta håret är romanens huvudperson trots att han inte är direkt närvarande i berättelsen. Han är den runt vem allt kretsar, han är den som för mannen och kvinnan samman, han är romanens anledning. Denna onårbara gestalt, som tycks vara en hägring, liknar sjömannen från Gibraltar i romanen med samma namn. Det är en individ som inte uppenbarar sig eller agerar men ändå får saker att ske, en slags katalysator.

     Mannen i Blå ögon svart hår ser initialt kvinnan som ett medel för att komma åt ynglingen. Ibland försöker hon förföra honom men han känner olust inför hennes kvinnokropp. Eftersom Duras aldrig tydliggör förklaras inte denna sexuella ovilja med en sexuell läggning, men det är en potentiell tolkning. Långsamt förändras dock mannens och kvinnans relation. Vissa nätter går hon ut och träffar andra män, efteråt ber han henne berätta om dem, de sover och gråter tillsammans och sommaren lider mot höst och det blir kyligare. Förhoppningen att återse den unga mannen med de blå ögonen tycks allt mindre, för att slutligen upphöra helt, men kvinnan blir kvar i mannens hus och han börjar älska henne.

     Att läsa Duras är en smula slitsamt, hur välskriven Blå ögon svart hår än må vara är det tur att den är kort eftersom den sätter sin läsare på många prov. Hela tiden frågar man sig vad det handlar om, både bokstavligt och bildligt, och ständigt oförstående läser man alltmer noggrant och upptäcker att man förstår allt mindre. Men så börjar man slappna av, och låter texten leda så som den behagar, då blir läsningen skönt suggestiv.

Sjömannen från Gibraltar

I en artikel i tidningen Fokus från den 19:e oktober 2007, skriver Clara Törnvall om Marguerite Duras författarskap och hur hon har kommit att symbolisera "det franska gravallvaret". DN's litteraturkritiker Jenny Aschenbrenner uttalar sig och säger att Duras inte har någon humor, att det inte finns någon ironisk distans i hennes skrivande och att det kanske är därför hon går hem hos unga läsare. Hos Duras blir lidelsen till lidande, gapskratt övergår i hulkningar och passionen är ständigt fatal. Den tidiga romanen Sjömannen från Gibraltar innehåller dessa element men också något annat, nämligen glimtar av gäckande komik. Att Duras inte skulle ha någon humor är alltså inte helt sant, den finns, om än på ett förvridet, inverterat vis. Sjömannen från Gibraltar är likväl en långtråkig, på gränsen till frustrerande  berättelse. Berättaren är en alldaglig man som spenderat sitt vuxna liv med att kopiera födelse- och vigselattester på det franska kolonialdepartementet. Hans berättelse börjar under en stekande het semester i Italien tillsammans med fästmön. Den intensiva värmen kväser honom så till den grad att han inte förmår annat än att stanna på caféerna och svalka sig med pastis, öl och mintläsk.  Den fysiskt loja tillvaron sätter emellertid känslor och tankar i våldsam rullning och han kommer att ifrågasätta sitt liv och i det feberlika tillståndet beslutar han sig för att bryta upp. Han lämnar fästmön och går ombort på en lustjakt som ägs av en stenrik, bländande vacker amerikansk kvinna, och det är egentligen här som den riktiga berättelsen börjar. Kvinnan letar efter en sjöman hon träffat en gång i Gibraltar, hon seglar från hamn till hamn i jakten på denna onårbara man som alla tycks känna på omvägar men aldrig personligen. Kvinnan förlorar dock aldrig hoppet, hon har ingen annat syfte eller mål och något måste man ju sysselsätta sig med. Hon lever ett blaserat jet set-liv och i väntan på att finna den rätta plockar hon upp andra män, varav romanens berättare är en. Otaliga flaskor whisky konsumeras på denna seglats och dialogen speglar alkoholintaget. Passagerarna ombord på båten talar sällan om något angeläget, de upprepar  satser och svarar aldrig direkt på frågor eller tilltal. I Sjömannen från Gibraltar skildrar Duras ledan sådan den är och resultatet är tudelat. Det kan tyckas som att Duras bjuder på en absurd komik som liknar den som finns i Beckets pjäser, men troligare är att detta är en symbolisk roman, den tycks nämligen vila på en mytisk berättelse. Sjömannen från Gibraltar är en sorts Odyssé, en sökan efter någon som inte vill bli funnen, ett sisyfosarbete, där resan är målet. Men allt är höljt i alkoholdimma och gassande hetta. De färdas inledningsvis på Medelhavet men efter ett tips beger de sig mot Léopoldville och ju längre söderut de kommer desto orimligare ter sig  sökandet efter sjömannen och desto mer bisarr blir dialogen. När de anländer till Léopoldville stiger de iland och går till fots utmed Kongofloden in i..., ja, mörkrets hjärta, skulle man väl kunna säga. Här, mitt i Afrika, avslutar Duras denna märkliga roman på ett mycket sällsamt och hänförande vis.Det är på intet vis en ungdomsfavorit, utan en roman som kräver tålamod och beläsenhet för att uppskattas.

Ord och inga visor

Foto: Sara Appelgren

Kajsa Ekis Ekman är en synnerligen skarpsinnig och kärv debattör. I boken Varat och varan talar hon mot prostitution, och legaliserandet av det, och mot surrugatmödraskap med en klarhet sällan skådad. Hon varken tvekar eller väger, "å ena sidan.., och andra sidan" tycks helt enkelt inte existera i Ekis Ekmans vokabulär.

    De senaste åren har jämställdhetsdebatten i mångt och mycket ställts på ända. Det är svårt att orientera sig och ännu svårare att uttrycka sig korrekt, det går inflation i begreppsvärlden. När inte ens vår jämställdhetsminister kallar sig feminist inser man hur infekterat det ordet har blivit i vissa kretsar. Jag måste erkänna att jag, för en tid sedan, själv höll på att förlora fotfästet i jämställdhetsterrängen. Artikelsamlingen F-ordet, redigerad av Petra Östergren, gjorde mig en smula desorienterad. Feminismen föreföll mycket vidare men också mer motsägelsefull än jag tidigare  hade trott. F-ordet handlar väldigt lite om hur det verkligen ligger till i det svenska samhället och mer om inställningen till den faktiska situation, vilka ord man använder och "hur man talar om hur" det ligger till. Feminismen framställs ibland till och med som överflödig och många debattörer går i självhjälpsindustrins fotspår och sällar sig till mottot det är inte hur man har det utan hur man tar det. Kajsa Ekis Ekman däremot påpekar strukturer och hennes bok Varat och varan är en skarp kritik mot liberalismens samhällssyn.

    Ekis Ekman menar att dagens samhälle hyser en sorts horkult. I tron om att det skulle vara något tolerant eller antiborgerligt bejakas det fula och låga i ett slags låtsasbohemeri. Man säger sig vara sexliberal genom att hävda att sex kan vara ett arbete som vilket som helst, men själv skulle man aldrig prostituera sig. Enligt denna liberalistiska syn blir de feministiska prostitutionsmotståndarna betraktade som konservativa, och ibland också som icke-feminister. Näringslivets tankesmedja Timbro, Centerns och Folkpartiets ungdomsförbund och debattörer som Petra Östergren och Maria Abrahamsson tillhör de som menar att prostitution kan vara ett arbete. Dessa aktörer ser inte prostitution i sig som problematiskt, vad man borde fokusera på är att det används kondom och att de som har detta jobb får skäligt betalt, vilket också är argumentet för att prostitution borde legaliseras. Prostitutionen ses av sina liberala förespråkare som en rättighet och ett val. Det betraktas inte som en fråga om jämställdhet utan som en fråga om tillgång och efterfrågan, men varför det nästan uteslutande är kvinnor som väljer att prostituera sig och varför det så gott som alltid är män som betalar för sex, har definitivt med struktur och inte med marknad att göra. Ekis Ekman är mycket  övertygande då hon argumenterar för att dagens prostitution inte kan separeras från det tusenåriga patriarkatet. Givetvis finns det prostituerade som hävdar att de säljer sin kropp av egen vilja, detta säger Ekis Ekman inget om, hon varken förnekar det eller ger dem en röst. Faktum är att rösten alltid tillhör Ekis Ekman själv och det står hon för. Hon låter aldrig påskina att hon för de prostituerades talan. Varat och varan är ett försök att blottlägga sociala konstruktioner och hierarkier, det individuella eller enstaka används sällan för att underbygga tesen.

    Till Ekis Ekmans stil hör att tonen ibland är något för raljerande, men hon synliggör faktiskt en  förnuftsvriden argumentation hos sina motståndare.  Vad man ska kalla de som är av motsatt mening till Ekis Ekman i prostitutionsfrågan är oklart, prostitutionsförespråkare anser de sig nämligen inte vara. Sanningen är att ingen i den svenska debatten säger sig vara för prostitution, det låter alltför dumt. Men många är de som är mot prostitutionsmotståndet.  De är alltså mot ett motstånd. Vad denna dubbelnegation avser är förmodligen att var och en ska få välja själv. Men hur det kommer sig att de flesta prostituerade uppger att de skulle välja att arbeta med något annat om de fick chansen, har "sexliberalerna" ingen förklaring till.

    Kajsa Ekis Ekman behärskar verkligen argumentationskonsten och för det är hon värd all respekt. Men Varat och varan är också en bok som får en att vakta sin tunga, tonen är inte tillåtande eller skonsam. Det finns inget överseende med de som agerar eller uttrycker sig fel trots att de vill väl, Kajsa Ekis Ekman ger oavbrutet upplysning och besked.

Slutet på Mr Y

Fantasy och science fiction tillhör inte min repertoar, initieringsriten består därför av lightversioner. Slutet på Mr Y är en sådan roman. På nättidskriften Bookleaf kan ni ta del av vad jag tyckte om den.

Pornografi

I boken Pornografi från 1960 visar sig Witold Gombrowicz besatt av småsaker. Den tvetydiga tonen och de ohämmade associationerna som skildras i ett uppdrivet tempo ger detaljfetischismen en absurd och surrealistisk prägel, snarare än en impressionistisk. Den polske författaren Gombrowicz slog igenom på 60-talet och blev de franska strukturalisternas älskling och hans författarskap förundrar än idag. Det har förlaget insett då de givit ut flera av hans verk nytryck, i en avskalad, grafisk design.

I Gombrowicz litterära produktion får detaljerna en betydelsebärande funktion. Det skapar en förledande prosa och en nästan oåtkomlig och invecklad intrig. Att berättaren och huvudpersonen i Pornografi har samma namn som författaren gör det inte mindre kryptiskt. Långt innan Big Brother och vågen av autofiktiv litteratur, med namn som Carina Rydberg och Maja Lundgren, tematiserade alltså Gombrowicz relationen mellan verklighet och fiktion. Fiktionens gränser blir diffusa eftersom Gombrowicz uppträder som en karaktär inom diegesen, men också för att det som utspelar sig, liknar just ett spel. Därmed framträder ytterligare en fiktiv nivå inom den fiktiva världen och genom att laborera med romanformens struktur och gränser framträder Gombrowiczs lekfulla intelligens. I Pornografi blir Gombrowicz och Fredrik, en före detta teaterman, bjudna till en familj som residerar på ett gods på den polska landsbygden. Redan på tåget, på väg från Warszawa, vädrar Gombrowicz fara och det är Fredriks väsen som väcker hans misstanke. Väl på godset inleds spelet, med en utgång lika blodig som en grekisk tragedi. Berättarjaget och Fredrik fängslas av godsherrens unga dotter Henia och familjens egensinnade springpojke, Karol. För Fredrik och Witold framstår de två som lierade genom sin bländande ungdom. Men Henia och Karol är inte medvetna om sin samhörighet eftersom ungdomen är aningslös, Gombrowicz kallar den för ”ofullbordad”. Tillsammans formar Henia och Karol en otillgänglig enhet som eggar Fredrik. Han arrangerar scener där de oundvikligen kommer att röra vid varandra, om än på det mest subtila sätt. Denna mani, förklädd till naturlag, påverkar snart alla på godset och romanen utvecklas till ett manipulativt skådespel.

Pornografi är en provocerande bok, inte för att den skildrar äldre mäns åtrå till de orörda, utan för att den glider läsaren ur händerna. Intrigen är diffus och karaktärerna gåtfulla. I likhet med flera andra verk av Gombrowiczs, är Pornografi en skildring av det moraliska sammanbrottet. Karaktärerna tycks isolerade från resten av världen, de rör sig som i en bubbla vari alla lagar och koder har upphävts. Men till skillnad från i William Goldings roman Flugornas Herre upprättar karaktärerna inte nya normer och förordningar utan de agerar till synes irrationellt men ändå löjligt upprörande. Romanen utspelar sig under andra världskriget, i ett Polen ockuperat av Tyskland. Att Fredrik och berättarjaget ägnar sig åt perversa petitesser, som om vore de helt oberörda av världssituationen, är motbjudande men kanske inte så ologiskt som det först kan verka. Spelet – att föra samman Henia och Karol - blir en sorts flykt från det brinnande kriget, en stimulerande lek mitt i all tristess. Karaktärerna i Pornografi befinner sig långt från den dramatiska frontlinjen. Kriget påverkar dem på helt andra sätt, nämligen som ett meningslöst avbrott i livet eller en ihålig väntan. Ur tomrummet får fantasi och inbillning näring. Så skapas en absurd lek, en svårtydd roman och slutligen en recension.

Med sin omistliga stil drar Gombrowicz undan mattan för läsaren och det går inte att värja sig mot den labyrintliknande och otyglade texten. Ofrivilligt dras man med i spelet.

Art of spectra



Foto: Daniel Alonso Van Camp

Ord går ibland att fånga i ord, teaterkonst också men musik och dans befinner sig på en annan, upphöjd eller parallel, nivå och låter sig därför sällan transkriberas. Man frestas att säga att dansen talar ett annat språk men det är en missuppfattning hos de som tror att allt beror av ord. Dans måste pulsera, liksom musik vibrerar. Ofta är det bara hos de på scen som pulsarna slår fort men ibland lyckas dans även få fart på publikens blodcirkulation. Art of Spectra är ett sådant danskompani. Fram till den 13:e april dansar de på Folkteaterns Röda scen i Göteborg i en föreställning med titeln 'Avgränsat'.

Ett kalt rum, en betongvägg som fond, dinglande glödlampor och fem dansare i en styv ljussättning av Ludde Falk. Kropparna förefaller så oerhört påträngande. Allting är muskler, men inte som hos den typiska ballerinan utan omedgörligt och omildt. Inledningen är också en sorts förvandling, som att födas eller snarare kläckas till en annan varelse som inte är mänsklig. Krälande rörelser stelnar i förvridna ställningar. Det är en smärtsam metarmorfos. Det är i denna Matrixliknande scenografi som korreografen Peter Svenzon vidgar balettens intention genom att föra fram den skräckinjagande dansen. Att baletten har en mörk baksida är visserligen inget nytt, storfilmer som Black Swan spelar på just denna aspekt, men i Svenzons korreografi får mörkret en alldeles särskild betydelse. 'Avgränsat' är en befriande dansföreställning som utelämnar det ljuva och det sköra. Råhet och våld uttrycks så precist att dansarna framstår som groteska och onårbara. Men Art of Spectra är inte enformig och dansföreställningen innehåller inte bara brutalitet till öronbedövande ljud. Där finns en mjukhet och en sårbarhet som inte är förbehållen de kvinnliga dansarna. Männen smälter i varandras armar, en är underkuvad, en annan dominatrix och därefter växlar rollerna. Efter ett rasande stycke av Marshall Arts-karaktär förbyts stämningen i något som först är obegripligt men sen blir ytterst komiskt. Alla är utslagna utom en. Dansaren Raymond Rua släpar livlösa kroppar från scenen och säger sansat 'touch me' och återgår därreftet till att bogsera tunga ben och upprepar sen frasen igen också en paus. I wanna feel your body.... your heartbeat next to mine, nynnande fortsätter han att frakta kroppar bort från scenen och de som inte tidigare känt igen texten uppfattar nu av Samantha Foxs 80-talsdänga. Men det är inte bara kul! Det är absurt och skickligt utfört, inte en nödlösning för att väcka publiken ur ett finkulturellt slummer. Art of spectra dansar supersnyggt och drabbande. I slutet förnimms även vemod trots att tempot är högt på scenen. Det framkallas förmodligen av den vackra musiken, vilket skapar en besynnerlig symbios-, som karate till musik av Sigur Rós. 'Avgränsat' är så långt från trångsynhet man kan komma, det är modern balett med betoning på modern. Av med hatten för Art of spectra.

Projektiv identifikation



                                                                                          Pressbild

Bodil Malmsten turnerar nu med sin enmansföreställning ”Enligt Bodil Malmsten”. Den 16:e och 17:e mars gästade hon Stenhammarsalen på Konserthuset i Göteborg. Föreställningen är svår att kategorisera, i likhet Malmstens övriga litterära produktion. Det är helt enkelt mycket den inte är. Det är inte teater, "jag är ingen skådespelerska, och vill inte vara det" förkunnar Malmsten. Det är inte heller en författarafton, även om en författarafton gestaltas under föreställningen. Bodil Malmsten författarskap omfattar stora motsägelser, vilket hon själv medger. Hon skriver trots att hon känner sig oförmögen att skriva och träder med motvilja fram i rampljuset. Malmsten är en befriande motvikt till samtidens positivism, perfektion och självlansering. Hon är inte gjord av diamant, hon är en människa, någon att identifiera sig med. Detta märks tydligt under föreställningen. Publiken utgörs av en homogen grupp kvinnor i samma ålder som Malmsten. Det är visserligen inte något unikt, vad som är uppseendeväckande är att kulturbärarna högljutt gör sig påminda. Det suckas och ”hmmas” instämmande när Malmsten säger något knipslugt.

Det är inte lätt att orientera sig i Bodil Malmstens föreställning eller litterära produktion. Det är ett minerat område och det är lätt att säga fel eller blanda ihop subjekt eftersom gränsen mellan verklighet och fiktion är suddig. De metafiktiva dragen och dubbla utsagorna är mycket invecklade. Malmsten gör tappra försök att få publiken att förstå att 'jaget' i hennes böcker och på bloggen inte är samma jag som Malmsten själv. Men hur ska man förstå det? I loggböckerna liknar det skrivna jaget författarjaget, till karaktär, namn och sysselsättning, dessutom finns paratexter i form av fotografier på en kvinna som ser ut som författarinnan Bodil Malmsten. Vem är det då som står på scenen i Stenhammarsalen? ”Jag är inte jag” tycks Malmstens säga. Dessa frågor och paradoxer verkar emellertid inte bekomma publiken som tycks förstå allt som Malmsten pratar om, med sina igenkännande nickningar.

Malmsten gör vad hon är bra på. Hon leker med dubbeltydigheter och nivåer inom litteraturen och fiktionen. På en nivå är hon underfundig och underhållande. Hon berättar om grannarna i loggböckerna från Finistère. Nationalkaraktärer dryftas, franskt ställs mot svenskt och det är roligt och lättsålt. Men på en annan nivå är Malmstens allvarlig och tematiken är långt mer existentiell än frågan om nationella karaktärsdrag. Den som har läst Malmsten känner igen sig i denna föreställning. Det är ett sammandrag av hennes litterära produktion, som inte bjuder på mycket nytt. Det må vara ett stort steg för Bodil Malmsten att ensam kliva upp på scenen, men för en trogen läsare förblir hennes litterära produktion outgrundlig

Janunger trotsar tyngdkraften

Stridsberg



Foto: Karin Grip

En olycka kommer sällan ensam, sägs det, samma gäller för upptäckter. När man lärt sig något eller fått nys om en ny sak eller en ny person så tycks denna uppträda på diverse otaliga ställen, som för att bereda sig plats i ens minne eller bara av en märklig slump. Detta hände mig med Valerie Solanas. Samma dag som jag (nästan) deltog i demonstrationen "Ta natten tillbaka", vilket fick mig att tänka på den amerikanska extremfeministen och författarinnan Solanas, så började jag läsa Sara Stridsbergs Drömfakulteten från 2006. Det är en annorlunda roman, uppbruten både kronologiskt och formmässigt och Stridsberg ger plats åt både dramatik och poesi inom prosan. Samtidigt är det ett episkt verk som rymmer en livshistoria och en historia om Amerika och den amerikanska framstegsoptimismen och dess avarter. Romanen har ett särskilt amerikanskt eller anglosaxiskt uttryck. Det fiktivt biografiska greppet är oerhört effektivt och Stridsberg begagnar det lika skickligt som Joyce Carol Oates i romanen Blonde, som också skildrar ett omtumlande amerikanskt kvinnoöde.

I Drömfakulteten erkänns människan Valerie Solanas, hennes driv och hennes sårbarhet. Det är en synnerligen komplex karaktär, som med sin originalitet och vanlighet väcker medlidande hos läsaren, utan att man för den skull behöver dela hennes radikala politiska åsikterna. Men Stridsberg väjer inte för det som är kontroversiellt. Hon avstår inte från att skildra Solanas manshat, det finns där, som en del men inte som allt. Det exceptionella är att texten varken ger platta eller mer trovärdiga förklaringar. Solanas uppväxt, den vålsamme fadern, modern som pimplar sötvin i öknen, de framgånsrika universitetsstudierna och vännen och kärleken - Cosmogirl, allt får vi ta del av, ändå förblir läsaren skonad från psykologiska och freudianska samband och besked. Stridsberg vet inte varför Solanas sköt Warhol, kanske för att Solanas själv inte visste, för att man inte kan redovisa sitt eller andras liv. Det finns slump, men det är inte mindre känsloladdat eller vakert för det.

Ta natten tillbaka, eller?

Natten till den 8:e mars anordnar Syndikalistiska Ungdomsförbundet en kvinnoseparatistiskt demonstration under parollen "Ta natten tillbaka". Som ett offensivt alternativ eller komplement till den traditionsenliga kvinnodagsdemonstrationen. Föresatsen är mer än motiverad; att hävda sin rätt att, som kvinna, röra sig fritt i staden, utan restriktioner eller försiktighetsåtgärder. Men resultatet är mer skrämmande än inspirerande, och skrämmande just för att det tycks inspirera majoriteten av deltagarna.

Till klockan nio är avmarschen planerad. En högtalarförsedd lastbil ska gå i bräschen. Halv tio står den fortfarande still, men stämningen tryter inte, det är fest, det är deras dag. Natten tillhör dem! En röst i megafonen ber om ursäkt för förseningen och förklarar att en man i beige-gul jacka har ryckt bilnycklarna ur tändningslåset och hystat iväg dem, vilket rackartyg! Vi letar efter nycklarna och finner dem. Blodet rusar och gemenskapen är fullkomlig. Motorn dundrar och rösten hörs i megafonen igen. "Nycklarna är tillbaka, nu drar vi, är ni redo!? Och om ni ser en man i beige-gul jacka så säg till så att vi kan spöa skiten ur det jävla kräket!!!" Nävarna i skyn och gälla skrik till bifall över torget. Var är jag någonstans? Jag befinner mig mitt i en paradox. En rörelse som kallar sig feministisk men som är på väg tilbaka till biologism. Det här är inte politik, det är personliga problem. Ett skrämmande hat mot Y-kromosomen. Män som män. Det är själva fenomenet 'man' som är problemet. Jag tänker på Valerie Solanas, kvinnan som sköt Andy Warhol och skrev SCUM-manifestet (Society for Cutting Up Men), och hennes predikan för gendercide, utrotning av ett helt kön. Jag är förvirrad, vet inte vad jag ska göra. Jag ser mig omkring. Jag ser flera kvinnor som är på väg att bli män. Jag ser hur deras biologiska kvinnlighet håller på att suddas ut, jag ser en antydan till skäggstubb. Kommer de att hata sig själva när de blir män?

Jag ser testosteronfeminism och jag är rädd, som för all fanatism. Och ledsen, för att de kallar sig 'feminister' och besudlar det jag håller högt. Jag åker hem. Nästa dag ansluter jag mig till den traditionella 8:e marsdemonstrationen, dock en smula paranoid.