Samtid och Genus

8:e februari publicerade DN Kultur Maria Svelands artikel "Hatet som gör mig polistiskt deprimerad", det första inlägget i den senaste stora mediala jämställdhetsdebatten om samtidens främlingsfientliga och eventuellt antifeministiska klimat. Föga överraskande varnar och vänder sig Sveland mot dessa tendenser men det är med kritiken av begreppet "politisk korrekthet", eller snarare användningen av det, som resonemanget hettar till och bidrar med ny insikt. Bakom en mask av lättsamhet och okonventionalism slänger sig allt fler med, i grunden, sexistiska, misogyna och rasistiska uttryck och skämt. Samtidigt som försvarare av feminism och mångkulturalism riskerar att beskyllas för politisk korrekthet, en skymf så god som någon  i det samtida Sverige. Kritiker av den alltmer skrupelfria tonen och språkbruket blir principfasta torrbollar utan varken humor eller äkta engegemang. Som om vore det värre att vara politisk korrekt än hatisk, om än oavsiktligt.

Sveland är en sann provokatör, tack och lov skulle man kunna säga, med tanke på vad hon vurmar och arbetar för. Hon drivs av ett starkt patos som även bottnar i den privata erfarenheten som finns beskriven i den personliga debattboken Bitterfittan från 2007. Maria Sveland skräder inte orden och lyckas alltid skapa viktiga diskussioner om superviktiga ämnen och göra ett nedprioterat och förlöjligat ämne, som jämställdhet, folkligt. Olyckligtvis blir Sveland ofta en vattendelare, hon blir profet för de redan frälsta och hennes ton förargar meningsmotståndarna till ohyfs.

Men det är det där med att argumentera med känslorna som Gina Gustavsson skriver om i en kommentar till Sveland i DN 20/2-2012. För min del, om inte annat för underhållningsvärdets skull, får hjärtat och "magen" gärna ta plats på kultursidorna men jag ser en fara i att det kan underminera syftet och målet; att påvisa oförrätter och misshörhållanden och skipa jämlikhet. Någon gång måste feminismen, liksom politiken i stort, återkomma till sakfrågorna och sluta idissla diskursen. Det anser jag trots risk för att själv verka i den tradition jag just kritiserat.

Kvalificerade analyser, fakta, och kanske något så torrt som statistik och vetenskap bör underbygga argumenten och, för det första, visa att vi faktiskt fortfarande lever i ett ojämställt samhälle, vilket det osannolikt nog råder delade meningar om, vad jämställdhet innebär och hur en förändring kan genomföras. Varför inte vända sig till Yvonne Hirdmans texter, inte lika utåtriktade som Svelands men nog så rättframa och roande och därtill underbyggda av ett gediget forskningsarbete.

Yvonne Hirdman

Foto: Thron Ullberg

I Gösta och Genusordningen. Feministiska betraktelser samlas texter som tillkommit under 20 års tid. Det är på ett plan en spretig bok om jämställdhet som gapar efter mycket men till skillnad från Sveland, så lyckas Hirdman, trots utvikningar, ständigt återkomma till kärnan i resonemanget: att människan är man. Mannen-människan är historiens huvudperson, objekt för medicinsk forskning, det tänkande filosofiska subjektet och Guds avbild. Kvinnor är kvinnor.

Hirdman ser att samhället är genusordnat utifrån två grundläggande principer. Den första är dikotomin, d v s man och kvinna är olika. Könen är inte lika varken i tanke eller praktik. Den andra lagen är hierarkin, där mannen är norm och kvinnan den andra, kvinnan kan klättra på den hierarkiska stegen men bara om det sker enligt den manliga normens logik. Problemet med denna norm är att de flesta inte ens lägger märke till att den är manlig, den betraktas som Normen, överordnad begrepp som kvinna och man. Det liknar den mer aktuella kvoteringskonflikten där inkvotering av kvinnor i mansdominerade (alltid prestigefyllda och betydande) områden, kritiseras med argument mot kvotering som sådan, att det är orättvist och kvalitetsförsämrande. Vad dessa kvoteringsmotståndare missat är att världen redan är kvoterad, till mäns fördel. Män anställer män, som tar män till lärljungar, doktorander, andra män gör film om män, skriver böcker om historiska män, recenserar män, män röstar på män, ser på sport utövad av män, män hyllar mäns kunskap, listan kan göras lång. Kruxet är att ordningen är nästintill osynlig. Dagens manliga norm och logik har kommit att uppfattas som naturlig, ett begrepp som för övrigt blivit ett av de viktigaste vapnen i kampen mot ökad jämställdhet, och den upprätthålls därför av såväl män som kvinnor.  

Maktordningar som kön och klass dryftas ofta i samma andetag. Hirdman ser genus och kön som överordnat klass, samma tankegång är Maria Sveland inne på. Hon anar att kvinnohatet är lika starkt om inte starkare än hatet riktat mot etnicitet och religion, hos dagens främlingsfientliga representanter. Hirdmans genuskontrakt genomsyrar alla samhällsklasser. I överklassen, arbetarklassen, den lärda akademien, den välutbildade medelklassen, de kreativa konstnärsgrupperna är kvinnan obetingad tvåa, just därför måste genus vara det första analysverktyget.

Yvonne Hirdman må vara en smula repetitiv men hon säger något basalt och brännande angeläget som den samtida feministiska debatten kanske bör återuppta. Det formulerades av James Brown i en känd strof, som sammanfattar den manliga normen och kvinnan som människans (mannens) rekvisita, "It's a Man's world. But it wouldn't be nothing without a woman or a girl.

Trots den manliga artens företräde är Yvonne Hirdman, liksom Elin Wägner, övertygad om att patriarkatet inte är konstant. Historien behöver inte vara entydig bara för att det ser så ut. Patriarkatet kommer att falla, som allt annat, säger Hirdman, och ersättas av ett kvinnovälde. Men är det önskvärt? Är det inte upphävandet av maktordningen mellan könen som är feminismens mål? 

    

Alienation

Foto: Fay Goodwin

 "I would never be part of anything. I would never really belong anywhere, and I knew it, and all my life would be the same, trying to belong, and failing." Så skriver Jean Rhys (1890-1979) i sin självbiografi Smile Please: An Unfinished autobiography som utkom året då hon dog. Rhys beskriver något mer än den moderna människans ensamhet, hon sätter fingret på kolonialismens och förtryckets konsekvenser. 

Jean Rhys föddes på den engelska kolonialön Dominica, av föräldrar med brittisk bakgrund, men flyttade senare till England. Otillhörighet är även temat i Rhys mest kända roman Sargassohavet från 1966. Huvudkaraktären är hämtad ur Charlotte Brontës gotiska klassiker Jane Eyre men Sargassohavet  är på intet vis en fortsättning på denna roman utan en förskjutning av den. I Brontës roman kommer Jane Eyre som guvernant till Thornfield Hall och förälskar sig i dess herre, Mr Rochester. Det är inte enbart klassbarriären som omöjliggör realisationen av deras kärlek. På vinden hyser Mr Rochester sin ännu icke frånskilda fru Bertha. Hon härjar som en osalig ande över Thornfield Hall och står för romanens mörker och galenskap. Bertha hålls instängd men lyckas ändå kullkasta Jane Eyres kärlek till Mr Rochester. Hon är destruktionen i Brontës historia. Det är Berthas historia som Jean Rhys berättar i Sargassohavet. Denna karaktär har även senare kommit att bli föremål för analys, bland annat  i Sandra Gilberts och Susan Gubars bok The Madwoman in the Attic, från 1979, där victoriansk litteratur läses ur ett feministiskt perspektiv. Gilbert och Gubar påvisar att kvinnliga karaktärer porträtteras antingen som "änglar" eller som "monster". Sällan är kvinnliga karaktärer nyanserade på samma sätt som manliga, det har funnits huvudsakligen två kvinnliga litterära typer; den oklanderliga madonnan och den okuvliga häxan. I Charlotte Brontës roman är Bertha en sådan kvinna med enbart en sida, hon är en våldsam och oförsvarlig gestlat, hon är någon som väcker avsky och rädsla, hon är ett monster.

Jean Rhys ger Bertha en röst och en förklaring. Sargassohavet kan emellertid också läsas som en fristående roman om en människas öde och olycka. Först ger Rhys Bertha sitt ursprungliga namn åter. I Sargassohavet heter hon Antoinette Cosway, mot hennes vilja kallar engelsmannen henne för Bertha. Romanen är tredelad. Först talar Antoinette, i andra delen, som behandlar bröllopsresan till Dominica, för engelsmannen ordet, och i sista delen, som utspelar sig i England är det åter Antoinette som berättar. Antoinette är en olycksdrabbad kvinna, hon väcker medlidande utan att vara änglalik. Hon är en människa som ständigt hamnar mitt emellan. Av de svarta på Jamaica kallas hon för "vit kackerlacka" och hon bär skulden av slaveriet på sina axlar. Med de vita engelskorna skulle hon inte kunna jämföra sig, hon är alltför exotisk och spiritistisk för att passa in bland dessa kvinnor, hon har därtill aldrig varit i England trots att hon är engelsk. Antoinette flyr in i fantasin, hennes tanke- och känslovärld är livlig och rik, men hon kuvas, såklart, och det inre har inga kanaler att andas genom eller spira ur. Man skulle kunna säga att det beror på  tidens konventioner eller på den kvinnliga tvångströjan men det vore inte tillräckligt. Antoinette behåller hela tiden något av barnets syn och spontanitet. Hon är en människa som inte helt har omslutits av kulturen, primitiv, skulle vissa kanske mena, och visst är hon direkt men hon är också djupsinnig, med lager av känslosikt. Hon är en människa, en skildrning av en människa som inte bara är en roll, inte bara en mask. Äktenskapet med engelsmannen kväser Antoinette. Han dras till hennes mörka, obändiga skönhet. Då de väl gift sig, och han förfogar över arvet efter hennes styvfar, infinner sig en olust. Han känner sig övervakad och hon blir en främling inför honom. Han drar sig undan. Ju mer hon vill bli älskad desto större växer agget och obehaget hos honom. Antoinettes mor dog i sin galenskap, ofta har hon varnats för detta kvinnliga vansinne. Men Antoinette vill bli älskad av sin man, det är hennes enda hopp trots det vänder han sig ifrån henne tillsammans med allt det som en gång var hennes. Varför Antoinette får folk att vända sig om är obegripligt. Hon väcker något i människor som de inte vill ha med att göra, inte heller engelsmannens känslor förklaras, det är känslor utan ord som får fatala följder. Äktenskapet, eller snarare utanförskapet, driver således även Antoinette till vansinne. Hon har ingen anförvant i världen. 

Sargassohavet är en roman om att inte höra hemma, därmed är den ständigt aktuell. Otillhörighet tycks vara människans lott på jorden. Hon försöker göra den till sin, liksom Antoinette försöker få sin man att älska henne, men ju mer Antoinette stretar desto mer sluter han sig, liksom människan utarmar jorden i sin kamp om att forma den till sin egen... ett slags ödets ironi.